INSÄNDARE. Johan Persson berättar här om sina upplevelser under demonstrationen den 30 september i Göteborg.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

Jag var på Håkan Hellströms (hädanefter benämnd HH) spelning på Ullevi i somras. Det var en fin och solig dag som jag fick spendera tillsammans med såväl flickvän som vänner. Trots goda vänners sällskap och den HH-musik som jag gillat ända sedan gymnasietiden så var det något annat som var mest minnesvärt den dagen. Nämligen folkgemenskapen jag kände av att mitt i ett hav av andra svenskar sitta några timmar i gräset utanför Ullevi med picknick och förkrök. Den enda andra gång jag kan minnas att jag varit omgiven enbart av svenskar i alla åldrar vid någon större tillställning är på en festlighet hos en överklassfamilj. Det förklarar varför afaiter består av diplomatbarn och andra ur överklassen, samt förstås obotliga, våldstokiga sadister.

Förra lördagen spenderade jag återigen några fina timmar på en gräsplätt i närheten av Ullevi, men denna gång några stenkast längre söderut, vid korsningen mellan Örgrytevägen och Fabriksgatan. Jag var en av de som demonstrerade mot förbrytarna denna dag. Trots att demonstrationståget inte var lika etniskt homogen som en HH-publik så var känslan av gemenskap fantastisk. Där stod vi, det lidande men just därav också det uppvaknade folket. Vi stod omringat av etablissemangets knektar, de som väljer att banka på sitt egna folk för en medellön på 28 000 kr i månaden. Det sägs ibland att var man har sitt pris, men är deras själar inte värda mer än så?

Foto: Patrik.

Polismännen som angrep oss var just polis-män. Det är så att man börjar undra om inte polisledningen anser att män lämpar sig bättre för den sortens gatubatalj som utkämpades. Hur passar det med polisens jämställdhetsivrande?

Förutom några motdemonstranter, eller kanske var det intresserade själar, uppe på E6:an och ett gäng afaiter i Focus-parkeringshus så märkte jag inte av motdemonstranterna. Det ska nämnas att det är en himla tur, eller snarare skicklig ledning, som höll oss från att gå in på polisens anordnade demonstrationsväg, Fabriksgatan mot Gårda. För vem vet vad afaiterna hade förberett att kasta från det höga parkeringshuset, vars väggöppningar vetter mot Fabriksgatan. Jag vill minnas att HH faktiskt bott just på den gatan, eller om det var i kvarteret intill. Under sommarens konsert höll herr H ett litet tal om ”öppenhet”, ni alla vet vad jag menar med det. Men han verkar inte fråga sig själva varför hans publik är mer etniskt homogen än en NMR-demo. HH har alltid haft en image av kärlek till den vanlige arbetande svensken. Det är en image som jag tror är fullständigt äkta, men av någon anledning så förstår inte HH att det är vanliga arbetande svenskar, och även arbetande invandrare för den delen, som drabbas hårdast av det ständiga invandringsflödet. I synnerhet låginkomsttagarna. För det är alltid de fattiga som får betala mest. Att den känslosamme och filosofiske HH inte begriper detta har ett enkelt svar. För vad vet du om mångkulturen, förrän du blivit sönderslagen utav den?

Jag ska berätta en underbar anekdot från i lördags. Som alla som sett videoklipp med Emil Hagberg vet, så är han härdad som få. Efter gruff med polisen kom Emil stapplande bakåt, förblindad av pepparsprej men efter ögonskölj och en kort stunds vila stod han åter i första ledet för att försvara oss demonstranter från polisen. Det dröjde dock inte länge förrän jag på nytt såg en pepparsprejad och förblindad Emil stappla i villo. En kamrat grep tag i hans ena arm och jag tog tag i den andra björnarmen och vi förde honom bort från den värsta tumulten. Någon frågade ”Emil, har du blivit pepparsprejad?” varpå den ännu förblindade Emil gav ett svar värdigt en isländsk saga, ”Nej, jag har bara fått lite hårvax i ögat”.

Jag vill rikta ett stort tack till funktionärerna som med sköldar och sina egna kroppar skyddade oss övriga demonstranter under hela dagen. Vidare, till alla er som balanserar på en rand mellan tro och tvivel: slut upp i nästa demonstration och känn frustrationen övergå i hopp.

/Johan Persson

  • Publicerad:
    2017-10-08 11:45