KOMMENTAR • Martin Saxlind kommenterar debatten mellan Jan Olof Bengtsson och Daniel Friberg som uppstått gällande alternativhögerns öde samt begreppen höger och fascism.

Den senaste tiden har en intressant men också bitvis förvirrad debatt mellan Jan Olof Bengtsson och Daniel Friberg uppstått på Motpol.nu. Debatten startades av Bengtsson som skrev om ”Alternativhögerns öde” i en för honom ovanligt kortfattad artikel som följdes upp av en till artikel som kommenterade Jonas Nilssons dokumentär om varför Sverige blev en mångkultur. Den förstnämnda artikeln mynnade ut i slutsatsen att det inte behövs ”en alternativ höger” utan ”ett alternativ till högern” och den sistnämnda kritiserade Nilsson för att vara ”radikalnationalist” och inte presentera någon lösning på problemet han lyfte fram.

Friberg kontrade med att kritisera Bengtsson för ”dygdesignalering” och att likt vänstern kasta runt fascism-anklagelser lite väl frikostigt. Vidare efterfrågade Friberg en mer substansfull idédebatt.

Vem är fascist och vad är fascism?

I den senaste artikeln redogör Bengtsson mer konkret vilka personer och grupper han menar antingen själva identifierar sig som fascister eller med visst fog kan kallas för ”generiska fascister”. Nordiska motståndsrörelsen nämns i artikeln och Bengtsson rabblar upp flera namn – ”Colin Jordan, George Lincoln Rockwell, Savitri Devi, William Pierce och Povl Riis-Knudsen” – som tyder på att han åtminstone någon gång har kollat igenom vilka böcker som säljs av Greenpilled.com, eller tidigare såldes av Kampboden. Kanske har han till och med läst några av författarna eller lyssnat på någon av poddarna som rörelsens egna representanter medverkar i?

Frågan Friberg ställde i sitt svar kvarstår dock: Varför är detta intressant? Varför är det viktigt att utreda vilka aktörer som kan ses som fascister respektive vilka som kan ses som fascistallierade på grund av sitt samröre med fascister? Vad ska läsaren göra med den informationen?

Trots diverse kopplingar Bengtsson pekar på i sin senaste artikel är det ändå ett faktum att ingen politisk organisation i Sverige kallar sig själv fascistisk. Nordiska motståndsrörelsen beskriver sig som en nationalsocialistisk rörelse och Bengtsson menar att nationalsocialismen är en fascistisk underideologi. Det är ett förenklande och akademiskt perspektiv där man klumpar ihop olika nationella strömningar i mellankrigstidens Europa och pekar på vissa gemensamma drag dem emellan, men faktum är ju att det också fanns betydande politiska och ideologiska skillnader mellan rörelserna på den tiden och att den gemensamma ”generiska fascismen” idag dessutom är ännu tunnare och mindre intressant eftersom det gemensamma arvet av första världskriget inte längre finns kvar (istället är Europa mer uppdelat i öst vs väst med väldigt olika politiska klimat på grund av vilka stater som tillföll liberalismen respektive kommunismen efter andra världskriget).

Vad gäller Det fria Sverige är Bengtssons fascismstämpling ännu tunnare. Någon företrädare har talat gott om Per Engdahl (gissar jag), Dan Eriksson har en fascistkompis i Italien och flera representanter identifierade sig som nationalsocialister för över tio år sedan. Kanske att Magnus Söderman än idag kan skrika att han är fascist när han argat upp sig lite? Men generellt sett talar DFS i sina officiella dokument om ”en nationalism för 2000-talet” och har en rätt frihetlig högerframtoning där det specifika hatet mot den socialdemokratiska staten av idag blandas med en mer libertariansk och allmän misstro mot stater överhuvudtaget.

På gott och ont finns det alltså inte särskilt mycket explicit fascistisk ideologi i den nationella rörelsen i Sverige och frågan är vad man vill komma fram till om man försöker leta fram mer implicita tecken på fascism? Vänstern letar sådana kopplingar för att legitimera repression mot en person eller organisation då fascism i både liberal och kommunistisk retorik blivit synonymt med ondska. Fascismbegreppet har blivit så urvattnat och förknippat med diktatur och förtryck att liberala och socialdemokratiska politiker felaktigt kallas för ”fascister” när de försöker tvinga sina medborgare att vaccinera sig eller hålla sig socialt isolerade under coronahysterin.

För mig är inte fascism synonymt med ondska utan med nationalistiskt motstånd mot marxism och liberalism. Så jag har en positiv inställning till fascismen och anser att det kan finnas mycket inspiration att hämta från fascistiska tänkare och kämpar, men ”fascist” är inte vad jag skulle kalla mig själv om jag skulle förklara mina politiska åsikter för en okänd person. ”Nationalsocialist” är en bättre beteckning då det är en sammansättning av två ideologiska begrepp som de flesta är bekanta med. Nackdelen är att nationalsocialismen blivit ännu mer förtalad än fascismen efter andra världskriget, men jag tror ändå att det är bättre att vara tydlig med vad man faktiskt står för än att hela tiden försöka hitta på nya ismer.

Frågan jag ställer mig är vad fascism är för Jan Olof Bengtsson? Är det nationalism och är det i så fall etnonationalism eller kulturnationalism? Är det korporativism? Är det imperialism och militarism? Är det något annat? Och varför är du emot fascismen?

Erbjuder radikalnationalismen några lösningar?

I Bengtssons kritik av Jonas Nilssons dokumentär framkommer att han saknar ett ”lösningsperspektiv”. Bengtsson nämner att Ingrid Carlqvist i slutet av dokumentären säger att en och en halv miljon invandrare borde repatrieras, men att sättet hon säger det på ”stärker […] intrycket av brist på lösning”. En sak Nilsson själv sa i dokumentären är att svenskar likt judar borde börja fråga sig vad som är bäst för det egna folket. Det är inte en detaljerad plan för hur problemen ska lösas, men det är i alla fall ett första steg precis som att det är ett första steg att identifiera vilka som skapat ett problem och vilka som motverkar problemets lösning. Det här sistnämnda verkar dock snarare ha fått Bengtsson att känna oro över exakt hur problemet med judisk makt borde lösas enligt ”radikalnationalisterna”. Bengtsson skriver:

I synnerhet när kritiken i sådan utsträckning fokuserar på just det judiska inflytandet leder denna brist dessvärre till att många sluter sig till sådant som inte äger relevans. Detta är, återigen, något som följer enbart av det faktum att det är radikalnationalister, tidigare och nuvarande fascister och nazister och personer som ansluter sig till dem i projekt som dessa, som står för kritiken. Det är därför bristen i lösningsfrågan, tystnaden i lösningsfrågan, blir så allvarlig. Det blir så att säga fritt fram att dra slutsatsen att en allmän nazistisk politik är vad som behövs, och att åtminstone en avsevärd del av nazismens typ av åtgärder mot judarna är den icke uttalade men avsiktligt implicerade lösningen, slutlösningen.

Bengtsson presenterar inga argument för att den ej uttalade (men enligt honom underförstådda) slutsatsen om att ”en allmän nazistisk politik är vad som behövs” faktiskt skulle vara felaktig. Behöver inte svenskarna bli mer nationalistiska? Mer intoleranta mot allt som går emot våra intressen? Mer militanta i vårt motstånd mot globalismen och kulturmarxismen? Borde vi inte säga ”hellre nazist än folkförrädare” när vänsterextremister försöker få oss att ta avstånd från någon? Är inte grundproblemet med invandringen att de mänskliga raserna inte bara skiljer sig till det yttre utan även till det inre, precis som nationalsocialismen säger?

Angående judarna borde Bengtsson bry sig mer om sitt eget folks överlevnad än att oroa sig för att världens rikaste och mest privilegierade folkgrupp skulle kunna få problem eftersom de missbrukat sin makt. Problemet med judisk makt kan dels lösas genom att fler människor blir medvetna om det och vägrar låta sig påverkas av judiskt inflytande, dels genom att judar uppmuntras till att utvandra till Israel eller någon annan plats där de kan leva för sig själva. Man behöver faktiskt inte skicka dem till månen, som Göran Rosenberg var inne på, eller göra tvål av dem för att få stopp på dem.

En annan aspekt Bengtsson lyfter på det här temat är huruvida olika aktörer är kapabla att lösa problemen:

”Den populistnationalistiska opinionssfären attraheras naturligtvis medvetet eller omedvetet av fascismen såtillvida som den ju erbjuder de makt- och våldsresurser som behövs för att effektivt sätta stopp för allt invandringsrelaterat våld och genomföra en tillräckligt omfattande repatriering. Men är högern, den “riktiga högern” eller ens fascismen tillräcklig för att avskaffa “den liberala globalismen” som system? Är den tillräcklig som alternativ?”

Detta är en svår fråga men en fråga som kan ställas till alla anti-globalister. ”Kan ni krossa den liberala globalismen?” Just nu kan uppenbarligen ingen det. Kan någon det i framtiden? Förhoppningsvis, men det är ju omöjligt att säga något säkert. Detta gäller dock åt båda hållen: man ska undvika att vara en deterministisk defaitist lika mycket som man ska undvika att vara en naiv optimist.

Efter den optimistiska vågen under Donald Trumps första valkampanj har nationella blivit mer defaitistiska och fixerade vid att tala om vilka metoder och strategier som inte fungerar. Här har vi mycket att lära av vänstern som ser ett värde i kampen i sig och uppmuntrar till alla möjliga former av aktivism enligt synsättet att både individer och grupper kan lära sig av sina misstag och att varje aktör bara är ansvarig för sina egna handlingar, så om någon gör något dumt drabbar eller angår inte det någon annan. Vänstern förstår också värdet av saker som myt, vision och utopi, medan högern vill vara konservativt tråk-realistisk och inte gör mycket annat än att reaktionärt gnälla över hur vänstern förstör världen. Särskilt Sverigedemokraterna och etablissemangshögern till vänster om dem kan anklagas för att bara passivt vilja existera inom det vänsterliberala systemet och profitera på det folkliga missnöjet mot massinvandringen och kulturmarxismen. De enda som har en vilja att faktiskt fundamentalt förändra samhället är de Bengtsson kallar ”fascister” och Friberg kallar ”den riktiga högern”, det är alltså i dessa grupper Bengtsson kan hitta allierade i kampen mot den liberala globalismen.

Behövs det en riktig höger eller ett alternativ till högern?

Vad gäller Bengtssons kritik mot högerbegreppet delar jag den kritiken fullt ut. Begreppsmässigt har jag aldrig gillat ”den nya högern”, ”alternativhögern” eller ”den riktiga högern” även om jag delar många åsikter och värderingar med de som tillhör de rörelserna. Särskilt gillade jag den amerikanska alternativhögern där människor bröt med libertarianismen och istället blev nationalister (alltså rörde sig bort från högern) och ofta väldigt öppet började kritisera judisk makt. The Right Stuff och The Daily Shoah är de bästa exemplen på detta amerikanska fenomen och Bengtsson borde kolla upp dem om han inte redan är bekant med deras verksamhet. Även om TRS-gänget har en ton och stil som är den diametrala motsatsen till Bengtssons så är det dem som dragit samma slutsats som han drar i slutet av sin senaste artikel:

Trump sa en hel del bra och viktiga saker under sin första presidentvalskampanj, och vann lätt över alla dem som Hillary Clinton med stilenlig globalliberal arrogans kallade “the deplorables”. Något bättre alternativ för dem fanns inte och kunde inte finnas i USA. Alternativhögern satte sin tilltro till honom, men slogs redan i Charlottesville ned av etablissemanget på det sätt Friberg beskriver. Dess illusioner skingrades, men den kollapsade också, kapitulerade, upplöste sig själv, på det sätt Friberg också beskriver. Ingen seriös bedömare kan längre tro att Trump och hans republikanska parti, stödda av de kvarvarande QAnon-tomtarna som medan Netanyahu-anhängarna, Miami-kubanerna, Falun Gong och andra liknande stannade kvar i demonstrationen utanför stormade Capitolium den 6:e januari, skulle kunna bli ett “slagkraftigt och effektivt alternativ till den liberala globalismen”. Alternativhögern misslyckades just på grund av sin identifikation som höger.

På grund av den traditionellt libertarianska och auktoritetsmisstroende amerikanska högerns foliehatteri och republikanernas ryggradslöshet har TRS distanserat sig från dessa och bildat ett eget parti, National Justice Party, som varken är höger eller vänster. Likt den europeiska fascismen (och Bengtsson själv?) står man istället för en tredje position där man är mer konservativ i värderingsfrågor men vänster i ekonomiska frågor. En ”nationell socialism” som Rudolf Kjellén sa eller en ”nationalsocialism” om man vill blicka mer mot tyska förebilder.

Bengtsson pekar i Sverige med rätta på hur SD säljer ut sig och försöker bilda ett ”konservativt” högerblock med M och KD för att försvara den liberala globalismen och mer effektivt integrera främlingarna som forslats hit. Vidare påtalar Bengtsson hur stora delar av den nationella rörelsen flörtar med libertarianer och identifierar sig som höger. Av detta och vissa historiska erfarenheter drar han slutsatsen att ”fascismen” är oförmögen och kanske också ovillig att ”erbjuda ett alternativ till kapitalismen”. Det är en vanlig vänsterkritik av fascismen, men jag skulle säga att den kritiken framför allt varit sann i Sydamerika och efter andra världskriget – och det beror ju då dels på att det inte varit någon ideologiskt renodlad fascism det varit frågan om och att de aktuella rörelserna varit isolerade fenomen som understötts av USA i deras geopolitiska maktspel mot kommunismen. Tittar man istället på Tredje riket och fascismen i Italien så var de inte alls kuvade av kapitalismen på samma sätt och det beror ju på att de länge hade en stor egen kraft och allierade stater som gemensamt kunde stå upp emot trycket från den kapitalistiska världen.

Istället för fascism och radikalnationalism som ändå verkar dela många av Bengtssons egna politiska mål förespråkar han en diffus ”post-paleokonservatism”. Jag vet inte om Bengtsson utvecklat vad detta innebär i andra artiklar, men med tanke på att begreppet paleokonservatism i princip inte används i Sverige känns det anakronistiskt att försöka skapa en post-paleokonservatism här. Jag ser inte heller hur han kan mena att han bryter med högern genom att knyta an till palekonservatismen som ändå är en tydlig högerrörelse om än inte imperialistisk som neokonservatismen? Min gissning är att Bengtsson föredrar (post-paleo)konservatism framför fascism av rent estetiska och temperamentsmässiga skäl. Men ska man bekämpa globalismen, som är den starkaste politiska kraften vi någonsin sett på jorden, kommer det dock krävas mycket energi och kampvilja, alltså en anda och mentalitet som mer står att finna hos fascismen än i någon konservatism. Jan Olof Bengtsson borde alltså bli fascist, eller kanske fundera på att pensionera sig från kampen mot globalismen.