ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten, år 1949. Författad av en 21-årig Vera Oredsson.

Genom Hitlerregimen blev ju ungdomen hatisk och bitter. Den kände ingen glädje, den visste icke hur det var att leva. Men redan efter 14 dagars vistelse här i Mainau känner pojkarna att det finns glädje i livet, att de har en egen vilja, att de har något att leva för.

Ungefär så berättade syster Vide Ahman i Sveriges radio veckan före jul om sitt arbete i KFUM:s ungdomsläger i Mainau.

Jag upplevde min härligaste tid i Hitlerjugend. Då kände jag, att jag hade något att leva för – och så roligt vi alltid hade! Varje fredag träffades vi på sportplatsen, gymnastiserade och lekte. Där hördes alltid skratt och man såg lyckliga och glada ansikten.

Så berättar en svensk-tysk flicka, som haft tillfälle att göra jämförelsen mellan de olika principerna för ungdomsfostran.

Vad är lögn – och vad är sanning? Både de personer, som här uttalat sig, voro i Tyskland under åren 1933-45. Skall man tro den, som haft en förutfattad mening om Tredje Riket, eller den unga flicka, som själv frivilligt varit med i ifrågavarande av hela världen hatade ungdomsrörelse?

Ungdomen fick där en sund uppfostran. Det fanns inga ligister eller ”busfrön”. Snusklitteratur var förbjuden och gentemot föräldrar och förmyndare visade den tyska ungdomen ingen respektlöshet eller fräckt uppträdande. – I Sverige ha de flesta människor den uppfattningen, att tyska flickor under Hitler-tiden måste bära flätor och läsa Mein Kampf – ja t.o.m. lära sig hantera skjutvapen.

Men vad gjorde denna Hitlerjugend på sina sammankomster? Den lekte och sjöng – inte krigssånger utan fredliga folkmelodier. Före jul tillverkade man leksaker åt barn, som hade sina fäder ute i kriget. På sommaren marscherade man ut i naturen och anordnade trevliga läger. Ungdomarna besökte också krigslasarett och uppförde några skådespel. Då och då gick de på gatorna och sålde blommor eller nålar för tuberkuloshem, barnhem, krigsinvalider osv. Inte så olikt scouterna, eller hur?

Efter bombningarna fick ungdomen hjälpa till att släcka eldsvådor och rädda inredningen i husen. De jagades inte därtill med piska utan kommo frivilligt. Bjuder inte god uppfostran och gott samvete att man skall hjälpa till där det bäst behövs? Vidare försökte man få dem att behålla sitt unga, friska sinnelag så länge som möjligt. Här i Sverige tävlar redan 15-16-åringarna om att spela vuxna och erfarna på alla områden.

Det är dock självklart, att den ungdom, som upplever kriget och dess förstörelse, icke kan bli så sorglös som man önskar sig. Den kan älska sitt fosterland och bli bitter mot fienden utan att Hitler skrikit i deras öron: ”Du måste hata dem!”- Hatade icke den norska ungdomen tyskarna? Och hur var det med svenskarna själva? Fanns det inte t.ex. några pojkar i Hälsingland, som kastade sten på en flicka för att hon var tysk? Vad hade de för orsak? De hade icke upplevt hitlerismen utan ”lärt sig att hata” i en demokratisk stat.

Om den tyska ungdomen blev hatisk och bitter, så berodde det nog mest på behandlingen efter kriget. Världen förkastade dem, de ansågs ingenting duga till – fick inte vara med på Olympiaden.

Nej, ingen skall med förnuft och eftertanke kunna säga att den tyska ungdomen ”led” under hitlertiden. Jag skulle kunna berätta oändligt mycket, som gjordes för denna ungdom. Slutligen vill jag fråga alla dem, som varit i Tredje riket: såg ni den hatiska, olyckliga ungdomen? Jag såg den inte.