Hoppa till huvudinnehåll

Kopierat

03 Symbol/Flat/White/Swish_Symbol_White_SVG Created with Sketch.

Imperator: Rome

Av Gästskribent, 2020-11-02
redaktionen@nordfront.se

RECENSION. Marcus Svensson recenserar strategispelet Imperator: Rome från svenska Paradox Interactive. Ett komplext men underhållande spel som är historiskt lärorikt och låter spelaren syssla med rekreativt raskrigande.

Paradox Interactive är en svensk spelutvecklare som framför allt är kända för att producera strategispel. Deras spel kan ofta beskrivas som historiska simulatorer. En av deras mer kända spelserier heter Hearts of Iron och låter spelaren kontrollera valfritt land under andra världskriget. Nationella föredrar så klart att spela Tyskland och ge kriget ett lyckligt slut.

Hur andra världskriget skulle ha slutat.

Förra året släppte Paradox ett nytt spel – Imperator: Rome – som jag missade då men snubblade över i år och tänkte passa på att recensera.

Som titeln antyder utspelar sig Imperator: Rome i antiken och med visst fokus på Romarriket. Men som vanligt kan man spela vilket land man vill och spelet inleds några decennier efter Alexander den Stores död, varför spelutvecklarna också har lagt ett visst fokus på Diadochi-rikena och maktkampen som uppstod mellan staterna som delades upp mellan Alexanders generaler.

Spelet är en uppföljare till Europa Universalis: Rome som i sin tur var en avskalad version av något av de äldre Europa Universalis-spelen. Både Europa Univeralis: Rome och Imperator: Rome framstår som spel som är mindre påkostade och prioriterade än Paradoxs mer kända titlar i de tidigare nämnda serierna och Crusader Kings-serien. Trots detta tycker jag att Imperator fungerar bra, förmodligen för att Paradox genom sina andra projekt fått fram en välfungerande spelmotor som sedan bara behöver modifieras lite för att passa antiken istället för medeltiden (Crusader Kings) eller sen medeltid (Europa Universalis). På denna motor har man sedan lagt in alla historiska uppgifter och lite ny grafik, vilket förmodligen är ett billigt sätt att skapa ett nytt spel på.

En negativ sak med Paradox är förövrigt att de börjat med affärstekniker som en romare på antiken nog skulle ha kallat ”judiska”. Till nästan alla deras spel släpps små meningslösa tillägg med enkelt innehåll som borde ha inkluderats i spelet från första början. Att sälja expansioner som bygger ut ett spels funktionalitet är ju en sak, men att inkludera lite ny musik, grafiska variationer i hur redan befintliga saker i ett spel ser ut eller inkludera nya text-event är sniket beteende. Men vi lämnar Paradox för tillfället och går över till själva spelet nu.

Imperator: Rome är inte särskilt resurskrävande och det är stabilt. I spelet tar du som sagt var kontrollen över valfritt rike under antiken och får sedan i grund och botten göra vad du vill. Spelet sätter inte upp några bestämda mål för dig, även om en del förprogrammerade mål föreslås – som att utveckla ekonomin i en viss del av ditt land eller erövra nya länder. Spelet mäter också hur ditt rike står sig gentemot andra riken och det naturliga målet för de flesta spelarna är förmodligen att bli det mäktigaste riket i världen, vilket dock kan bli ett övermäktigt mål beroende på vilket land du spelar som.

Kulturmarxismen är inte påtvingad men erbjuden genom att man när man startar spelet kan kryssa i att man vill ha en könlös värld där kvinnor får bli generaler och statsmän. I övrigt är det här spelet befriat från modern politisk korrekthet.

Ett mer känt strategispel som går ut på att erövra världen under antiken är Total War: Rome II och det är ett bra spel att jämföra Imperator med. Total War: Rome II har mycket bättre grafik och taktiska strider där du kontrollerar varje enskild enhet på ett litet slagfält. Imperator är något helt annat och i mitt tycke mycket bättre, särskilt vad gäller realism och historisk korrekthet. Total War erbjuder mer underhållning, men striderna i spelet är småskaliga med några tusen soldater på respektive sida och AI:n är rätt efterbliven och lätt att besegra med rätt dumma taktiker.

Total War: Rome II.

I Imperator flyttas perspektivet till en högre nivå. Du styr inte striderna på en taktisk nivå genom att flytta runt små enheter, utan spelet utspelar sig helt på en strategisk nivå där ditt mål är att se till att dina arméer har tillräckligt med soldater med bra erfarenhet, utrustning och befälhavare och sedan befinner sig i rätt region vid rätt tidpunkt för att kunna besegra fiendearméer eller belägra befästningar. Det är inte lika snyggt och spännande, men det speglar antikens krigföring på ett mycket mer korrekt sätt.

Så här ser krig ut i Imperator. I riktigt avgörande slag mellan stora stater kan det bli över hundratusen soldater som strider.

I Total War behöver du bara bygga en liten armé som sedan går ut och besegrar en eller två andra små arméer från fiendenationen och sedan är det ofta enkelt att storma deras städer och ta över allt deras territorium. I Imperator är krigen ofta mycket svårare. Du kanske besegrar fienden i fält en gång men sen har du inte kapacitet att erövra fiendens fästningar för då måste du förmodligen låsa upp din arme under flera månader eller till och med år – och under den tiden då dina styrkor belägrar fiendens fästningar kommer fiendens arméer hinna få förstärkningar och kunna ockupera de delar av ditt land som du inte har fästningar i, vilket skadar dig ekonomiskt och skär ner på dina förstärkningar. Krigen blir därför mer strategiska ställningskrig där båda sidor på olika sätt försöker nöta ner motståndarens krigskapacitet och bevara sina egna styrkor för att till slut komma till en avgörande punkt där fienden äntligen går att krossa totalt, vilket i många fall är omöjligt och därför tvingar dig att sätta upp ett annat mål för kriget och strategier för att uppnå det.

Krig är alltså svårare i Imperator och rent generellt är det ett komplext och svårt spel. Det går ofta att lyckas hyfsat bra kortsiktigt i spelet, men långsiktigt är det svårt att bygga sitt mega-imperium utan att saker börjar gå åt skogen med generaler som blir maktgalna och startar inbördeskrig (som Caesar) eller etniska minoriteter som försöker göra uppror (som judarna).

Om du inte förstår detta har du lite att lära dig innan du kan bemästra spelet.

Spelet är som sagt var en simulator och i grund och botten är allt bara en massa siffror och faktorer som påverkar varandra på olika sätt. Om du erövrar för mycket land uppfattar grannländerna dig som ett hot och blir mer fientliga samtidigt som den inre stabiliteten i landet sjunker. Om du inte importerar eller producerar mat blir befolkningen hungrig och arg. Om du har för mycket slavar och för lite medborgare hamnar du efter i den vetenskapliga utvecklingen, vilket gör dig fattigare och militärt svagare än andra länder. Om du har minoriteter i ditt land är dessa generellt sett missnöjda och skapar kaos om du inte integrerar/assimilerar dem eller etniskt tränger undan dem genom att kolonisera deras land med ditt eget folk. Allt är väldigt komplext sammanvävt och den här typen av spel är definitivt inte för alla, men det går att lära sig hur det fungerar och då går det att lyckas mer långsiktigt i spelet också när man förstår hur olika intressen måste balanseras mot varandra och att man ska låta riket växa på ett kontrollerat sätt.

På det stora hela fungerar spelet bra. Det är inte grafiskt krävande och jag har inte upplevt att det kraschar eller går trögt, trots alla siffror som spelet kastar runt i bakgrunden. Spelet gör också ett okej jobb vad gäller att ge dig verktyg att reglera alla saker du behöver mixtra med för att kontrollera ditt land. Man kan tycka att vissa system inte är helt logiska och att en del verktyg som hade kunnat förenkla spelandet saknas, men det är generellt sett små detaljer man stör sig på i en större helhet som fungerar bra. Om du uppfattar spelet som ”trasigt” är det förmodligen inte för att spelet gjort något fel, utan för att du missat någon viktig detalj och förstört ditt land genom att missköta den detaljen.

Om du erövrar territorium som det bor hebréer i är de som regel förbjudna från att rasblanda. Det gäller alla minoriteter och man väljer sedan själv vilka minoriteter man vill ge vilka rättigheter till.

Spelupplevelsen är alltså mer än okej och ”miljön” – den förkristna antiken – är i mitt tycke den mest intressanta historiska epoken vid sidan av andra världskriget, varför jag tilltalas av spelet. Genom att spela spelet lär man sig både intressant historisk fakta om t.ex. romarrikets militärreformer och grekernas erövringar i öst samt att man får en mer övergripande förståelse för hur historien sett ut. Man lär sig tänka folkligt och civilisatoriskt, att inget är evigt bestående och att de som inte försvarar sig själva går under.

Sammantaget rekommenderar jag det här spelet för intelligenta och tålmodiga personer. Det är bättre att ungdomar spelar Imperator: Rome och lär sig om Europas historia än att de tittar på kulturmarxistiska Netflix-serier eller spelar något meningslöst FPS-spel. Det gäller dock att vara medveten om att det tar ett tag att lära sig spelet, särskilt om man inte spelat andra spel från Paradox tidigare. Det är också lätt att fastna i spelet, så håll koll på er speltid och lägg inte mer tid än vad ni rimligtvis kan undvara på det!


  • Publicerad:
    2020-11-02 09:00