STORFÖRETAGARE • Författaren Per Andersson har skrivit biografin Jan Stenbeck där han går igenom storföretagaren Jan Hugo Stenbecks liv och hur han påverkade svensk media.

Stenbeck, judar och maoister

Eftersom Sverige bara hade två reglerade TV-kanaler så ville Stenbeck bryta denna monopolställning genom att skapa TV 3 och visa upp sex.

Jörgen Widsell avbröt Göran Rosenberg för att fråga hur de skulle få in bröst i programmet. Det måste vara sex med, detta är kommersiell TV. "Det måste vara mer sex, men inte bögsex" -- den repliken från mötet blev ett mantra inom redaktionen; en liten trofé som det ironiska folket behöll från de stora herrarnas drabbning.

Juden Göran Rosenberg tyckte inte att det skulle vara något sådant på mötet, han ville ha ett seriöst samhällsprogram med sig själv i en framträdande roll. De som skulle leda TV 3:s uppstart var bland annat juden Jan Steinmann, en person som Stenbeck hade lekt med i ung ålder. Steinmanns familj hade umgåtts flyktigt med en annan judisk familj – ”Friedmans”. Sonen Jan Friedman skulle bli Kinneviks mediedirektör. Tidningen Z var ett av Z-märkena, de andra var Z-radio och ZTV som senare skulle bli TV 6. Dessa skapades av de gamla maoisterna kring Jan Myrdal. De hade skrivit för partitidningen ”Gnistan” som lades ned 1986, partiet lades ned 1987. De var: juden Robert Aschberg , Mats Örbrink, Jörgen Widsell och Peter Kadhammar. Göran Rosenberg var inte med i tidningen men han fick bli programledare på TV 3, han hade varit med i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Två andra maoister, Pelle Andersson och Robert Braunerhielm var delaktiga i skapandet av Metro.

Biografin beskriver hur Stenbeck själv gillade att umgås med vänsterintellektuella, då dessa – enligt författarens analys – har det lättare att anpassa sig till förändringar i samhället. Stenbeck själv, som den superkapitalist han var, spenderade 100 miljoner på att fira in 2000-talet. I det massiva spektaklet ingick en Stenbeck-grej där man sexualiserade svensk historia:

Drottning Kristinas kröningståg iscensattes av ettusen transvestiter, som rekryterades genom annonser i samtliga europeiska upplagor av Metro ("Jag ser det som Stenbecks sätt att på nått sätt ändå räcka lång näsa åt hela den svenska nationella högtidligheten" säger en medarbetare i projektet, förtjust fnissande).

Aschberg beskrivs såhär i boken:

Robert Aschberg blev det svenska nittiotalets klart största, tongivande, TV-personlighet. En i hela sin person enastående uttrycksfull portalfigur för den nya avreglerade tiden där man talade öppet om det som tidigare förtigits och var lite fräckare och lite roligare och inte hela tiden försökte använda TV-rutan att uppfostra medborgarna. Samtidigt i grund och botten en hederlig journalist som stod på folkets sida mot makten, och hade hjärtat på rätta stället och inte i plånboken.

Detta är den Aschberg som leder Expo tillsammans med makthavare för att skydda den nuvarande makten. Det är han vars farfar möjliggjorde massmorden under ryska revolutionen genom att agera bank för kommunisterna och som mellanhand för det stulna guldet och ikonerna. Det är han som utöver arbetet med Expo kartlägger vad vanliga människor skriver på nätet med hjälp av andra bolag som Acta Publica. Det är han som degenererar genom att få in en person som kunde fisa den engelska nationalsången inför utrikesministern på TV (förövrigt var ministern Stenbecks syster). Det är han som skapade TV-programmet ”Trolljägarna” där han hängde ut bl.a. meningsmotståndare. Han har även öppet försvarat djursex med hundar.

Aschberg fick mycket av sin makt att påverka svenskar genom samarbetet med hans produktionsbolag Strix och Kinnevik. Två andra intressanta judiska aspekter är att Stenbeck satte in Uri Savir, en judisk politiker från Israel som styrelseledamot i Metro som han ägde, hans uppgift var att attackera större tidningar affärsmässigt. Jag tänker då att valet av etnicitet är intressant. Kanske hade han bra kontakter med sina stamfränder som äger många tidningar i västvärlden? Juden David Kimche arbetade som konsult för Metro. Han var en före detta vice Mossadchef som introducerades av den tidigare nämnda politikern. Kimche tog över efter att Savir valts in i Knesset. Kimche var delaktig i den famösa Iran-Contras affären där Israel sålde de vapen man erövrat när man attackerade Libanon.

Den andra aspekten är en insyn i hur juden Lukas ”Lucke” Bonnier bedömer en pristagare som Tidningen Z vill utse. De hade nämligen skapat ett pris i tidningens anda av att vara rebelliska. Priset var till den som de ansåg varit mest ”olydig”. Lars Hillersberg utnämndes, hans satiriska bilder ”var på gränsen till antisemitiska, ibland över.” Lukas Bonnier som var en av jurydeltagarna till utnämningen gjorde hela diskussionen mellan jurydeltagarna som var kändisar härsken. Han ”vägrade sitta med i en jury som ens övervägt en sådan pristagare.” Lukas Bonnier kunde alltså inte initialt att tänka sig ge ut ett ”olydnadspris” till någon som hade skapat bilder som ”ansågs” vara antisemitiska. Till slut gick han med på att dela ut priset när filosemiten Hagge Geigert lanserade biskopen Bertil Gärtner som var emot kvinnliga präster, bägge fick priset det året.

Detta är inte första gången Lukas Bonnier bevakar judiska intressen. I boken Lucke & Lull som behandlar hans otrohet med Kamratpostens chefredaktör framkommer det att chefredaktören Margareta Toss obehindrat fick sprida kommunistpropaganda förutom när den ställde sig på palestiniernas sida mot Israel, då tog det stopp. Den oäkta dottern fick knappt ärva något då hon inte uppfostrats i en judisk liberal anda. I Expressen:

Genom gåvorna och det med gåvorna förknippade bolagsmannaskapet inlemmades gåvomottagarna i familjeföretaget, i familjen Bonniers sociala nätverk, i familjens kulturella arv samt judiska och liberala tradition. - Tydligt är att Anna Toss överhuvudtaget inte övervägdes av Lukas som tänkbar bolagsman och delägare i handelsbolagen, fortsätter Rolf Andersson. Detta fanns överhuvudtaget inte med i hans världsbild.

Stenbeck dog på sommaren år 2002. Hans sista tid hade gått åt mycket till att supa och äta, han hade till och med satt i system så att hans medarbetare inte kunde resa hem samma kväll utan blev tvungna att umgås med honom och spriten. Hans dotter Christina Stenbeck tog över, hon rekryterade halvjuden Pehr G. Gyllenhammar, den gamle Volvochefen som också satt i styrelsen för nyhetsbyrån Reuters. När den dåvarande borgerliga regeringen skulle investera i Nuon (senare känd som Nuon-affären) arbetade Gyllenhammar för Rothschilds investmentbolag där han agerade rådgivare åt regeringen.

Idag är Kinneviks substansvärde nästan 118 miljarder kronor och har gått med miljarder i vinst de två senaste åren.

För den som vill se mer om Jan Stenbeck så finns det en över två timmar lång dokumentär om honom där man mer detaljerat utforskar vissa saker som jag avhandlat i min recension.