INSÄNDARE. Radioprataren Rivka skriver i denna insändare sitt beslut om att delta i 12 november-demonstrationen i Stockholm.

Imorgon är det den 12 november. Mycket tyder på att detta kommer att bli den största demonstrationen på väldigt länge. Vi vet att vi är starkare än någonsin och det vet även meningsmotståndarna. Jag vet att många fortfarande tvekar. ”Ska jag gå eller ska jag följa live-sändningen hemma?”. Jag förstår er. Jag gick i liknande tankar innan 1 maj-demonstrationen. Dels var jag rädd, dels var jag inte organiserad än. Mitt slutgiltiga beslut blev att jag lät bli att åka, trots goda vänners försök till att få mig att ändra mig. Jag erkänner att jag var för bekväm. Jag nöjde mig med att gosa ner mig i soffan under en filt med en kopp te i handen och följa hela live-sändningen.

Jag var nöjd med mitt val, ända tills LIVE-sändningen startade. Vad jag fick se gjorde mig chockad. Redan i ett tidigt skede upplevde jag uppslutningen som stor, stora uppslutningar inger trygghet, speciellt för oss kvinnor. Jag noterade även hur fler och fler anslöt sig till samlingsplatsen och ungefär vid det tillfället tappade jag hakan. Vad jag fick se var en stor uppsättning av kvinnor och män, stolta, rakryggade och propert klädda i enhetlig klädsel med vita skjortor och svarta byxor och kjolar för damerna. Att se denna organiserade uppslutning, med trygghetspersonal, i särskilda västar med text, sköldbärare och raka led ingav en trygghet. Det faktum att kvinnorna hölls i mitten av tåget värmde dessutom mitt hjärta. Kvinnors, så väl som äldres säkerhet tycktes komma först.

När Motståndsrörelsen väl påbörjade demonstrationen tog det inte alltför lång tid innan jag observerade en mycket stor skara människor som gick tillsammans med Motståndsrörelsen men de var inte medlemmar i organisationen. Många var säkert sympatisörer  men många ville nog även visa sitt stöd, många har fått nog och beröringsskräcken har avtagit. Medan jag såg demonstrationståget längs gatorna fylldes jag plötsligt av en tämligen obehaglig känsla , nämligen skam. Jag granskade mig själv från topp till tå. Där satt jag i min soffa, oorganiserad och oförberedd. Jag satt vid en dator iklädd mjukisbyxor och T-shirt. ”Vad fan gör jag här?”, blev min första tanke. ”Varför är inte jag i Borlänge?”.

Många av mina vänner var i Borlänge och i efterhand fick jag höra om hur lyckat det var. Även mina kvinnliga vänner kände att det hela var en trevlig och framförallt trygg upplevelse. Ett minne för livet. Ett minne som jag gick miste om, helt självvalt. Jag har nu  under flera månader känt denna skam över att jag inte deltog. Jag ser dock skammen som ett sundhetstecken. Jag skäms över att jag inte var en del av motståndet. Jag menar att man bör skämmas om man är nationalist men inte gör sin plikt. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Jag har utvecklats mycket sedan 1 maj 2016. För även om jag inte deltog i demonstrationen satte det spår i mig. Jag beslutade mig för att ansöka om medlemskap i Motståndsrörelsen och jag fick nyligen min ansökan beviljad efter ett angenämt rekryteringsmöte tillsammans med Pär Öberg och Pär Sjögren. Jag är nu en del av motståndet och jag vill vara en del av förändringen. Tillsammans är vi starka och ju fler vi blir, desto större enhet har vi skapat. För det är precis vad vi är – en enhet. Vi har en gemenskap, ett gemensamt mål och en gemensam drivkraft. Vi har det som meningsmotståndarna inte har,  vi har kärleken till vårt folk. Vi har motivation och vi har disciplin. Vi har styrka och vi har mod.

Glöm inte bort att motståndet består av totalt splittrade smådelar av diverse snabbt påtänka grupperingar. Glöm inte bort att dessa individer är feminiserade, svaga, unga och förvirrade, rotlösa hjon. Många tar dessutom droger och på andra sätt lever osunda liv. Något som för övrigt inte accepteras inom Motståndsrörelsen. De har ingenting jämfört med oss. Vi har stora, starka, rakryggade män och de är många. Våra män och kvinnor är stolta och motiverade. Vi vet vad vi vill och vi har en drivkraft som vänstern bara kan drömma om.

Så var inte rädda! Om man tillåter rädslan att ta över har de andra vunnit. Alla som värnar om Norden och dess folk ska vara oerhört angelägna om att komma till Stockholm imorgon. Imorgon gäller det och DU ska med!

/Rivka


  • Publicerad:
    2016-11-11 14:20