Dagens datum 13 juli: Denna dag 1976 mördades den före detta SS-översten Joachim Peiper av franska kommunister.

Joachim ”Jochen” Peiper föddes 1915 i Berlin. Fadern i familjen var Kapten i den kejserliga armén. När Jochen, i unga år blev medlem i scouterna skapades det livslånga intresset för militärlivet. Efter att Adolf Hitler utsetts till landets rikskansler anmälde Jochen sig som frivillig till en kavallerienhet inom SS. Under de kommande åren bestämde sig Jochen för att göra karriär som officer inom SS och han ansökte till SS-Verfügungstruppe, som var föregångaren till Waffen-SS. Våren 1935 skrevs Jochen in på den nystartade SS-Junkerschule i Bad Tölz där han fick sin officersutbildning. Den 20 april 1936 befordrades Jochen Peiper till SS-Untersturmführer och placerades vid Leibstandarte SS Adolf Hitler. Under sommaren 1938 blev Peiper omplacerad till SS-högkvarteret som adjutant till Heinrich Himmler. Jochen Peiper blev kvar som Himmlers adjutant under de kommande åren. Himmler tyckte bra om den unge officeren och de kom att utveckla en personlig vänskap som höll i sig under krigsåren.

Peiper som Himmlers adjutant

När kriget bröt ut arbetade Jochen Peiper fortfarande som adjutant till SS-ledaren. Vid det franska fälttåget 1940, fick Peiper tillfälligt befälet över en infanteripluton. För sina insatser i striderna i Frankrike befordrades Peiper till SS-Hauptsturmführer och dekorerades med järnkorset andra klassen.

Under senare delen av 1941 omplacerades Peiper till en stridande enhet permanent. Han fick befälet över ett infanterikompani i Leibstandarte. Peiper deltog i hårda strider med sitt kompani på den ryska sydfronten under resten av året. Efter de hårda striderna i Ryssland skickades Leibstandarte till Frankrike i maj 1942, för att där ombildas till en pansargrenadjärdivision. Peiper fick befälet över en av divisionens infanteribataljoner och blev i januari 1943 befordrad till SS-Sturmbannführer.

Vid återerövringen av Charkov utmärkte sig Peiper ännu en gång. Hans enhet slog sig igenom de fientliga linjerna och undsatte den hårt trängda 320:e infanteridivisionen. För insatserna i Charkov belönades Peiper med riddarkorset och han omnämndes i SS-tidningen Das Schwarze Korps:

”Alla officerare och soldater i Kampfgruppe Peiper kände sig helt säkra. Här var en man som tänkte på och brydde sig om sina soldater, han tog snabba beslut och gav precisa order. Dessa beslut och order var ofta oortodoxa och vågade, men de gavs från en position av total kontroll av situationen…/…Den ovillkorliga tilliten från manskapet hade sin grund i något annat, nämligen att en man, född till ledare hade befälet…”

Peiper och Fritz Witt vid Platz der Liebstandarte i Charkov

Peiper och han män deltog i det stora pansarslaget vid Prochorovka. Den 16 juli avbröts den offensiva fasen av operation Zitadelle på grund av den västallierade landstigningen på Sicilien. II SS-Pansarkåren beordrades nu till Italien för att möta det västallierade hotet. Sejouren i Italien blev dock inte långvarig för Peiper då SS-divisionerna behövdes bättre på östfronten. I november 1943 var Peiper tillbaka i Ryssland. Den 20 november dödades regementschefen i Leibstandartes pansarregemente. Jochen Peiper utsågs nu till regementets nya befälhavare, en befattning han skulle behålla kriget ut. Pansarregementet kom att spela en viktig roll för att slå tillbaka den sovjetiska offensiven i trakterna kring staden Zhytomyr. Peiper ledde en kampgrupp som slog sig igenom de fientliga linjerna och slog ut fyra fientliga divisionshögkvarter. För dessa strider belönades Peiper med eklöven till riddarkorset.

Peiper dekorerar soldat vid Kursk.

I början av 1944 förflyttades Peiper från fronten, han sjukskrevs för utmattning och fick åka hem till sin fru för att vila upp sig. I april 1944 var Peiper tillbaka vid sitt pansarregemente där det nu fanns mycket att göra. Nya rekryter skulle utbildas och skolas in på det nya materialet. Den 6 juni landsteg de västallierade i Normandie. Peiper och hans förband drogs in i striderna i slutet på juni 1944 och fick genomgå mycket prövningar. I augusti 1944 drabbades Peiper av gulsot och drogs tillbaka från fronten.

Vid Operation Wacht am Rhein, även kallad Ardenneroffensiven, hade Peiper befälet över en av divisionens kampgrupper. Peiper hade getts till uppgift att med divisionens alla bepansrade enheter agera spjutspets i anfallet. Peipers kampgrupp slog sig igenom de fientliga linjerna och avancerade i en snabb takt. Det snabba avancemanget skulle visa sig vara ödesdigert för Peiper. De styrkor som hade till uppgift att hålla försörjningslinjerna öppna, kunde inte hänga med i den snabba takten och Peiper fann sig snart avskuren från de egna linjerna. När amerikanerna sprängde viktiga broar framför kampgruppen, kunde man inte heller avancera. Vid La Glezie fick kampgruppen slut på drivmedel och blev där inneslutna av fienden. Efter sex dagars hårda strider tog ammunition och andra förnödenheter slut. Den 24 december beslutade Peiper att man skulle slå sig igenom till de egna linjerna. Kampgruppen lämnade all tung utrustning och gav sig iväg mot de tyska linjerna. Efter 36 timmar nådde Peiper och 800 av hans soldater de tyska linjerna igen.

Soldater ur kampfgruppe Peiper under ardenneroffensiven

Efter sina insatser i Ardenneroffensiven blev Peiper dekorerad med svärden till sitt riddarkors. Peiper. Efter den misslyckade Ardennerroffensiven behövdes Liebstandarte nu vid andra hårt ansatta frontavsnitt. Under våren 1945 deltog Peiper i försvaret av Budapest. Man orsakade fienden mycket stora förluster, men på grund av den stora fientliga övermakten misslyckades man med att försvara den ungerska huvudstaden. Peiper och hans soldater soldater fick slåss mycket hårt under reträttstriderna mot Österrike. Den 8 maj fick Liebstandarte order om att kapitulera till de amerikanska ockupationsstyrkorna i Österrike. Peiper själv undgick fångenskapen fram till den 28 maj, då han greps endast några mil från sitt hem.

Efter krigsslutet ställdes Peiper, tillsammans med sina män, inför en amerikansk militärdomstol. De anklagades för att ha dödat amerikanska krigsfångar vid orten Malmedy i Belgien. De faktiska omständigheterna vad som hände vid Malmedy är oklara, det enda som med säkerhet kan sägas är att ett antal amerikanska soldater dödats. Vid förhören utsattes SS-männen för tortyr och tvingades att skriva under bekännelser. Man hotade även att deportera männens familjer till ryssarna om de inte ”erkände”. Amerikanerna försökte visa på att Peiper hade gett order om att inga fångar fick tas. Efter att ha utstått tortyr och skenrättegångar, vittnade några av männen mot sin före detta chef.

Peiper vid ”rättegången”

Till försvarets vittnesmål hade man kallat in flera amerikanska officerare som hade tillfångatagits av Peiper vid striderna. Deras vittnesmål visade att tyskarna hade behandlat sina amerikanska fångar bra, man hade även delat med sig av de få livsmedel som fanns till hands. Vittnesmålet visade klart och tydligt att Peiper inte hade avgett den order han anklagades för.

Trots detta dömdes Peiper, tillsammans med 42 av sina män, till döden. När tortyren och de andra skandalerna kring denna ”rättegång” uppdagades, tillsattes en oberoende utredning av fallet. Alla straff omvandlades, och de anklagade var alla fria inom en tioårsperiod. Som en av de sista, släpptes Peiper i slutet på december 1956. De följande åren försökte bland annat den ökände Simon Wiesenthal få Peiper dömd för ”krigsbrott”. Alla fortsatta försök att få Peiper dömd misslyckades.

Efter återkomsten till frihet började Peiper jobba för bilfirman Porsche. En tjänst han fortsatte med tills krav på hans avsked kom från fackförbunden. Efter några år med andra jobb inom bilbranschen beslutade familjen Peiper sig för att flytta. 1972 drog sig familjen Peiper tillbaka till ett ensligt hus på den franska landsbygden.

Familjen Peipers hus i frankrike

Efter några lugna och fridfulla år med sin familj identifierades Peiper av franska kommunister, och hetsjakten mot honom fortsatte. I juni 1976 skrev kommunistpartiets tidning, L’Humanité, en artikel om Peiper. I artikeln angavs även Peipers bostadsadress.

Jochen Peiper veckorna före sin död

Under de kommande veckorna började dödshot strömma in. Jochen Peiper förberedde sig nu för vad skulle bli hans sista strid. Han skickade iväg sin familj till Tyskland. Beväpnad med ett gevär och en pistol inväntade Peiper sina angripare tillsammans med sina två schäferhundar. Natten mellan 13 och 14 juli 1976 anfölls Peiper av kommunistiska lönnmördare i sitt hem.

Det exakta händelseförloppet under denna natt är bara känt för de fega mördarna. Det enda som med säkerhet har kunnat fastställas är: Joachim Peiper hade skottskador i bröstet, hans händer och fötter hade huggits av från kroppen och har aldrig återfunnits. För att dölja spåren hade sedan attentatsmännen satt huset i brand. Ingen misstänkt för det fega mordet har någonsin hittats.

Resterna av Peipers hus, där de förkolnade resterna av honom hittades

Jochen Peiper, närvarande!

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-07-13.

• Publicerad:
  2016-07-13 03:20

Kategoriserat som:
• Dagens datum
• Historia
• Kultur & Kunskap
• Tredje riket