GLOBALISM • Två artiklar i brittiska tidningar, vilka står den konservativa regeringen nära, diskuterar ur delvis olika perspektiv det sanktionskrig gentemot Ryssland. som ett västerland med skev självbild nu förlorar.

YouTube-kanalen The Duran med journalisterna Alex Cristoforou och Alexander Mercouris fäster i ett avsnitt uppmärksamhet på två fall av sällsynt klarsynthet väldigt nära den globala maktens centrum.

Det rör sig om två artiklar i brittitsk press, båda i varsin tidning som står den konservativa regeringen mycket nära, och som anlitar förre premiärministern Boris Johnson som kolumnist. Artikeln i det politiska veckomagasinet The Spectator har titeln ”Varför det ekonomiska kriget mot Ryssland har misslyckats” och den i dagstidningen The Telegraph ”Xi Jinping timglas håller på att rinna ut – och han vet det”.

Båda artiklarna handlar om det ekonomiska krig som globalister beväpnade med sanktioner i februari förra året antog gentemot ett Ryssland, som enligt planen på endast några veckor skulle isoleras, utarmas och tvingas till kapitulation. Detta krig går nu, konstateras det med förtret och bitterhet av de två nymornade och chockade skribenterna, emot en brakförlust för anstiftarnas del – en förlust som, klargörs det, Kina och BRICS bär det huvudsakliga ansvaret för. Det nya och anmärkningsvärda med dessa två arktiklar är enligt The Duran inte de analyser, insikter och åsikter som framförs där i sig, utan det faktum att dessa nu nått så nära den globala maktens centrum.

Spectator: Det ekonomiska kriget är förlorat

Spectators anonyme skribent inleder med att kommentera västliga mediers symptomatiskt triumferande hån av Putins ovanligt sparsmakade parad på den så kallade Segerdagen härförleden. Bristen på storslagenhet i årets upplaga skulle enligt dem bevisa att Ryssland befinner sig på ruinens brant, och att dess militärmakt är nedbruten. Men vaför, frågar författaren, skulle Putin gå emot hävdvunnen militärstrategisk visdom och under pågående krig hellre satsa sin militära kapacitet på en ceremoniell parad istället för att engagera den i aktiv krigstjänst?

När Putin den 24 februari förra året skickade sina stridsvagnar till Ukraina, så antog västländerna närmast reflexmässigt en tvådelad strategi:

  • Man skulle avstå från direkt militär intervention och nöja sig med att förse Ukraina med vapen och annan militär utrustning
  • Man skulle istället inleda ett ekonomisk krig mot Ryssland – och ett sådant i en aldrig tidigare skådad omfattning. Detta land skulle med sanktioner och bojkotter enkelt på kort tid ”bombas” sönder och samman till en oundviklig kapitulation.

Siffror som talar klarspråk

Hur har då detta ekonomiska krig förlöpt sedan dess? Europa har, visar skribenten, självt fått betala ett högt pris för genomförandet av en blott partiell bojkott av rysk olja och gas. Storbritanniens import av fossila bränslen från Ryssland uppgick 2021 till 4,5 miljarder pund. Under året som föregick januari 2023 var den officiellt nere på 1,3 miljarder pund. År 2020 köpte EU 39 procent av sin gas och 23 procent av sin olja från Ryssland; under tredje kvartalet förra året var dessa siffror nere på 15 procent respektive 14 procent.

Men dessa siffror klargör enligt författaren inte ensamma omfattningen av västs misslyckande med sin ekonomiska krigföring gentemot Ryssland. Det stod tidigt klart att medan västvärlden var angelägen om ett ekonomiskt krig, så var resten av världen inte alls intresserad av ett sådant. När Rysslands olje- och gasexport till Europa sjönk, så ökade landet snabbt sin export till Kina och Indien – som båda föredrog att köpa olja till ett rabatterat pris framför att tvingas ta ställning mot invasionen av Ukraina.

Export via omvägar

Vad västs export till Ryssland beträffar så har den fortsatt, om än via omvägar. En undersökning av den tyska tidningen Bild har påvisat en markant tillväxt av exporten till länder som gränsar till Ryssland. Importen av tyska motorfordon till Kazakstan ökade till exempel med 507 procent mellan 2021 och 2022 och till Armenien med 761 procent. Exporten av kemiska produkter till Armenien ökade med 110 procent och till Kazakstan med 129 procent. Försäljningen av el- och datorutrustning till Armenien ökade med 343 procent.

Det är, påpekar Spectators skribent, uppenbart att dessa produkter som regel haft Ryssland som slutdestination, och i den mån de förefaller ha blivit kvar i grannlandet, ska man, påminner han, inte glömma alla dessa horder av ryska medborgare som har visumfri tillgång till de här länderna, och därigenom lätt kan föra varor över gränsen.

Västvärldens ambition att med sina sanktioner särskilt rikta in sig på välbemedlade ryssar är enligt artikeln något som helt förfelat sitt syfte, för ironiskt nog är dessa de människor som lättast kan komma åt västerländska varor genom omdirigerad handel. Det är de som har dubbla pass och de som har råd att resa utomlands för att handla sina lyxvaror.

Västs skeva självbild

Spectators skribent menar sammanfattningsvis att västerlandet inledde sitt sanktionskrig mot Ryssland med en orealistisk och förlegad uppfattning om sitt eget inflytande runt om i världen. Man noterade i detta tillstånd inte att icke-västliga länder inte har något något egenintresse av sådana sanktioner. Konsekvensen av denna felbedömning är, menar han, uppenbar: I april förra året förutspådde IMF att den ryska ekonomin skulle krympa med 8,5 procent 2022 och med ytterligare 2,3 procent i år. Det visade sig att landets BNP förra året sjönk med bara 2,1 procent – och i år förutspår IMF en liten uppgång på 0,7 procent.

Den ryska ekonomin har inte förstörts – den har, konstaterar artikelförfattaren, bara omkonfigurerats omorienterats i ostlig och sydlig riktning snarare än i västlig.

The Telegraph: En hårsmån från nästa världskrig

Durans Alexander Mercouris konstaterar att av de två artiklarna som diskuteras i podden, så är den i The Telegraph författad av Malcolm Allister Heath och med starkt fokus på Kina, den klart ursinnigare och bittrare. Världen befinner sig enligt skribenten ”en hårsmån från ett nytt världskrig, nu när Pekings globala maktställning konsoliderats”. Det finns enligt Malcolm Heath bara en vinnare i Putins krig mot Ukraina – och det är det kinesiska kommunistpartiet. ’

Till vår eviga skam har Xi Jinping spektakulärt överlistat västvärlden, drastiskt utökat sitt globala inflytande och förvandlat Ryssland till ett kinesiskt protektorat i alla andra avseenden än till namnet.

”Sanktionerna är ett skämt!”

Ryssland skulle, förklaras det, ha kollapsat vid det här laget – ja, för länge sedan. Storbritanniens, Amerikas och Europas gemensamma plan gick enligt skribenten ut på att åtgärderna

  • drastiska sanktioner för handel, finansiella transaktioner och tekniköverföring
  • ett tak för priset på rysk sjöburen olja
  • ett betydande bistånd till Ukraina

givet den globala maktbalansen tillsamman skulle räcka för att besegra Moskva på några veckor. Men det har inte fungerat. Trots alla uppoffringar från det ukrainska folket har kriget nått ett dödläge. Anledningen? Kina har smugit in, livräddat Putins krossade ekonomi, bytt energi och råvaror mot dagligvaror och teknik. Allister Heath skräder inte orden:

Sanktionerna är ett skämt!

Han påminner om att den rysk-kinesiska handeln steg med 41,3 procent under årets första fyra månader till 73  miljarder dollar – vilket, argumenterar han, finansierade Putins krig. Kinas export till Ryssland ökade med 153 procent bara i april 2023, och denna uppgång täcker med råge upp för nedgången i Rysslands handel med både Tyskland och Frankrike.

Och det är för Allister Heath fullt logiskt att det ryska samhället inte har imploderat. Västliga makthavare, som överskattat sin globala maktposition, kan däremot, menar han, ha svårt att se det uppenbara:

Okej, det finns inte längre finns någon McDonald’s i Moskva, men försäljningen av kinesiska bilar går utmärkt.

Livsfarligt beroende, slut på tillväxtperioden för kinesisk ekonomi

Det ”verkligen farligt nya” som författaren varnar för och rasar över är Rysslands nu uppståndna beroende av det kinesiska kommunistpartiet KKP för sin överlevnad. Denne Moskvas ”nye bankir” förutspås i artikeln framöver komma att ta plats på världsscenen på ett ogenerat sätt – och om Putin ”överlever sitt krig” så kommer det för honom ske i den förödmjukande positionen som Xi:s vasall. Den enda fördelen för ”oss andra” med denna utveckling är, menar skribenten, att Ryssland i takt med den blir allt mindre benäget att vilja ta till taktiska kärnvapen – en åtgärd som Kina skulle lägga in sitt veto mot.

Helt säkert är enligt artikeln att vi nu verkligen befinner oss i ett nytt kallt krig, en historisk strid mellan väst och ”en återuppväckt kinesisk civilisationsstat”. Aktörerna i denna framväxande värld ser detta och tar parti i en ny världsordning. Och Allister Heath finner det tragiskt att Kina härvid förmodligen överlag ”stiger i bedömarnas aktning” medan USA under ”den patetiska Biden-administrationen” istället sjunker.

Författaren går uppenbart affekterad igenom en rad olika exempel på hur Kina, alltsomoftast på ett mindre hedervärt sätt, successivt ökar sitt globala inflytande, men reserverar ändå den framtida rollen som ”KKP:s absoluta storhetstid” åt just det skede, då man på ett sådant maktfullkomligt sätt lyckades överta Ryssland.

Allister Heath menar samtidigt att den kinesiska ekonomins aktuella period med extremt stark tillväxt, trots all landets kompetens inom AI och batteriframställning, i detta nu håller på att upphöra. ”Den riktiga kapitalismen” har, förklaras det, nämligen avskaffats genom att

  • KKP nu återförskaffat sig total kontroll
  • oligarkerna/entrepenörerna förhindrats verka som tidigare.

I sammanhanget kan, påminner Allister Heath, påpekas att Kinas befolkning förra året minskade med 850 000 personer – ett förebud om en hotande demografisk implosion som riskerar att förvandla dussintals städer till spökstäder, strypa banksystemet, svälta ut militären och hota permanent stagnation.

Väst kan inte skylla på okunskap

Författaren konstaterar avslutningsvis att man i väst när det gäller förhållningssättet till Kina inte längre kan skylla på att man inte känner motparten.

Väst är inte längre vilselett beträffande Kinas avsikter, denna nations engagemang i auktoritär imperialism, eller dess benägenhet att hänge sig åt spionage och sönderdelning - även om få inser hur stor utmaningen [bestående i att relatera till en sådan fiende (reds anm)] är.

Och han avstår från att sia om framtiden på annat sätt än att lista en rad tänkbara scenarion.

Så vad härnäst? Kan vi undvika en olycklig global konflikt, som i bästa fall skulle föra mänskligheten 50 år tillbaka? Kommer Kinas eliter att ta sitt förnuft tillfånga och släppa sitt grepp om Putins Ryssland? Eller kommer de att oroa sig för att deras eget möjlighetsfönster håller på att stängas och besluta sig för att invadera Taiwan - i synnerhet om den outgrundligt svaga Biden väljs om? Storbritannien måste hoppas på det bästa och förbereda sig på det värsta.