NORDEN. Henrik Andersson argumenterar i den här insändaren för att det nordiska perspektivet är det rätta.

Det finns en viss kritik inom den så kallade nationella rörelsen i Sverige som riktar sig mot Nordiska motståndsrörelsen. Denna kritik är att Motståndsrörelsen bryr sig mer om Norden än Sverige och detta är ju negativt enligt dessa ”Sverigevänner”. Sverige först, svenskarna och Sverige är viktigast, även om man inte har något direkt emot de andra nordiska länderna.

Därför kan det kanske vara på sin plats att påpeka att Sverige och de övriga nordiska ländernas gränser har ändrats genom åren.

Jämtland har varit norskt, Trondheim har varit svenskt. Skåne, Blekinge och Halland har varit danskt. Island och Finland har styrts från Köpenhamn respektive Stockholm. Gotland var i en dimmig forntid självständigt, sedan i en slags allians med Sverige sedan 1361 danskt och slutligen svenskt igen. Och då har vi inte tagit med den tid då tyska orden styrde över ön.

Alla länderna har varit i union med varandra. Sverige och Norge var i union redan på 1300-talet. Danmark och Norge hade samma regent sedan 1380. Från detta årtal till 1536 var länderna i personalunion och sedan i realunion 1536 till 1814.

Sverige fick sina gränser 1815 då de sista tyska provinserna försvann. Danmark och Sverige har haft kolonier lite varstans. Danmark hade öar i Västindien tills 1917. Estland hade redan på 1200-talet en svensk befolkning, senare var Estland en del av Sverige 1561-1721. Och så här kan man hålla på. I äldre tider var gemenskapen med grannarna viktigare för de flesta än mot själva nationen man levde i. Folk vid dansk-svenska gränsen, eller för den delen svensk-norska gränsen ingick ofta pakter i ofredstid. De lovade att stödja varandra och varna om det kom knektar över gränsen. Landsförräderi? Inte enligt folken i gränsbygderna. På vikingatiden och äldre medeltid pratade danskar, svenskar, norrmän och islänningar mer eller mindre samma språk. Idag är det inte alltid så att en svensk förstår en dansk.

Så svenskvurmarna får kanske ta sig en funderare. Fast egentligen så är de nog inte några riktiga vänner av Sverige. De är vad man vanvördigt men ack så sant kallar för ”välfärdskramare”. Sådana gömmer sig gärna i den svenska flaggan, men de bryr sig föga om sitt land. Visst de är ofta kritiska mot massinvandringen, men det är mest för att de inser att främlingsimporten minskar chansen att kunna byta ut dagens kaos mot en idealiserad bild av det samhälle som fanns i Sverige på 1950- och 1960-talet. Dessa förmenta vänner av Sverige vill ingenting förutom att rädda vad som räddas kan av det gamla folkhemmet. Riktiga Sverigevänner vill bygga nytt, bygga nytt tillsammans med de andra folken i Norden. De som säger sig värna om Sverige, men visar ointresse för Norden är samma sort ”reaktionära nationalism” som Klas lund redan 2010 varnade oss för.

/Henrik Andersson

• Publicerad:
  2016-06-11 19:55

Kategoriserat som:
• Insändare
• Opinion
• Opinion & Motstånd