KRÖNIKA • Iran har vunnit kriget mot det judisk-amerikanska imperiet, och med detta framtvingat ett geopolitiskt paradigmskifte, skriver Russleman.

I min artikel publicerad under förspelet till kriget mot Iran, betonade jag de katastrofala följder som en sionistisk seger över den islamska republiken skulle få för Europa. Nu när kriget verkar vara över för den här gången har det verkligen fått katastrofala följder – men för det judisk-amerikanska imperiet och Israels långsiktiga överlevnadsförmåga. Låt mig bryta ner de olika elementen som har lett oss till denna punkt.

USA och Israels verkliga begränsningar

Det finns ingen anledning till varför USA och Israel skulle acceptera förödmjukelsen av den prestige som är involverad i att gå in i en förhandlingsprocess som är så fördelaktig för Iran om andra möjligheter fanns. Sammanfattningsvis finns det helt enkelt inga andra möjligheter. USA har helt enkelt ställts inför en hård mur av materiella och politiska begränsningar när det gäller dess förmåga att upprätthålla ett utmattningskrig mot Iran.

USA:s strategiska oljereserv nådde nyligen sin lägsta punkt sedan 1983, enligt CBS. Vid det senaste mättillfället uppgick reserverna fortfarande till 331,2 miljoner fat olja. Exakt hur mycket av denna olja som kan frigöras innan strukturella begränsningar skulle stoppa processen varierar mellan olika källor, men det råder i stort sett enighet om att det inte skulle vara möjligt att tömma lagret helt.

Med en uttagningskapacitet på 4,4 miljoner fat per dag är USA:s president på väg att få ont om tid. Hittills har USA och dess vasallstater undvikit en global energikris på grund av överproduktion av olja före kriget, utsläpp från strategiska oljereserver världen över, och det faktum att Kina var kapabelt till att avsevärt minska sin import av olja med kort varsel – något som hade en tillfälligt stabiliserande effekt på den globala oljemarknaden.

Detta gav Donald Trump och USA tillräckligt med spelrum för att manipulera oljepriserna och förhindra de mer dramatiska prisökningar som förutspåddes när konflikten började. Dessa förhållanden kan emellertid inte fortsätta för evigt, och även om USA inte skulle bli helt utan olja även om de strategiska reserverna nådde sin praktiska bottennivå, skulle det ändå utlösa betydligt kraftigare prisökningar än de Trump fruktar.

Den andra hårda materiella muren som USA har stött på är bristen på strategiskt djup när det gäller den specifika ammunition som den amerikanska militären behöver för att upprätthålla kriget. Mest kritiskt är luftvärns- och missilförsvarssystemet THAAD (Terminal High Attitude Area Defense), som är USA:s primära försvar mot ballistiska missiler. Aktuella uppskattningar pekar på att USA använde hälften av sin arsenal av THAAD under en månads aktiv krigföring mot Iran i mars.

Ett annat viktigt system är Patriot (Phased Array Tracking Radar to Interpret on Target), som används mot ett antal olika mål – från drönare till taktiska missiler. USA använde över 1 000 Patriot-missiler under samma period, knappt hälften av sin totala arsenal innan kriget. Även om USA har en betydligt större produktionskapacitet av dessa finns det också ett mycket större behov av systemet globalt, inklusive i Ukraina.

Slutligen har vi Tomahawk-missilen, en offensiv precisionsmissil med en räckvidd på upp till 1 000 km, där USA ska ha förbrukat en tredjedel av sin arsenal i offensiva attacker mot Iran under kriget. Nu uppskattas det att även med en ökad produktion kommer arsenalen av dessa kritiska ammunitionstyper inte att vara återuppbyggda före 2029–2030 med tanke på den komplexa produktionsprocessen. Om striderna hade fortsatt bara en månad till skulle USA ha tvingats ransonera ammunitionen i allt högre grad, vilket skulle ha lett till att iranska drönar- och missilangrepp hade kunnat uppnå betydligt större effekt.

Så varför intog inte den amerikanska flottan Hormuzsundet för att neutralisera Irans blockad av energiförsörjningsleden som påtryckningsmedel? Därför att USA inte har den politiska viljan att lida de förluster som det skulle innebära. USA undvek mer spektakulära förluster under kriget, dels eftersom många av militärbaserna i regionen redan hade evakuerats, dels på grund av att amerikanska fartyg förblev utom räckhåll för Irans mer effektiva anti-skeppsvapen. En direkt invasion hade som bäst lett till fler sjunkna fartyg och tusentals förlorade liv, och det i en krigsoperation som onekligen bara skulle ha genomförts för Israels räkning.

Förutom den katastrofala prestigeförlust som synen av sjunkande amerikanska krigsfartyg i sundet skulle ha inneburit, skulle Trump aldrig ha kunnat motivera ett sådant offer på ett sätt som hade varit acceptabelt för det amerikanska folket. Det var aldrig politiskt genomförbart. Det är dessutom en konsekvens av individualiseringen av det amerikanske samhället, den ökande polariseringen mellan partierna och upplösningen av den amerikanska identiteten. Medan detta gör det extremt svårt att organisera något politiskt motstånd mot judisk makt i USA, innebär det samtidigt att det inte längre finns någon enhetlig amerikansk nationalism att åberopa för att motivera människor att offra sig för imperiet.

Även om det finns mycket att kritisera den ryska regeringen för så upprätthåller den åtminstone en reaktionär nationalism baserad på den etniska ryska identiteten, vilket Vladimir Putin har kunnat luta sig mot för att mobilisera landet till krig mot Ukraina. Trump har ingen motsvarande mekanism, och det har börjat sätta betydande militära begränsningar för USA:s förmåga att konfrontera den växande gruppen av regionala motståndare i Europa, Asien och Mellanöstern.

En annan trolig faktor är multipolaritet, som beskrivs av Joseph Jordan (Eric Striker) på hans Substack. Irans villighet att angripa USA:s klientstater i Gulf-regionen – Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar – i kombination med USA:s fullständiga brist på vilja och förmåga att skydda sina egna vasaller tycks ha tvingat dessa stater till förhandlingsbordet. Konfronterade med insikten att underkastelse under judisk-amerikansk hegemoni inte gjorde dem oåtkomliga, utan snarare sårbara i en verklig militär konflikt, tvingades dessa stater att sätta press på Trump att stoppa kriget genom att hota med att dra ut de biljoner dollar som för närvarande bidrar till att hålla amerikansk teknologi, fastigheter och obligationer flytande.

Till sist har vi Israels misslyckade invasion av Libanon. Hizbollahs anpassning av drönarteknik i den pågående konflikten har visat sig vara en taktik som Israel saknar effektiva motmedel mot. Följden har blivit närmast dagliga rapporter om döda och sårade israeliska soldater sedan Hizbollah trädde in i kriget, samt en israelisk offensiv i södra Libanon som återigen utvecklats till ett militärt träsk – något en redan utsliten israelisk armé knappast har råd att fortsätta ödsla resurser på enbart för att tillgodose Benjamin Netanyahus politiska ambitioner.

Den politiska dragkampen

I skrivande stund översvämmas internet av meningslösa kommentarer om huruvida USA håller på att vända ryggen åt Israel. Detta är ett helt felaktigt sätt att tolka händelseutvecklingen på. Donald Trump vände inte plötsligt ryggen åt Israel, sionismen och Benjamin Netanyahu, efter att ha varit deras främsta försvarare fram till nu. Trump gjorde allt han kunde för att bistå Netanyahu i dennes mångåriga projekt att förstöra Iran – och han misslyckades. Alla hans åtgärder mot Iran, från att riva upp det ursprungliga kärnenergiavtalet, via den så kallade ”Maximum Pressure”-kampanjen för att krossa den iranska ekonomin under hans första mandatperiod, ända fram till att slutligen gå till direkt krig mot landet i strid med alla tänkbara internationella normer, syftade till att förverkliga drömmen om Storisrael. Han hade helt enkelt inte makten att genomföra uppdraget på grund av de reella materiella och politiska begränsningar jag nämnde ovan.

Det mest korrekta sättet att förstå förhållandet mellan USA och Israel på, är att båda utgör delar av samma judisk-amerikanska imperium, där Israel är imperiets framskjutna bas och där en transnationell judisk oligarki härskar över båda. Trump har alltid tillhört den mest aggressiva sionistiska falangen inom denna oligarki, den som representeras av Benjamin Netanyahu. Det som sker nu är att mer realistiska krafter har insett att kriget mot Iran har misslyckats och att det finns ett behov av att frysa konflikten för att eventuellt kunna utarbeta en ny strategi. Resultatet är en politisk dragkamp mellan Netanyahu (vars politiska överlevnad har varit beroende av fortsatt krigföring sedan 7 oktober-attacken) och hans ultrasionistiska anhängare, som vägrar acceptera verkligheten som den är, och de mer realistiska aktörerna.

Trump framstår uppenbart som kognitivt försvagad och har själv ingen reell handlingskraft eller makt när det gäller Israel och dess politik. Han är bara ett språkrör för realisterna i Washington D.C. (som fortfarande är sionister, men som är villiga att acceptera fakta på marken). För närvarande försöker ultrasionisterna desperat att sabotera förhandlingsprocessen med Iran genom att eskalera kriget i Libanon, men jag förväntar mig att Israel vid det här laget kommer att tvingas ge upp sitt invasionsförsök och genomföra en förödmjukande reträtt. Jag har låga förväntningar på att vi någonsin kommer att se något formellt avtal mellan USA och Iran, men Iran har redan framtvingat reella eftergifter från USA, och jag räknar med att de kommer att pressa fram ytterligare sådana över tid.

De politiska konsekvenserna

I min artikel inför kriget underströk jag att krigets utgång skulle utgöra ett paradigmskifte. Jag står fast vid detta, och jag kan nu konstatera att det är ett paradigmskifte som är katastrofalt för det judisk-amerikanska imperiet och Israels framtida existens, samt en ovillkorlig fördel för Europa. Vi har undvikit att ytterligare ett land i Mellanöstern destabiliseras med åtföljande flyktingströmmar, och det finns nu en tydlig geopolitisk motpol till sionismen i regionen.

För regionen i sig förväntar jag mig att maktbalansen kommer att fortsätta att tippa över till Irans fördel med tiden. Som ett resultat av sin seger i detta krig har Iran obestridligen brutit sig ut ur flera decennier av politisk isolering och etablerat sig som en betydande andrarangsmakt på världsscenen och en formidabel regional stormakt. Det faktum att det iranska ledarskapet nu vet att de kan överleva även en direkt militär konfrontation med USA kommer att stärka deras förhandlingsposition enormt i alla framtida förhandlingar – något vi redan ser effekterna av. Israel å sin sida kommer att få se sitt handlingsutrymme begränsas av ett alltmer proaktivt Iran och stå kvar med en rad olösta säkerhetskriser, samtidigt som man kan peka på mycket få politiska segrar sedan den 7 oktober 2023. Jag anser inte att det är en överdrift att säga att detta är ett absolut existentiellt ögonblick för Israel och sionismen, och det är nu en allvarlig fråga huruvida landet överhuvudtaget kommer att existera i sin nuvarande form om tjugo år.

För USA innebär detta ett massivt tapp av militär och politisk prestige. Det kommer att göras oändliga försök att fördunkla det slutliga resultatet genom att peka på den materiella skada som åsamkats Iran och de ledare som dödades under kriget. Detta ändrar dock inte det faktum att det var Iran som tvingade USA till förhandlingsbordet, och inte tvärtom. Amerikas status som världens främsta militärmakt har fått ett allvarligt bakslag genom avslöjandet av landets bristande vilja att acceptera förluster och den djupgående institutionella förvittringen inom det militärindustriella komplexet. Det är nu uppenbart vad det innebär att vara en amerikansk vasallstat: ekonomisk utsugning och att dras in i meningslösa geopolitiska konflikter i utbyte mot löften om skydd som i bästa fall kan beskrivas som illusoriska. NATO är ett ruttnande imperium som vi måste lämna så snart som möjligt.

Slutligen krossar Irans seger myten om judisk/sionistisk oövervinnerlighet och ofrånkomlighet, en myt som underbygger reaktionära argument för att ignorera judefrågan och en implicit tendens att behandla judisk makt över västerländska angelägenheter som ett naturtillstånd som bara måste accepteras. Man kan kämpa mot den och vinna, och det är bara genom att kämpa som man kan pressa fram politiska eftergifter. Kapitulering är liktydigt med en långsam död. Iranierna förstod detta, och därför vann de. Vad kommer du att göra?

Ursprungligen publicerad på Frihetskamp.no.