MASSINVANDRING. Går det längre tala om immigration och invandring? Mikael Karlsson skriver om tidigare folkförflyttningar och jämför dem med dagens främlingsinvasion.

invällare

Med tanke på det massiva inflödet av människor till Europa från tredje världen som på senare tid faktiskt fått ta plats i nyhetsflödet passar det sig att fundera över vilka begrepp som används för att beskriva samtidens folkförflyttningar.

Beräkningar anger att någonstans mellan 0,8-1,5 miljoner icke-Européer kommer att försöka bli bofasta i Europa i år. Vissa länder i Europa ser negativt på tillströmningen från tredje världen och kommer således ta emot få av dessa, medan andra gärna blir berikade och kommer ta emot väldigt många. Man kan alltså dra slutsatsen att det på vissa håll kommer att bli en väldigt stor ökning av främmande människor, och därigenom stora förändringar i de lokala levnadsförhållandena. Den radikala ökningen av migranter har också genererat ett visst motstånd runt omkring i Europa. Människor som tidigare varit politiskt neutrala eller valt att inte personligen engagera sig har nu tagit ställning.

Är det då immigration man egentligen bör tala om? När stora folkmassor rör sig in i nya områden, som redan bebos av andra, blir det mycket svårt att dra paralleller till exempelvis nybyggare på den nordamerikanska kontintenten. Tankarna rör sig i stället till antiken, och den syn på folk i rörelse som då var aktuell.

År 58 före Kristus befann sig helvetierna, en konfederation av fem galliska stammar, i en trängd situation. Deras hemland i nuvarande Schweiz var ständigt hotat av germanska stammar från norr och öster och relativt isolerat från den bredare galliska kultursfären, då berg och floder gjorde både resor och militära upptåg svåra att utföra. Mot bakgrund av detta togs ett beslut om att flytta västerut. Hundratusentals människor – män, kvinnor och barn – sattes i rörelse. För att försäkra sig om att alla skulle vara motiverade att lyckas brände helvetierna sina hem bakom sig.

Nuvarande norra Italien och delar av sydöstra Frankrike tillhörde vid denna tid den romerska republiken, och de delar som inte styrdes direkt av Rom bestod ofta av dess allierade. Romarna såg med oro på galliska folkvandringar då man respekterade gallernas styrka och stridsvilja. Republikens historia var full av exempel på krig mot olika galliska folk, ofta mycket blodiga sådana. Historikern Adrian Goldsworthy menar att romarna såg det som ett dödligt hot att folk från norr ofta tog med sig sina familjer när de började röra på sig – en klar indikation på att man tänkte bosätta sig på erövrad mark i stället för att dra vidare.

Julius Caesar var av den romerska senaten tillsatt som guvernör i de galliska provinserna. Det står klart att han inte såg någon skillnad mellan immigration och invasion. Caesar mönstrade sina legioner och blockerade tillträde till romersk mark. Den militära upptrappningen på båda sidor – fler stammar slöt sig till helvetierna medan Caesar fick ökat stöd från Rom – slutade med ett oerhört blodigt krig. Om slaget om Bibracte, som kom att avgöra konflikten, påstås det att endast 110,000 av de 368,000 helvetierna kom levande därifrån och kunde återvända för att återuppbygga sitt hemland. Den mest kompletta källan om de galliska krigen är Julius Caesars egna biografi, De Bello Gallico, vilket gör att man får ta uppgifterna med en nypa salt.

Skillnader och likheter
En avgörande skillnad är frågan om vapen. Helvetierna liksom andra folkslag som historiskt velat bosätta sig på mark som är upptagen av andra har sökt den rätten med svärd i hand. Att invadera, erövra och kolonisera har handlat om vapenmakt och de som riskerat att utsättas för detta har svarat med samma mynt, vilket är vad man kan förvänta sig av människan som ett flockdjur med ett utpräglat revirtänk.

Migranterna får tillgång till Europa utan att avlossa en kula. Valet av vapen är inte, som när de muslimska rikena inkräktade på europeisk mark för hundratals års sedan, svärdet. I stället framkallar man sympati och skuldkänslor hos värdbefolkningen som man ämnar invadera. En korrupt media och politikerkår gör det möjligt för invasionen att fortgå då de bekräftar berättelsen om migranterna som förtjänande tillträde till värdbefolkningens länder. Man utnyttjar européernas behov av att signalera sin status som goda människor för att vinna stöd för sin invasion och för att tysta kritiker. Faktum är att migranterna gör ytterst lite själva för att sätta sympativapnet i verkan – i de flesta inslag där de får representera sig själva framför kamerorna verkar de djupt osympatiska.

Vilka likheter finns då? Vissa tyckare vågar påpeka att många av migranterna söker sig till Europa för ett bättre liv. Det handlar krasst om att få tillgång till resurser som finns i Europa och andra vita länder, främst materiella resurser, som finns i överflöd på grund av generation efter generation av europeiska ansträngningar och framsteg. Även sexuella erövringar spelar en roll. Mer än 70% av migranterna är män, och rapporterna om våldtäkter kopplade till migranter börjar få mer uppmärksamhet. Klart är att folkvandringar historiskt sett har handlat om att få tillgång till resurser. Ett antal faktorer spelar in. Skillnaden mellan utgångsläge och möjlig vinning kan utlösa en folkvandring – en invasion – speciellt om man räknar med den risk som finns. I en tid där det finns oerhört stora skillnader I levnadsstandard mellan Europa och tredje världen, och risken samtidigt är obefintlig för våldsamt motstånd, är det inte konstigt att enorma mängder människor börjar röra på sig.

Varför förstår inte Europas folk att det handlar om en invasion? Det förefaller vara så att yttre attribut är helt avgörande för hur en folkvandring betraktas. Man förstår att det är en invasion ifall ett annat land förklarar krig och skickar uniformerade soldater över gränsen. Krig uppfattas som att militära förband kämpar för sina respektive stater. Dessa yttre attribut är relativt moderna kriterier, ett sorts formaliserande av konflikter som är ett resultat av europeiskt tänkande. Resultaten av dessa krig har ofta varit att ekonomiska eller politiska fördelar tillfallit vinnaren.

Den invasion vi ser idag saknar tydlig avsändare. Ingen stat står bakom migrantvågen, inga flaggor eller uniformer identifierar migranterna som en fientlig invasionsstyrka och därför blir Europas folk bortfintade och misslyckas med att mobilisera sig till försvar. Romarna förstod att Kung Pyhrrus av Epirus invasion av Italien var mindre allvarlig än hela galliska stammar som rörde sig mot romerskt territorium. Det förra fallet kunde innebära politiska och ekonomiska sanktioner – det senare biologisk undanträngning.

Det hopp vi kan se idag är att varken migranterna som grupp, IS eller någon stat i tredje världen utgör något militärt hot mot Europa. Invasionen kan stoppas i morgon – om viljan att göra det väcks till liv.

  • Publicerad:
    2015-10-09 19:20