MELLANÖSTERN • Två dagar efter den så kallade vapenviledagen utfärdade den judiska statens säkerhetsminister ett heligt löfte. Sedan dess har områdets ängar, skogar och lundar stått i brand.

I södra Libanon har under närmare två månader enorma områden med skog, olivlundar och jordbruksmark successivt förvandlats till pyrande död kolmark. Orsaken är de skogs- och markbränder, som Israel, sedan den så kallade vapenvile-dagen den 17 juni, och ett omtalat inlägg postat av samma lands ökände säkerhetsminister två dagar senare – medvetet och systematiskt har anlagt med för ändamålet anpassade drönare och olika sorters ammunition.

Det som inträffade den 17 juni var inte, som en rad mediers rapportering riskerar förleda sina användare att tro, att parterna Israel och Hizbollah ingick något avtal, utan att ett 14-punkters ”memorandum” mellan USA och Iran undertecknades. Den första punkten i detta dokument stipulerar bland annat att ”USA, Iran ”och deras allierade” i det pågående kriget omedelbart och permanent ska ”upphöra med militära operationer på alla fronter”, uttryckligen även i Libanon

Hussein Fakih, chef för civilförsvaret i Nabatieh-regionen, beskriver i The Guardian den nya nivå av pyroteknisk krigföring från Israels sida som inleddes på vapenviledagen och intensifierades ytterligare två dagar senare,

– De började göra detta direkt efter vapenvilan, och det har förekommit brandbomber varje dag. Små drönare dyker upp och släpper brandfarligt material, [vit] fosfor avfyras mot skogsområden, utöver de belysningsgranater som de släpper under dagtid så att vegetationen fattar eld.

Ben-Gvirs hot

Den 24 juni publicerade Nordfront AI:n Groks översättning av ett hebreisk-språkigt X-inlägg från den 19 juni. Författare var Israels ökände säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir och postningen befanns omgående bryta mot plattformens regler.

För varje tår från en israelisk mamma måste tusen libanesiska mödrar gråta. Hela Libanon måste brinna! Med all respekt för amerikanerna måste Israel klargöra för hela världen att blodet från våra söner och säkerheten för våra medborgare inte är till salu. Hela Libanon måste brinna. Vår högsta plikt är att skydda Israels medborgare och IDF-soldaterna, och detta åtagande går före alla andra överväganden. Jag sa till premiärministern, även i våra möten: För varje tår från en israelisk mamma måste tusen libanesiska mödrar gråta. Det räcker med ping-pong. I Mellanöstern vinner man inte med proportionerliga svar och eftergift – man måste gå bananas. Utplåna. Krossa terrorn!

Den ovan nämnde civilförsvarschefen Fakih uppskattar att bränder vid det här laget har drabbat 30–40 procent av marken i områden nära frontlinjen. Invånare i olika delar av södra Libanon beskriver bränder uppenbarligen orsakade av israelisk ammunition och drönare i torr buskvegetation och skogsområden. Förra fredagen orsakade israelisk ammunition stora skogsbränder i två tätt skogbevuxna områden, På tisdagen denna vecka släppte israeliska styrkor belysningsgranater över ett skogsområde utanför staden Khiam, vilket utlöste flertalet bränder med snabbt spridningsförlopp. En drönare slog senare ned precis invid de brandmän som försökte släcka en av dessa bränder, vilket tvingade dem att retirera från platsen och uppgiften. En därpå följande översyn utförd av Financial Times och den ideella journalistorganisationen Lighthouse Reports visar omfattande skador på bostäder, skolor, jordbruksmark, skogar och viktig infrastruktur i provinsen.

Pyrotekniska och kemiska krigsbrott redan på Israels CV

Den period med intensifierad israelisk pyroteknisk krigföring som inleddes i juni är inte unik i de två ländernas gemensamma moderna historia. Sommaren 2024 nyttjade israeliska soldater till exempel slungor – medeltida katapulter – för att kasta brinnande material över gränsmuren mot Libanon, samtidigt som den libanesiska armén publicerade bilder på slangförsedda israeliska drönare som sprutade ut brandfarliga ämnen över skog och mark. Hälso- och miljöexperter slog i februari innevarande år larm, när israeliska flygplan började vräka ut cancerframkallande ogräsbekämpningsmedel över södra Libanons jordbruksmarker.

Utöver brändernas många hälso- och miljömässiga konsekvenser, har invånare i södra Libanon sörjt förlusten av grönområden i de byar där de växte upp. Den 1 augusti upptäckte fördrivna invånare att deras oliv- och fruktodlingar, i likhet med deras bostäder, hade satts i brand av israeliska ockupationsstyrkor. Invånare i de närliggande ej ännu etniskt rensade städerna Rmeich och Aïn Ebel omvittnade förloppet med videor och stillbilder.

Yarouns borgmästare Hafez Ghasham beskriver vad som hände:

— De hade redan jämnat hela byn med marken. Sedan satte de eld på träden. Det som fanns kvar i just det här området var olivträden – stora odlingar med mycket gamla olivträd. Det började där, och sedan spred sig elden längs byns utkanter . . . Många av dessa träd – faktiskt de flesta, hade ärvts från våra far- och morföräldrar samt våra föräldrar. De har ett oskattbart känslomässigt värde. De var också en viktig inkomstkälla för människorna i byn . . . De försöker göra marken obeboelig. De utplånar hela vår historia, all vår kultur och samtliga våra minnen. Avsikten förefaller vara att det ska framstå som att ingen någonsin levt här.

Libanons premiärminister Nawaf Salam har upprepade gånger krävt ett fullständigt israeliskt tillbakadragande från libanesisk mark och förbundit sig att återställa alla grundläggande samhällstjänster, så att de fördrivna invånarna kan återvända.