KAPITEL 4. En människa med inre frihet står inte och faller utifrån yttre omständigheter eller andra människors nycker och infall.
I alla tider har de tyska människorna på ett alldeles särskilt sätt kämpat för att vinna och bevara sin frihet, uppfyllda av en längtan efter frihet eller frihetens lycka. Yttre frihet, från slaveriets bojor, kan endast uppnås genom en inre frihet från varje slags träldom. Trots alla förtjänster med det nordiska blodet måste man tillkämpa sig denna inre frihet på nytt, dag för dag. Den som står stadigt i livet, så att hon med säkerhet kan fullgöra sitt arbete, ostörd av världsliga förändringar och obehindrad av människors svaghet och lynne, besitter en inre frihet.
Det finns människor som, i sitt arbete och i sina val, i sitt tänkande och kännande, bär med sig, som en tung börda, ett band till en yttre magisk kraft. De sätter sin tillit till krafter i diverse amuletter eller hemlighetsfulla magiska krafter, i mystiken kring diverse nummer eller ord, till främmande ceremoniers påverkan eller stjärnornas övernaturliga inflytande. Dessa band håller ett så stadigt grepp om sådana människor att de blir som slavar till sina egna villfarelser. Deras fria vilja blir begränsad, deras förmåga att fatta beslut blir försvagad. De blir osjälvständiga och hjälplösa och hamnar i fullständigt beroende av sin magi. Den tyska människan tror på en högre gudomlig kraft. Men hon håller sig borta från alla magiska krafter. Hon vet att Gud är med henne när hon själv verkar och kämpar.
Det finns andra människor, de står alltför mycket trollbundna vid livets negativa växlingar. Sjukdomar och dödsfall, oväder och naturkatastrofer, missöden eller en olycka för folket, tillfälligheter eller ödesslag av varje sort kan få dessa människor helt förvirrade och ur fattning, nedslagna och omskakade. Den naturliga och innerligt fria människan vet, att det enligt livets lagar inte bara finns ungdom utan även ålderdom, att saker inte bara blommar utan även vissnar, att det inte bara finns liv utan även död, att tillvaron växlar mellan solsken och regn, vindstilla och storm, friskhet och sjukdom, fred och krig, lycka och olycka. Hon ser till exempel på en människas död med samma fria sinne som på varje annat naturfenomen.
Hon hänger sig emellertid inte blint åt ödet i orientalisk fatalism. Hon vet att hon måste kämpa i alla motgångar, ta sig igenom alla missöden och övervinna alla orättvisor. Hennes heliga tro säger henne att för alla människor som verkar och kämpar kommer solen åter att lysa efter förmörkelsen och att döden är en port till evigheten. Den tyska människan skyddar emellertid sin inre frihet även vid oväntad lycka och oförutsedd välgång. Somliga människor som bevisat sig i kamp förlorar sin inre frihet, när allt plötsligt går bra för dem, när de oväntat når ära och anseende. Även i lycka behåller den tyska människan sin vidare blick för friheten. Hon blir inte övermodig och uppsluppen vid lycka och inte överväldigad av olycka. Och trots detta är den tyska människan alltid öppen för alla lidandets djup och alla fröjdernas höjder. Ytlighet och att vara blasé är främmande för all inre frihet.
Somliga människor är i sitt handlande och i sin hållning alltför mycket beroende av sina medmänniskor. Stämningen och humöret, pratet och åsikterna från människorna, som bredvid, under och särskilt ovanför dem vandrar genom livet, har kontrollen över deras existens. De är inte längre kapabla till några självständiga tankar och handlingar. De har blivit slavar till sin samtid. Det kan här ofta vara som svårast att behålla sin frihet gentemot vänner och fiender. Den som inte håller fast vid denna frihet, är emellertid lika lite tysk, som den som inte bemödar sig om den inre friheten. Bara på grund av denna frihet kan storverk uträttas och det kommande släktet mogna.
Hoppa till huvudinnehåll
