KRÖNIKA • Vera Oredsson skriver om gemenskap bland nationella och delar med sig av minnen av äldre kamrater som idag är döda men under många år bland annat brukade ses för att äta kräftor.

Svensk socialistisk samling (SSS) bildade 1950 vid nedläggelsen av partiet en kamratförening. Vi träffades några gånger om året – oftast för att höra minnesberättelser från frontkämpar och berättelser från kamptiden med livliga upplevelser där skratten dominerade. En avkoppling där alla fick vara sig själva en stund.

Under denna period skapades mer än bara partisamhörighet, det blev en trängre vänskapskrets.

Under nuvarande kräftsäsongen kom jag att tänka på våra kräftskivor som vi höll i Rönninge. Där fanns bl.a. Finlandskämpen Stig Ekberg med fru Greta som fiskade och kokade delikatesserna, Roland Thidholm med fru Rita – en medlem som kunde allt. Måla tavlor, översätta tyska kampsånger till svensk text, bygga en mindre segelbåt (bl.a. genom ett bustreck där man stal ett dyrbart draperi ur en synagoga). Roland var ett under av mångsidighet som då ägde en liten grönsaksbutik i Stockholm. Bergstrand med fru Saga som kämpade i Waffen SS. Han gick över från Finlandsarmén till SS – vid min förfrågan varför han gjorde det kom det mindre pompösa svaret: ”Tyskarna hade godare bröd.” En duktig målare med ett underbart hem tillsammans med sin fru. Karin Berndtsson som sammanbodde med en tysk krigsinvalid.

Kräftor var under 50-talet en delikatess. Frysen var inte allmän egendom. Med nästan andaktsfull rutin skulle de ätas. Sven Olov Lindholm (min dåvarande make) hade genom sin barndom, uppväxt inom ett grosshandlarhem, lärt sig ”konsten” att äta kräftor i en viss ordning. Som f.d. ledare av partiet var vi alla iakttagande esteter och härmade hans lärdom.

Först delade kräftkniven klorna. Åt innehållet. Bröt av stjärten, tog bort tarmen och åt innehållet igen. Kroppen rensades noga med kräftkniven och innehållet sögs i. Det röda vackra skalet läggs snyggt på tallrikskanten. På slutet räknades skalen och man kunde räkna ut vem som hade njutit av de flesta delikata kräftorna. (Själv gör jag det ännu i dag, en ritual som annars tyvärr försvunnit.)

Man tillagade inte så mycket mat, olika oster, bröd, smör, potatissallad och lite köttbullar – mest till barnen. Snaps och öl tillhörde de vuxna, medan barnen fick syrlig saft till. Kaffe och bakelser till efterrätt.

Skenet från papperslyktorna gjorde det hela ännu festligare. Så tror man och så blev det mest.

Dock inte alla gånger. En brinnande lykta resulterade i att en kamrat hällde en hink vatten rakt på elden och även träffade Roland Thidholm som under dopet tappade sitt ölglas på Sven Olov. Skratt från kvinnorna och svordomar från männen. Efter upptorkning och vissa klädesplaggsbyten togs allt med gott humör till slut. Men någon räkning av de röda skalen blev det inte den gången.

En annan gång blev jag förtvivlad. Sven Olov och jag gick sena kvällen ut och plockade vass från Rönningesjön. Vi klädde hela lilla verandan med vass och beundrade vårt verk. ”Vad fint det blev, nästan trolskt, vad våra gäster kommer att bli förvånade.” Vi åt frukost, Sven Olov åkte till sitt arbete och skulle sluta tidigare och komma hem till kräftskivan.

Jag gick till verandan – och fick en chock! Det kryllade av svarta löss på den vita duken, på väggarna och golvet, överallt. Med en fart fick jag kasta ut eländet, tog dammsugaren och befriade rummet från de äckliga krypen. Fram med nya dukar – det var svårt att komma i någon kräftstämning. Sven Olov beklagade sig också, men vi fick rycka upp oss. Mottog våra gäster – men vart tog kräftorna vägen? Ingen Stig Ekberg med Greta i sikte, vi väntade, väntade och äntligen efter ett par timmars försening p.g.a. trafikolycka på vägen kom delikatesserna. Glada över att inte Ekberg var inblandad i olyckan.

Till slut sjöng vi kampsångerna som Roland hade översatt från de härliga tyska melodierna.

Nu är de hos sina hjältar, alla men kamratskapet som utvecklades till vänskap finns kvar inom de nationalsocialistiska leden – i någon annan form. Vi överlevde, trots lögner och okontrollerade fördomar mot oss.

Min uppmaning till alla kamrater blir därför: Fortsätt att ha roligt tillsammans, vår ideologi är värd det!