ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten, den 23 december 1949. Skribenten är Tammi.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Denna artikel tillägnas mina kamrater som fallit – för Nordens frihet och Sveriges ära – samt alla de svenska män och kvinnor som gjorde inte bara julen 1943 utan hela vår tillvaro där ute dräglig genom att komma ihåg oss med brev, tidningar och matpaket.

Det ankommer på oss alla, som läser dessa rader, och alla andra att se till så att de som föllo inte gav sitt liv förgäves. Du som är en sörjande moder, fader, hustru, dotter, son, fästmö eller annan anförvant eller kamrat till en stupad – får inte misströsta. Var säker på att de har givit det högsta offret – sina egna unga liv – för en för oss alla helig sak:
Ett fritt och enat Norden!

*

På julaftons förmiddag fick vi påringning ned till stödjepunkten från kommandokorsun, varvid kompanichefen, Axel Hård af Segerstad, meddelade att de, som önskade och kunde komma ifrån, skulle få åka till II bataljons ”kantin” på juldagsmorgonen, där julotta skulle hållas.

Jag skulle ha vakt mellan kl. 3-5 på natten, så att jag och ett par kamrater, som också voro lediga under förmiddagen, kom överens om att åka dit. Själva färden lockade nog också en del, ty att få åka slädparti, det bjöds inte varje dag.

Tidigt på morgonen, medan det fortfarande var alldeles mörkt, gick vi upp till ”linjevägen”, det var som att lufsa i en stor säck, klockan var ännu inte 6. Endast då och då lystes himlen upp mot linjen till, det var när någon av posterna sköt en ljusraket för att se om det var en fiende som prasslade eller om det bara var vinden som rev i snön. Kanske ”Kung Bore” brukade fira sin jul såhär ute på den stora Aunusslätten.

Det var redan före oss folk från de övriga stödjepunkterna. Kompanichefen kom och i hans sällskap de övriga svenska officerarna på kompaniet. Trosskuskarna kom körande med nyryktade hästar och vitmålade foror. Endast knarrandet från medar och seldon hördes, pinglor och bjällror fick inte användas, ty ljudet skulle då ha hörts över till de ryska linjerna, och sedan kunde hela vägen ha fått rysk artillerield på sig.

Så bar det iväg. Från andra kompanier kom även julottefarare, vägen blev snart så full med fordon, precis som en hel bataljon var stadd på marsch. Hästarna gick i trav hela vägen, ty föret var gott. Snart hade vi passerat över ”banan” – och där syntes ”kantinen”. Den låg uppe på en liten kulle omgiven av björkar, som då voro avlövade.

Vi stiga ur fordonen och gå uppför backen, in i den provisoriska gudstjänstlokalen. Där inne råder äkta julstämning, trots att varken altare eller predikstol finns. Prästen står vid ett grovt tillyxat bord, och bakom honom står en hög, fin gran, huggen i en av de stora Fjärrkarelska skogarna. Lottorna har klätt granen med ljus och girlander.

Prästen klädd, som alla andra härinne, endast i en enkel grå fältuniform, läser jultexten, först på sjungande finlandssvenska och därefter på finska. Psalmer uppstämmas. Det är gripande att höra ”När juldagsmorgon glimmar” och andra liknande julsånger sjungas med blandade röster, av finnar från Karelen och Savolax. Finlandssvenskarnas röster kan tydligt urskiljas från de grova rösterna från rikssvenska bygder. Två altröster höras tydligt, det är de två lottorna, hemmahörande i Karis i Nyland, respektive Lappo i Österbotten. Dessa två unga kvinnor hade helt frivilligt åkt hit ut till avlägsna Aunusslätten för att laga mat, koka kaffe och dylikt åt de landets söner, som kämpade här ute.

Någon brusande kyrkorgel fanns inte, men det behövdes ej heller, ty det ryska artilleriet började snart ackompanjera vår psalmsång. Deras granater slog ner mellan våra främre linjer och II bataljonens stab, ungefär 200 meter från ”kantin” i ett kärrområde. Därför kunde skadorna ej bli stora, och elden låg kvar över samma område hela tiden. Ibland hördes ett ”puff”, då en blindgångare slog ned. Prästen fortsatte oberörd sin predikan. I männens ansikten märktes inte ett spår av rädsla, ty alla hade mer än en gång sett döden i vitögat.

Som avslutning läser prästen upp en dagorder till armén. Från fältmarskalk Mannerheim, i vilken han bl.a. säger:

...fyllda av andakt ägna vi idag vår tysta hyllning minnet av de vapenbröder och -systrar, som givit sitt liv för fosterlandet…

...dröjer våra tankar hos krigets invalider och sårade... Jag tackar eder, krigsmän, för edra ansträngningar, eder uthållighet...

Jag tackar de svenska, danska och frändefolken tillhörande frivilliga.

...mitt tack till skyddskårerna, Lotta Svärds-organisationen…

Jag tillönskar Finlands kämpande armé och i dess namn hela vårt folk ett lyckosamt nytt år.

Gudstjänsten är slut. Vi gå ut i kylan. Nu har det börjat ljusna. Himlen är fortfarande grå, det blir väl mer snö. Ett och annat granatnedslag höres fortfarande, men det märks, att de ämnar sluta snart – kanske för att också fira jul, på sitt sätt.

Hästarna är ivriga att komma iväg, de frysa och längta hem till sina varma jordstallar och utfodringen. På hemvägen blir det kappkörning. Kompanichefen kör själv sin häst nu. Hans ekipage kom först fram till ”förrättningen”. Nu har det åter blivit lugnt utefter fronten. Endast en och annan ilsken serie från maskinpistol eller kulspruta bryter igenom julfriden. Men det är tydligen inte frågan om några stridshandlingar – man skjuter bara ibland för att mekanismerna inte skall frysa fast.

Vi tacka för skjutsen och går ner mot ”linjen”. Till en mörk och trång korsu men som för oss därute var – vårt hem.

Snart var det åter min tur att gå på vakt. Kamraten, som jag avlöser, frågar hur julottan hade varit. Vi växla några ord, sedan går han. Jag står ensam kvar ute i skyttevärnet och tittar på Murmanskbanan, denna järnväg som kostat så många människoliv då den byggdes. På spåret, nära Jandeba flod, står fortfarande ett par gamla brända järnvägsvagnar kvar som ryssarna inte hann få med sig vid deras brådstörtade flykt sommaren 1941. Där brukade ryska prickskyttar hålla till ibland, men idag syns inga till. Kanske ha de fått extra tilldelning av vodka – ja det vore dem väl unnat. Det är jul bara en gång om året, och ryssar är ju också människor.

Min blick fortsätter utefter bevakningsområdet. Därborta ligger den numera helt förstörda Jandeba by, före kriget en knutpunkt på linjen Leningrad–Murmansk. Allt är sig likt, intet liv syns till på andra sidan. Men när jag tar kikaren och riktar den mot en känd rysk postering kan jag se posten där. Han står och röker en cigarett – undras om det är en vanlig ”Mahorka” eller om han fått något finare märke idag. Han böjer sig framåt, tar upp ett papper och börjar tydligen läsa – den där måtte alltså inte vara analfabet. Det liknar ett brev, men avståndet är för stort för att jag skall kunna urskilja något mera. Kanske är det en julhälsning från hans mor eller hustru. Han tänker säkert som jag och många andra denna dag på dem som står oss närmast.

Nu när allt är tyst och lugnt omkring mig, börjar jag tänka på livet, dess mening och vad julen är och innebär. ”Frid på jorden” – det kunde jag knappast hålla med om. Är jag kvar här nästa jul? Hur många av oss är kvar i livet då tro? Kommer jag åter hem till det för oss alla så kära Sverige och får åka till kyrkan på julotta tillsammans med föräldrar och andra kära?

Ja, det kan ingen svara på. Kanske skall denna jul bli den sista för många av oss. Vem vet om det inte är min tur nästa gång – att falla med ansiktet mot fienden, för att aldrig mer kunna resa mig upp. Bara en liten röd fläck av blod skall bli kvar – tills den raderas ut av det första regnet. Vem vet, vad det blir av min kropp – skall den ligga kvar ute i ”Ingenmansland” till föda åt varg och räv, eller skall den få vila därhemma i den vigda svenska jorden? Många har fallit, och fler blir det säkert. Det är ändå bra, att man inte vet när timglaset runnit ut.

Så irra tankarna hos en ensam vaktpost långt borta från hem och kära en juldagseftermiddag år 1943.

*

Mitt timglas rann inte ut medan jag var kvar i Finland, trots att jag tillhörde de svenskar som hade äran att få deltaga i striderna på Karelska Näset sommaren 1944 tills det s.k. ”fredsslutet” eller ”vapenstilleståndet” inträffade. Nog kändes det hårt när meddelandet om Porkkalas och Viborgs överlämnande nådde oss, när vi tänkte på alla invaliderna och de stupades anförvanter!

Många med mig, som kom tillbaka till Sverige och länge fick gå utan arbete, mat och husrum, tänkte och tänker ännu ofta på de kamrater, som aldrig fick komma tillbaka. Det var mer än en av oss, som nämnde en kamrats namn och sade: han har det bäst, som slapp gå igenom detta helvete som vi nu har.

Dock, vi som lever och sett att Mannerheims ord om ”ett lyckosamt nytt år” inte gick i uppfyllelse, vi måste se till att inget svenskt blod har spillts förgäves – det gäller oss alla.