ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten den 30 januari 1943. Anförande av Sven Göran Heikka på partiets 10-årsdag.

Från Svenska Frivilligkompaniet och särskilt från dess Lindholmsavdelning vill jag passa på att framföra de bästa kamphälsningar. Kampen har hårdnat både där ute och här hemma, vilket sista jag inte minst lagt märke till under den korta tid, jag vistats här på permission. Och att kampen kommer att hårdna betydligt ännu, det pekar ju allting på. Det behövs att ständigt vara beredd på nya provokationer, från den demokratiska massan, vars glädjetjut överallt kan förnimmas.

Ett är säkert, även den finska fronten kommer att inom den närmaste tiden få taga emot hårda och blodiga stötar, och då gäller det åter för oss där ute att visa, vad nordmännen förmå emot asiaterna.

En strid, ett blodigt krig, blir alltid lättare, om den enskilde soldaten och hela truppen ha ett och samma mål och ett och samma ideal. När vi nu kommer in på frågan ideal, så vill jag kalla edert minne tillbaka till de tre män, som efter varandra under hård strid gått in i det tysta ledet, men som för oss Lindholmare representera vårt ideal, de ideal, för vilka vi måste visa heder mot vår självtagna uppgift. Kanske ni redan vet, vilka hjältar jag syftar på. Det är de tre Sveaborgscheferna, som under förra årets kamp i öster gav sina liv för idén.

Den lille mannen med den svarta lappen för ögat, en gestalt som stigen direkt ur Fänrik Ståls sägner. För dem som hade äran att få gå under hans skickliga och lugna befäl, för dem är namnet Hallberg-Cuula icke glömt. Den stödjepunkt, över vilken han var chef, bär än idag hans namn, och vid en björkdunge längs Jandeba å, där Sveriges tappraste soldat gav sitt liv, reser sig nu ett enkelt träkors snidat och ditsatt av hans egna mannar. Han var älskad av sin trupp och fruktad av fienden. Hans sätt att strida, hans kännedom om den ryska taktiken och hans sanna Lindholmsanda gav hans namn en glans, som aldrig kommer att förblekna i det finska krigets historia.

Den morgon han stupade, var just den nybyggda korsun färdig, och på eftermiddagen skulle alla flytta in. Men, plikttrogen in i det sista, skulle han först gå ut och rekognoscera en eldställning, och det var hans sista gärning. När budet kom om hans död, tårades mången skäggig kämpes öga, och mången svor en helig ed att hämnas. Morgonen innan hade denne tappre soldat med sin lilla utvalda styrka givit fiendens övermakt ett blodigt hugg, då de på ett grannkompani till oss försökt att intränga i ställningarna. Det kan många gånger hända, att pojkarna någon gång vid korsubordet sitter och diskuterar den senaste patrullen på fiendens område, och då är det nästan alltid en regel att någon spontant utbrister: ”Tänk om Cuula hade funnits!”

Den andre tappre Sveaborgschefen var också han en stilig representant för nordmannen, Gustaf Adolf Byström. Hans uppträdande under Lagerfeltpatrullen, den första kompaniet gjorde, förskaffade honom ett rykte som god soldat, som snabbt spred sig till grannförbanden och vilket fyllde oss alla Lindholmare med stolthet. Han planterade Sveaborgsfanan i den ryska ödemarken och uppträdde som soldat och människa så, att han var värdig att vara Hallberg-Cuulas efterträdare. Ofta såg man i hans sällskap den senige och lugne mannen, som senare med sitt liv hämnades sin bäste kamrats död. Byströms och Ströms minpatruller, då de promenerade på den ryska sidan lika lugnt som någon annan på Kungsgatan plockade upp massor av ryssarnas förrädiska trampminor, väckte hos oss och finnarna beundran, men ryssarnas reaktion måste säkert ha blivit fruktan och rädsla för spöken och andar, som dem ovetande gick och plockade upp de minor, som bolsjevikerna så samvetsgrant lagt ut till försåt.

Men så en sommarnatt, när solens sista strålar badade i Jandebas bruna vatten och fiendesidan framför mig, där jag stod på lyssnarpost, allt mera höjde sig i midnattsmörkret, gick en svensk patrull ut på stödjepunkten till vänster om oss. Aldrig kommer någon av oss, som upplevde denna nervpåfrestande och hjälplösa natts händelser i Ingenmansland, att glömma den. Patrullen hade utgått, men plötsligt hördes en intensiv eldgivning i skogsbrynet ca 400 meter framför vår ställning. Vi förstod, att våra kamrater råkat ut för en rysk fälla, och efter en stund stod det klart för oss, att Byström, skild från den övriga patrullen och sårad, förgäves sökte stå emot ryssarna. Han hade gått trettio meter framför de övriga men så plötsligt ropat till, att han var sårad, men kamraterna kunde omöjligt på grund av den häftiga ryska automatelden komma honom till undsättning.

Där låg hjälten svårt sårad i den ryska skogen, prisgiven åt fienden, utan att vi på något sätt kunde hjälpa honom. Hans rop på hjälp hördes tydligt i den tysta sommarnatten, men så tystnade de plötsligt. En patrull med kompanichefen Möllersvärd själv i spetsen gick ut så snart tillfälle gavs, och i denna deltog även Ström, beväpnad med endast en pistol. Framkomna till Byströms eldställning, under häftig rysk beskjutning, upptäckte de hans blodspår och tydliga märken efter ett tiotal ryssar. Förgäves strövade patrullen omkring och ropade Byströms namn, men det hade endast till resultat, att ryssarna med tydlig brytning svarade ”ja”.

Så stupade denne blonde jätte från de norrländska skogarna, givande sitt liv för den sak, som han vigt sin unga starka kropp och själ till.

En novembersöndag, kall och frostig, men i andra avseenden lugn och en välbehövlig vilodag för oss i främsta linjen, sutto vi alla, utom vakten, inne i korsun och förtärde vår gröt till frukost. Efter en stund visar sig den seniga och säkra gestalten av Sigvard Ström inne i vår korsu. Han uppsökte mig, och vi diskuterade med varandra några Sveaborgsangelägenheter. Så sade han, att han skulle uppsöka några pojkar på grannstödjepunkten för att få deras namn i listan på julhälsningar till Ungt Folk och Den Svenske. Efter en tio minuter slog plötsligt våra konservburkar i taket larm, och vi var mycket förundrade över att det en sådan klar och lugn vinterdag skulle finnas någon orsak att slå larm. Men väl utkomna ur korsun, slogs vår förundran bort. Ström låg svårt sårad på landsvägen, skjuten av en prickskytt.

Vi var fyra man, som bar honom bort till den väntande ambulansen, och jag är efteråt glad, att jag så i farans stund kunde göra honom den sista tjänsten. I tio graders kyla uppnådde vi honom, efter att ha tillryggalagt ungefär hundra meter i den iskalla snön utan vantar, medan de ryska kulsprutornas kulor nästan slickade våra snökåpor. Han var sårad i underlivet, och vi såg genast, att han inte skulle klara sig. Vi arbetade med båren i snön, drog den, ända tills vi upprätt springande kunde nå häst och släde. Under denna tid, i tio graders kyla och med svåra sår, kom icke ett ord av klagan över hans läppar. Han låg där blek på båren och inväntade endast lugnt men smärtsamt sitt öde. Vår kompanichefs ord till honom när han tryckte den seniga handen voro enkla men innehöllo allt det som vi, alla hans vapenbröder, hade velat säga men som vi voro för blyga till: ”farväl, tappre kamrat!”. Så stupade han under fullgörande av sin tjänst som Sveaborgschef.

Alla de tre män, vars tapperhet och soldatinsatser jag här i korta ord skisserat upp, voro Lindholmare. De stupade alla under fullgörandet av sin plikt. Det är en heder för vår Ledare och vår rörelse, att fostra sådana män. Med deras gärning för ögonen, med deras hjältedöd i våra tankar och med dem som ideal kommer vår strid, hur svår den än kan bli, att sluta med seger! Deras minne förpliktar oss att stå eller stupa!