INSÄNDARE. En av Motståndsrörelsens stödmedlemmar skriver i en insändare om hur man tar första steget för att förändra sin livsstil eller påbörja sitt bidrag till kampen. Det finns inga ursäkter för att inte förändra sitt liv till det bättre, men man behöver heller inte göra allting på en gång, utan man gör det man kan med de medel man har att tillgå.

grodd

Att så ett frö kräver liten ansträngning men ger utdelning.

Det simpla i livet är eftersträvansvärt och ofta en av de stora byggstenarna i en sund livsstil. Många kanske struntar i att sätta sin egen potatis för att de inte har något land att odla den i eller kanske inte börjar att träna och vårda sin kropp för att det är dyrt med gymkort och obekvämt att träna bland en massa okända människor som man inbillar sig dömer en.

Om du bor i lägenhet så ta då en plastpåse eller en hink och hämta lite jord i ett skogsbryn, ställ vad du nu valt att lägga jorden i på balkongen och tryck i några potatisar. Ett enkelt sätt att göra någonting simpelt som skänker livskvalitet. Du kanske bara får skörd för en middag, men den middagen består i att du äter någonting tack vare din egen flit och ansträngning några månader tidigare. Det spelar ingen roll om du satt en potatis i en hink eller satt fyra olika sorters potatis i ett 64 kvadratmeter stort potatisland, du har gjort vad du kunnat med vad du haft att tillgå.

Det samma gäller fysisk aktivitet. Du behöver inte din smartphone kopplad till din ”smartwatch” som kontinuerligt delar med sig av dina prestationer i sociala medier. Du behöver inte använda kompressionsbyxor och kompressionströja i något fukttransporterande högteknologiskt nanomaterial. Välmående är inte kopplat till materiella ting och andra människors godkännande i så stor utsträckning som vi blivit inbillade av vår omgivning sen barnsben.

Skaffa ett par hyggliga skor, det kostar inte en förmögenhet, ta på dig bekväma kläder och packa med dig någon frukt, en macka och en termos med kaffe. Gärna för två och dela upplevelsen med en vän. Sen går ni bara ut och promenerar med jämna mellanrum och tar en fika på en plats där man kan finna lite sinnesro. Det är allt som behövs för att ta första steget till ett sundare liv. En simpel aktivitet som ger väldigt mycket utdelning i förhållande till insats.

Detta är bara lite tankar kring hur man kan gå till väga om man står i ett vägskäl där man vet att man vill förändra eller påbörja någonting men inte vet hur man ska ta det första steget. Bara gör något litet som leder dig i rätt riktning. Förhoppningsvis har du även ett sinnelag som vill utveckla och förbättra det du involverar dig i.

Mitt vägskäl har bestått i om jag ska involvera mig i kampen eller ej. Tankar kring vad som ska hända om jag ansluter mig gällande familj, jobb och så vidare, om det blir känt att jag är övertygad nationalsocialist och går i tankar på att ansluta mig till Nordiska motståndsrörelsen.

Jag kom på mig själv med att ha stått och trampat på samma ställe i ett år. Ett år där jag velat göra någonting men inte vetat hur det ska ta sin början med ett distraherande fokus på hur livet skulle se ut när jag väl tagit steget. Jag bestämde mig för att på något vis ta ställning för den nationella saken och det föll sig så att jag köpte en bunt med klistermärken och ett ekonomiskt stödmedlemskap.

12-november-460x294

Jag kände direkt att nu är jag en liten del av den folkrörelse som växer fram i Norden och övriga Europa. Denna simpla handling fick i alla fall saker att ta sin början och jag kände att jag vill vara medverkande i att rörelsen växer och det gör man inte så effektivt ensam med en bunt klistermärken. Så jag siktade in mig på demonstrationen i Stockholm den 12 november där jag deltog. Detta var över mina förväntningar. Hundratals likasinnade skanderade unisont så att det ekade i Stockholms granit: Nordisk revolution, utan pardon! Man kände att man var i gott sällskap och kände någonting som jag bara kan beskriva som folkgemenskap. En äkta enighet.

Visst, jag är ännu idag inte aktivist och kanske är det inte det som jag är ämnad att vara. Jag är inte ens partimedlem utan ekonomisk stödmedlem, vilket i sig också är ett utmärkt sätt att bidra i kampen för den som av olika anledningar inte kan eller vill vara för aktiv på området ännu. Dock har jag kommit till den punkt att jag vill ta ett steg till och åtminstone inleda samtal om att gå vidare som partimedlem. När detta blir är ännu inte bestämt, men en sak är jag övertygad om och det är att oavsett vad man vill uppnå så blir det aldrig verklighet om man är helt passiv i sitt förhållningssätt till uppgiften som krävs för att man ska nå sina mål och allra säkrast når man dit genom engagemang och fast beslutsamhet.

/Mathias

  • Publicerad:
    2017-01-09 19:30