JUDEFRÅGAN. Sammanfattningen börjar med när judarna kom till Sverige och avslutar sedan med att förklara det religiösa målet.
Judarnas inträde i Sverige
Judarna som folkgrupp i Sverige existerade inte under stormaktstiden. Inte heller var några idéer om judeo-kristna värderingar utbredda, judarna fick helt enkelt inte bosätta sig i Sverige överhuvudtaget. De första judarna som sedan blev till en allt större judisk folkgrupp kom till Sverige under sent 1700-tal. Det var upplysningstidens idéer och behov av kapital som gjorde att judarna började accepteras i det kristna Sverige. De första judarna fick långt ifrån fulla medborgerliga rättigheter och fick endast bo i fyra svenska städer. Göteborg, Stockholm, Norrköping och Karlskrona.
Det var främst tack vare liberalerna som judarna fick utökade medborgerliga rättigheter i Sverige. År 1838 skulle lagarna om vart judarna fick bosätta sig slopas, vilket ledde till folklig vrede när flera pöbelhopar gick ut på Stockholms gator och kastade sten genom fönsterrutorna hos beslutsförfattare och judar. Detta ledde till ett bakslag för de liberala riksdagsmännen och judarna som fick acceptera att de gamla reglerna fortfarande gällde när det kom till judarnas bosättningsplats.
Inflytelserika personer inom de judiska församlingarna skulle efter detta skapa en grupp som de kallade för ”Judiska Intresset”. Där attackerade de varje person i tidningarna som refererade judarna som tillhörande den judiska nationen. Judarna hävdade att de inte var av någon annan nation utan endast hade en annan trosbekännelse.
De liberala idéerna var dock i Sverige för att stanna och trots bakslaget skulle judarna få successivt mer medborgerliga rättigheter och vid slutet av 1800-talet hade de nästan samma rättigheter som de kristna svenska medborgarna.
Judarnas invandring till Sverige kan delas in i ungefär fyra tidsperioder, den första gruppen kom när de fick lov att bosätta sig i Sverige under sent 1700-tal, den andra gruppen kom från Tsarryssland under tidsperioden 1860-1920, den tredje gruppen från tiden runt andra världskriget och den sista gruppen kom från Polen och Sovjet efter år 1968.
Det religiösa målet
Judendomen handlar om att det judiska folket har fått i uppgift av Gud att fullborda den ofullständiga skapelsen och att ena mänskligheten tillsammans under en Gud. Messias, som judar fortfarande inte anser har kommit till jorden, skall med Guds hjälp skapa ett fredsrike på jorden så som det står skrivet i Jesaja 2:4. Detta är en av de stora skillnaderna jämfört med kristendomen där Jesus Kristus ansågs vara Messias.
Judisk Krönika 2011 Nr 6
Citering från delar av rabbin Morton Narrowes svar:
”Vad menar judendomen när den talar om messias?”
Så småningom kom ordet messias i den judiska traditionen att reserveras för den som med Guds hjälp kommer att upprätta ”Herrens fredsrike på jorden”. Hur detta Guds rike skall se ut beskriver profeten Jesaja: ”De (alla världens folk) skall smida om sina svärd till plogbilar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig”
(Jesaja (2: 4). I judisk tradition har messias endast en uppgift: att frälsa världen, vilket betyder att föra världen in i Guds fredsrike.
Många judar hänvisar till Jesaja 2:4 men Jesaja kapitel 2 vers 1-4 visar också hur målet skall uppnås; Från 1917 års översättning av bibeln och från bibel 2000. Jakob i texten är israeliternas anfader och kallas också för Israel.
När Messias skall komma och hur man påskyndar förloppet finns det flera teologiska diskussioner om, den mer sekulära traditionen menar att judarna skall efter eget personligt ansvar arbeta stort som smått för att förbättra världen en bit i taget – denna tradition kallar de för ”tikkun olam”. De mer religiösa sionisterna såg inte skapandet av Israel som det slutgiltiga målet utan endast som ett nödvändigt steg för att fullborda de religiösa målen.
Judisk Krönika 1934 Nr 10
Överrabbin Simon Federbusch berättar om att sionismens mål är att diasporan skall upphöra och att judarna skall alla samla sig i Israel. Han utvecklar tanken om att den framtida israeliska staten endast är ett delmål:
Den judiska statsidén
Är därmed sagt att judestaten är judendomens slutmål? Absolut icke! Det är enligt mitt förmenade av vikt, att vår ungdom, som med sådan iver går in för den judiska statstanken, har detta för ögonen. För zionismen är judestaten slutmålet. Ha vi uppnått det, då har zionismen fyllt sin uppgift. Men för judendomen är staten blott ett medel att nå målet.
Judisk Krönika 1932 Nr 3
Judisk Krönika skriver om Martin Buber, en av judarnas största filosofer under 1900-talet, och han förklarar i sitt tal ”Judendomen och mänskligheten” varför judarna har en vilja att ena världen.
Martin Bubers betydelse
det drag, som förlänar juden hans karakteristiska prägel – den själsliga dualismen. […] Som folk har vi skänkt mänskligheten det högsta och det lägsta, befolkat tillvarons toppar och sänkor. I denna dualism ligger dock viljan att söka övervinna densamma, en levande strävan efter enhet, efter utjämning av motsträviga tendenser. Från denna enhetsvilja härstammar idén om en enda Gud som lösning av den inre, själsliga konflikten, liksom idén om allrättfärdighet, som sprungit fram ur strävan att ena mänskligheten. Ett annat utslag av den judiska tendens till förenhetligande är den messianska idén. ”Ur önskan att ena den splittrade världen skapades det messianska idealet, som en senare tid även under avgörande medverkan av judar, prutat av på och kallat socialism. Judendomens historiska utveckling förlöper i tecknet av denna syntetiska grundtes.” På grund av vårt väsens grundstruktur, klart uttryckt i vårt förflutna, vilket just karakteriseras genom förverkligandet av den inneboende judiska enhetsviljan, går vår världsuppgift ut på att söka förena mänskligheten såväl andligt som socialt.
Just när det kommer till utvaldheten berättar Nahum Goldmann om det såhär:
Talmud säger, att en guer, en konverterad, är lika svår att uthärda som ett sår. Där rör vi med fingret vid judendomens dubbla aspekt som religion-nation. Om judendomen i själva verket blott varit en religion skulle den varit intresserad av att absorbera så många som möjligt av dem, som var villiga att bli konvertiter. Men den var dessutom ett folk utvalt av Gud och utrustat med en speciell mission: det var därför judarna motsatte sig proselyter. Till och med idag är det ganska svårt att bli jude. Å andra sidan finns det inga lika universella moralister som profeterna. Ehuru han utvalt judarna till ”sitt folk” är judarnas Gud universell, hela mänsklighetens Gud. På samma sätt har den judiske Messias aldrig varit en nationell Messias, han är allas och envars Messias. Detta är det karaktäristiska för vårt folk: vi är för oss, isolerade från andra och samtidigt förutbestämda att fylla en mission, som angår hela världen, att vara mänsklighetens tjänare.
(Den judiska paradoxen 1976 sid. 77)
Nästa sammanfattning kommer att handla om hur den judiska religionen har påverkat de olika politiska inriktningar det judiska folket tog under 1900-talet.
Hoppa till huvudinnehåll
