INSÄNDARE. Vera Oredsson skriver här om gamla och nya minnen kopplade till den svenska lekstugan.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

Ni undrar väl – men jag menar inte Rosenbad utan den verkliga lekstugan.

Under mina år som sommarbarn i Sverige mellan 1933 – 1939 var jag på barns sätt alltid fascinerad av lekstugorna. Typiskt svensk liksom nationaldräkterna. Lekstugorna byggdes av bönder, småföretagare och hantverkare till sina barn. En glädjekälla för dem som särskilt flickorna älskade. Man låtsades laga mat, ordnade, möblerade om, städade och lekte familj. Ibland kunde vi göra låtsasätandet mera realistisk med plockade bär. Riktigt festligt blev det när min ”sommarmamma” överraskade vår lek med saft och bakade kakor. Detta är mina ljusa minnen från Sverige. Med åren satt vi i stugan och läste när regnet öste över det lilla taket tuggande på godis.

1945 på högsommaren blev lekstugan hos en nordisk ungdomskamrat åter aktuell. Den stod där glömd, smutsig med spindelväv på en höjd i hennes trädgård. Jag ville städa den och kamraten blev ”eld och lågor”. Där satt vi och läste DEN SVENSKE och STORMFACKLAN när duggregnen smattrade. Ibland fikade vi med kaffe och bullar. Rättare sagt ”kaffepaus”, ordet fika kom senare.

Så gick åren – många år. När jag flyttade till Grängesberg 2018. Framför min balkong står en lekstuga. Falurött med vita knutar och mina barndomsminnen återkom, men jag glömmer kanske att tidsandan är helt annorlunda.

Nu slängs innehållet vårdslöst ut ur stugan, det är ingen riktig lek, plastsakerna fylls med grus medan mammorna tittar på sin mobil eller leker med app eller vad det heter. Efter en kort stund tröttnar de, slänger in sakerna genom stugdörren. De kulturberiknande mödrarna eller fäderna låter sakerna ligga. Gick ut för att plocka upp och tog en titt in till stugan. Grus och plastsaker på golvet, dockorna slängda, små stolar och ett bord kullkastade, allt i en enda röra. ”Undra på att barnen inte vill leka HÄR” tänkte jag naivt. En söndag städade jag rent riktigt ordentligt. Diskade plastsakerna, kastade allt som var trasigt, ställde i ordning och satte de stackars dockorna på stolen.

Så kom mammorna med sina telningar – ut med grejorna, in med grus – ingen lek. Efter två dagar syntes inget spår av min städning.

Men nu kommer jag med en mycket allvarlig slutkläm som Nordiska motståndsrörelsens medlemmar kommer att notera. Några kamrater med barn besökte mig under en familjeträff. En 4-åring gick ut för att leka – men kom omedelbart in igen och viskade något i sin mammas öra. ”Här kan Du tala högt – vi är bland vänner.” ”Jag vill inte leka med negerbarn inte heller med de vita, de bara skriker och kastar saker.” Det knöt sig i min mage, att en liten 4-åring inte fick yttra sig öppet i andra sällskap. Ett barn i demokratins Sverige får alltså inte prata fritt. Sverige som kritiserar Ryssland, Kina och fler länder beskylls för att hindra det fria ordet där VÅRA barn inte vågar tala öppet. Kan hända att så sker i dessa stater – men varför kritisera dem när samma sak sker HÄR? Är det inte fallet – så är deras barn mycket lyckliga.

Får väl bara titta på den lilla lekstugan för barnen har inga föredömen som husmödrar och kärnfamiljen det har den feministiska indoktrineringen sett till och förstört den stillsamma leken med könsupplysningar och en förvriden syn som barn inte är mogna för.

Mamman sa: Du är bland vänner – skulle inte ALLA vita svenskar kunna vara patrioter och vänner?

/Vera Oredsson

  • Publicerad:
    2019-08-10 09:00