ANTIKVARISKT Artikel från Den Svenske Nationalsocialisten, den 26 april 1934. Skribent är Bertil Brisman.

Demokratin har gått fram med slagordet: tankefrihet och trosfrihet åt alla. Detta har gällt så länge det inte uppträtt några rörelser som varit misshagliga för demokratin. Men hur har det gått, då det uppträtt en rörelse som ej gått precis i de gamla spåren och som ej bejublat den ”heliga” demokratin? Svaret härpå ges i den ”frihetsälskande”, demokratiska tidningspressens behandling av de sista årens händelser i Tyskland.

Innan nationalsocialismen slog igenom genomgick man det beprövade programmet. Först teg man, så förlöjligade man och så ljög man. Tiga gick ju ej så länge, däremot gick ju förlöjligandet bra en rätt lång tid. Men då slutligen ett helt folk enstämmigt deklarerade sin vilja, kunde man ju ej längre bara skratta. Och så tog man till det varmed man är i färd som bäst: man ljög. Medveten om sina goda resurser ljög man på ett sätt som näppeligen har sett sin make i historien. Man ljög om terror, avrättningar och massakrer. Man förvrängde nationalsocialismens politiska och ekonomiska program, för att framställa det i en så avskräckande dager som möjligt. Man tog saker ur sitt sammanhang: man påvisade vissa programpunkters ogenomförbarhet – i ett demokratiskt samhälle.

Men allt detta var ju i längden dömt att misslyckas. Folk kunde ju själva få besöka fängelser och läger. De kunde ju själv studera nationalsocialismens program och teorier. Men – då tog man till det tarvligaste och mest lumpna medel man kunde få tag i. Man såg att trots allt man skrivit i tidningarna om att nationalsocialismen var en feberkurva o.s.v., så måste det dock vara något som verkligen försiggick därnere. Det måste vara något stort som hände. Och med litet god vilja hade man också kunnat förstå det. Det är en ny generations idéer som kämpa sig till genombrott. Och det blev ett härligt objekt för smutskastarna att förlöjliga denna ungdomens kamp för klarhet. Ett utmärkt ämne för tarvliga människor att göra sig lustiga över de olika riktningarna och försöken, innan de hunnit stadga sig.

Det är givet, att många äro så fastvuxna vid det gamla att de ej kunna förstå den nya tidens tecken. Men historien återupprepar sig. Den är en aldrig avslutad kamp mellan det gamla och det unga. Men detta faktum berättigar ej den som ej förstår det nya att därför smäda det. ”Man bör högakta människornas sätt, och ej förakta någons sätt.”

Det går ett sökande genom vår tid. Man känner sig ej tillfreds med det opersonliga ”världsvetandet”. De skrankor som en högt stigen kultur omger oss med kännas som ett band. Man har en längtan att återföra livet till en djupare grund och det är detta som är den nya generationens kamp. Och det är ur denna synpunkt man får bedöma de nya religiösa strömningarna i Tyskland. Man måste inse att alla dessa religiösa program som framträda är resultatet av allvarliga, sökande människors kamp. Det är framförallt resultatet av ungdomens kamp, och om det därför ej genast blir formellt fulländat eller absolut teologiskt hållbart är det ingenting att göra sig lustig över. Att göra så är inte blott enkelt – det är även tarvligt.

Den tyska nationalsocialismen innebär i sig själv en strävan att ena det tyska folket. Ej något löst samband mellan de olika staterna i politiskt avseende under en gemensam regering. Nej, den tyska nationalsocialismen strävar efter att få till stånd en organiskt uppbyggd folkstat. Vissa kretsar anse därför att det gäller att ernå ening även på det religiösa området. Man strävar efter att göra slut på denna fruktansvärda religiösa splittring i Tyskland – katoliker, lutheraner, reformerta, tyska kristna ”Deutschglaubende” och otaliga andra riktningar. Den som står i spetsen för dessa eningssträvanden är Alfred Rosenberg.

I sitt religiösa program anknyter Rosenberg till en av den germanska tankevärldens största andar, Mäster Eckehart. Rosenberg är icke den förste som tagit upp Eckehart till behandling i vår tid. I den teologiska vetenskapen har Eckehart utgjort en mycket omstridd fråga. Men Eckehart var ej någon teolog, ej någon produkt av skolastiskt vetande eller arabisk filosofi. Eckehart är, såsom Rosenberg säger, skaparen av en ny religion. En religion, framsprungen direkt ur den germanska anden, utan några tillsatser av väsensfrämmande drag. Eckehart är förkunnaren av den högsta friheten. Fri måste människan stå med sin Gud. Gud är för Eckehart icke en makt utom människan, han är livets verkliga mening, han är Livet själv. Och med detta, rätt uppfattat, faller för Eckehart de främmande lärorna om synd, nåd, Jesus som förmedlaren mellan Gud och människan. Eckehart vänder sig till den ”andliga själen”, den enskilde, den uppriktige, en sökande, och det är därför Eckehart fått sin stora betydelse för den nordiska ungdomen. Denna ungdom kämpar och den kommer att segra. Sedan må alla världens professorer, kardinaler och doktorer stå och rata om ”satans sakrament”. De ha inga lyssnare. För den nordiska ungdomen gäller det en livsåskådning.