ANTIKVARISKT Artikel från Den Svenske Folksocialisten den 31 december 1948. Skribent är Annie Åkerhielm.

Gott nytt år – ja, önska kan man alltid. Hoppas och tro – det är en annan sak.

Tunga och grå – där de icke varit blodröda – ha åren släpat sig fram alltsedan 1945, då demokratin vann sin fullständiga seger. Intet av dessa år har varit bättre än det föregående, intet av dem har berättigat till förhoppningar för det kommande. Tyskland, Europas såväl andliga som geografiska centrum, svälter långsamt ihjäl; världens mest organisatoriskt begåvade folk hålles under oket av klåpare, dess intelligenser och karaktärer dekapiteras alltjämt med fängelse och galge; blott strebrar och lycksökare, i stånd att sälja sin övertygelse, vill man lämna kvar att sörja för framtiden.

Men – säger någon kanske – mänskligheten börjar dock vakna till besinning. Det höjes allt fler röster – i engelska parlamentet, i pressen både i England och åtskilliga andra länder – som göra gällande att Europa är förlorat om ingen tysk återuppståndelse kan äga rum. Man protesterar mot den skamlösa Nürnberg-parodin på rättskipning och den omänskliga behandlingen av fångna fiender, och man har låtit den hycklande frasen att tystna att de allierade gingo i striden för demokratiska ideal istället för som sanningen var, att de framkallade såväl det första som det andra världskriget för snöd vinnings skull.

Ja, det finns en del sådana röster. Men märk väl att de förbli platoniska; de leda aldrig till någon praktisk påföljd. De ha alltid utgjort ett trick i brittisk politik. När de styrande ha förehaft någon särskild omänsklighet – det må ha gällt slavhandel, opiumexport eller människojakt i Tasmanien – då ha dessa sedligt indignerade röster höjts i parlamentet, och världen har applåderat och sagt; Vilken rättskänsla engelsmännen dock äga! Och hur frisinnade de styrande äro, som tillåta att detta säges! Och så märker ingen att omänskligheten i lugn och ro fortgår som förut. Så är det också nu. Eller kan någon peka på ett tecken till att man verkligen ändrat system gentemot det besegrade folket?

Vända vi oss till Europas övriga länder så är visserligen eländets nivåskillnad stor. Men något så när tillfredsställande förhållanden råda ingenstädes. Överallt mer eller mindre ruinerad ekonomi, överallt sedliga upplösningssymptom, förvittrande kultur; överallt bolsjevikiska femtekolonner arbetande under jorden. För vart år mulnar den storpolitiska himlen mer; det drar ihop sig till ett tredje världskrig – mellan världens numera enda två verkliga stormakter, av vilka ingendera är europeisk. Europa, som för ett sekel, ett halvsekel sedan behärskade världen, har blivit en kvantitet av andra rang.

Under första världskriget hörde man ofta slagordet: hammare eller städ? I det tredje får vår världsdel bereda sig på att vara ömsom städ och ömsom hammare, men svingad mot de egna värdena av utomeuropeisk hand. Europas tid är, vill det synas, förbi.

Vi här i Sverige höra till dessa övriga länder, belägna i en halvcirkel kring det förblödande centrum. På andra sidan fullbordas cirkeln på sätt som man vet. Vi ha icke varit direkt inblandade i kriget, men vi ha ändock icke undgått att dela öde med de andra. Vi ha vårt ständigt stigande kvantum av sedlig upplösning, i synnerhet på ungdomskriminalitetens område; vi gå med stora steg mot den ekonomiska ruinens brant och vi ha vår Moskvatrogna femtekolonn, för vilken vi i en sorts självmordspsykos öppna alla dörrar på vid gavel, in till nationens mest vitala intressen. Och dock vore det så lätt för ett folk och en stat med självbevarelseinstinkt att draga upp skiljelinjen: Den som förklarat sig stå i förstahands lydnadsplikt till en främmande makt, kan icke ha någon del i inhemskt statsliv, och det parti som gör det kan icke tillåtas existera.

Icke heller våra övriga partier, som anse sig vara och i viss mån äro fosterländska, äga denna självbevarelseinstinkt i någon högre grad. Den övriga vänstern erkänner visserligen ingen lydnadsplikt mot någon faktisk främmande makt men däremot till förhållande till en internationell idé. Den är beredd att offra sig för fosterlandet för så vitt fosterlandet är ”demokratiskt”. Det kan tänkas bli komplikationer på denna punkt. Men högern då, på vars program fosterlandet förr åtminstone brukade vara den främsta punkten?

Högern har lidit valnederlag i år, liksom den i det hela ständigt sackar tillbaka, och det är icke så underligt. Högern har under senare år framför allt lagt an på att övertyga världen om huru utomordentligt demokratisk den är. Den har i allt följt liberalismens slagord; men den har då icke heller rätt att förvåna sig om människorna, ställda inför val, hellre välja originalet än kopian. Det torde vara allmän regel att så göra.

Högern har haft sin besökelses stund. Det var när nationalsocialismen var ny och ung. Svensk höger skulle icke heller ha kopierat tysk nationalsocialism, men den skulle hos den ha igenkänt de eviga idéer som utgjorde dess egen bärande kraft och berättigande genom tiderna: fosterland, folkgemenskap, hem, familj, jord. Den skulle ha sett att de här, för första gången på århundraden, uppstodo förnyade, i ungdomlig styrka och hänförelse; den skulle ha erkänt det enande istället för att fästa sig enbart vid det skiljande. Den skulle haft mod att erkänna, att dessa idéer i det tredje riket förverkligades som aldrig förut och aldrig någonstädes och det i samband med tidens bästa idéer om det arbetande folkets väl.

Ljus ter sig icke framtiden för de små fattiga nationella partier eller åtminstone fraktioner av vad som borde vara ett enhetligt och samverkande parti. Men det finns en sak att kämpa för ändå (glädjande nog göres det i rätt stor utsträckning i den nationella pressens spalter). Rädda åt kommande hävdateckning den historiska sanningen om nationalsocialismen, dess verkliga innebörd, dess skapare och ledande män – vilken sanning det är den storpolitiska propagandans avsikt att helt förkväva.

Vi äro som simmare på det upprörda, lögnförgiftade tidshavets svarta böljor. Vi bära skatten över skuldrorna och simma vidare, icke i hopp att själva hinna land men att möta en vänlig farkost eller åtminstone en simmare med friskare krafter, åt vilken vi själva kunna överantvarda den.