”Är du RASIST eller?”, hur många gånger har man inte hört detta? Jag vet inte hur det är med er, men jag brukar tänka att: ”ja, det är vi väl alla?”. Jag är övertygad om att tiderna håller på att ändras. Backar man tillbaka sisådär 5-10 år så kunde främlingar och svenskfientliga använda sig av ”rasist-kortet” och på så vis många gånger få ett övertag och motståndaren på defensiven. Men saker ändras. Det blåser andra vindar genom Sverige, år 2012. Svensken har tröttnat. Tröttnat på att bli kallad rasist så fort någon ifrågasätter främlingarna, massinvandringen eller allt det som kommer i kölvattnet därav.

Det var länge sedan jag slutade svara automatiskt ”nej” på rasistfrågan. Och det har visat sig vara en mycket mer effektiv taktik än att urskuldande och skamset svara, ”nej självklart inte”. Sanningen är den att om vi systematiskt avdramatiserar begreppet ”rasist” och visar på vad det verkligen är avväpnar vi alla de som för sig med politiskt korrekta floskler.

Jag brukar svara att jag är stolt över min rastillhörighet och mitt ursprung. ”Är inte du det?”, lägger jag sedan till. För det är vad rasismen i grund och botten handlar om. Att man utgår från sin egen ras som norm. Man håller sig helst med sina egna och vill bevara sin specifika etnicitet. Detta är i sig en livsnödvändig faktor för att bibehålla den mångfald som naturen utvecklat genom årtusenden. En sak som jag aldrig slutar att reagera över är alla de som anser sig vara antirasister men som trots det sätter ett högre värde i andra raser än den vita. I förra veckan skrev jag artikeln ”Skäms över att vara vit” och nu kommer jag lite in på det igen. Inte sällan är de vita ”antirasisterna” de absolut mest rasistiska människorna som finns. Problemet med dem är att de inte bara värnar andra raser utan samtidigt hatar sitt eget folk, sin egen ras och sitt arv.

För att rasism överhuvudtaget ska kunna existera och vara ett begrepp eller nisch man påstår att folk tillhör måste även de olika männsikoraserna existera. Utan raser, ingen rasism. Det är ganska enkelt om man tänker på det. Så alla de som hätskt påpekar att man är rasist eller rasistisk i sina uttalanden måste precis som vi tro på skillnaderna mellan de olika raserna. Det är en infallsvinkel som är klart värd att ta med i nästa diskussion.

Rasismen i sig är vare sig konstig eller ovanlig. Nyligen fick hela världen beskåda presidentvalet i USA som från första stund handlat om just rastillhörighet. Obama vann i stor utsträckning på grund av sin ras. Han fick tack vare rasism med sig de allra flesta av annat ursprung än det vita. Varför? Jo, för att människor tenderar att gruppera sig efter just ras. Vi ser det överallt i samhället. Det är på grund av den naturliga instinkten att hålla sig med sina egna som svensken påtvingats ord som integration, mångkultur och antirasism. Alla dessa ord kan röras ned i samma gryta och istället kallas för sitt rätta namn; uppblandning. För det är uppblandningen som är målet. Man vill i någon sorts pervers utopi blanda alla människor, kulturer och levnadssätt med varandra.

När jag var liten lekte jag ofta med modellera. En gång minns jag att jag tänkte att jag skulle blanda alla vackra och klara färger med varandra för att på så sätt få den mest färgglada och fina lerskulpturen. Jag blandade och knådade glatt. Men till sist satt jag där med en brungrå ful och färglös klump i min hand. Alla färgerna hade tagit udden av varandra och blandats upp. Det är just det här som rastänkandet kan motverka. Politikerna och antirasisterna påstår att uppblandning är modellen, men tro mig det är det inte. Jag vill inte se arten människa som bara människa. Jag vill se oss som olika människor med olika levnadssätt och kulturer. Vi har rätt att utifrån naturens lagar ta ansvaret att värna vår egen ras.

Så nästa gång du får frågan:”Är du rasist?”, svara: ”Ja självklart, jag vill bevara min egen ras, vill inte du det?”


  • Publicerad:
    2012-11-12 16:16