ANTIKVARISKT Artikel från Nysvensk tidskrift, nr 1 1946. Författad av CSE.

Varje tid betraktar den historiska utvecklingen utifrån sina egna erfarenheter. Detta innebär, att varje skede kan kasta ett nytt ljus över det förgångna, att förflutna tidevarv ständigt upplevas på nytt av de skiftande generationerna. För en nationell rörelse i Sverige är det naturligt, att den svenska stormaktstiden alltid kommer att stå i medelpunkten för intresset. Det var dock under denna tid, som det svenska folket gjorde sin främsta insats i de europeiska folkens utveckling. Vad som då måste intressera är inte bara den romantiska visionen av statsmän och fältherrar, omstrålade av det världshistoriska segrarnas skimmer, utan den faktiska utvecklingen, dess drivkrafter och dess orsakssammanhang, och sist men inte minst anledningen till stormaktens fall. Det lillsvenska ideal, som gjorde sig brett under frihetstiden, och som även i vår moderna tid har många förespråkare, betraktar stormaktstiden som ett glänsande äventyr, i grund och botten meningslöst, därför att det i längden skapade en ohållbar situation. Är detta riktigt?

En sådan fråga kan aldrig kategoriskt besvaras med ett ja eller nej. Vi kunna aldrig konstatera, hur det skulle ha gått, om de ledande personligheterna handlat annorlunda. Vi kunna blott konstatera, hur det gick. Men å andra sidan kunna vi dock få fram vissa orsakskedjor, som intyga, att en bestämd handlingslinje i utvecklingen bidragit till slutresultatet. Och därur kunna vi också erhålla en ledtråd vid bedömandet av orsaken till stormaktens fall. Ha vi sinne för en viss historisk fantasi, kunna vi möjligen också tänka oss en annan utveckling med ett annat resultat.

Gustav II Adolfs politik och krigföring växte följdriktigt fram ur givna förutsättningar. Den möjliggjordes genom den konsolidering av riket, som genomförts av Gustav Vasa. Traditionerna från den förste Vasen på Sveriges tron voro tillräckligt starka trots slitningen under sönernas tid för att lägga grunden till vägen från Knäred till Breitenfelt. Gustav Adolfs lysande statsmannapersonlighet gjorde denna naturliga utvecklingen till ett för alla tider oförgätligt hjälteepos. Efter hans död lyckades det Axel Oxenstierna att fullfölja hans program i begränsad omfattning. Sveriges stormaktsställning hävdades, även om den store konungens väldiga germanska rikstanke aldrig blev förverkligad.

Det Sverige, som utgick ur westfaliska freden, var emellertid allt annat än konsoliderat. Krigspolitiken hade främst letts av adeln, som kände sig stolt över sin nyvunna ställning i klass med kontinentens anrika aristokrati. Men bönder och borgare, som burit krigens tunga och lojalt stått vid adelns sida, kände sig lurade på sin andel i bytet. Slutet av drottning Kristinas regering visar oss bilden av ett samhälle i växande social jäsning. Oppositionen mot adeln, som tagit för sig det mesta, var allt våldsammare. Det förekom på sina håll t.o.m. bondeuppror, vilka visserligen kuvades, men som dock visade, i vilken riktning den svenska samhällsutvecklingen var på väg. Detta var läget, när Karl X Gustav besteg den svenska tronen.

Den nye konungens uppgift borde ha legat ganska klar. Karl Gustav hade främst att lösa de inre frågorna i Sverige, att återge allmogen dess ställning och vingklippa den aristokrati, som hotade jämvikten i samhället. Men den lille falzaren var i första hand soldat, i andra hand utrikespolitisk drömmare och knappast alls någon social reformator. Han hade fått sin ungdoms världsbild formad på trettioåriga krigets slagfält. Och när de inre svårigheterna tornade upp sig, sökte han avlänka dem genom nya bragder på europeiska slagfält. I stället för den sociala omvälvningen och den inre konsolideringen av den nya stormakten kom kriget i Polen med dess sagolika marscher, dess stundom halsbrytande äventyr och dess glänsande storseger vid Warschau. Men någon verklig lösning av problemet i sydöst gavs icke genom denna kampanj. Ty på dessa marker hade Sverige nu fått en allvarlig rival i Brandenburg, och lösningen av den svensk-polska frågan efter principen om ett svenskt Östersjövälde, skulle ha fordrat ett nedkämpande av Brandenburg. Till detta förslogo icke Sveriges krafter. Karl Gustav fick nödtorftigt klara sig genom en skicklig balansgång mellan diplomati och militära framgångar.

Det var Danmarks krigsförklaring, som gav honom chansen. Ilmarschen genom Tyskland och tåget över den frusna Bälten hör till de oförgätliga sagokapitlen i vår historia. Men även här blev lösningen halv. Karl Gustav insåg snart, att endast en restlös ockupation av Danmark-Norge kunde klara vårt geopolitiska problem. Men inte heller till detta räckte våra krafter till. Den misslyckade stormningen av Köpenhamn, Karl Gustavs sista stora aktion, var blott ett led i ett fälttåg, som innehöll en serie svenska motgångar. Karl X Gustav hade helt enkelt förlyft sig.

Så kom Karl XI:s reduktion med dess brutala framfart över hela den klass, som byggt upp det stora Sverige, att bli den ofrånkomliga konsekvensen av tidigare försumlighet. Karl XI räddade vid Lund ännu för några årtionden den svenska stormakten, men Danmarks hot i förening med Brandenburgs segerrika framstötar mot det svenska Pommern vittnade om hur svag grunden i själva verket var. Karl X Gustav skulle ännu ha kunnat genomföra en social omskiktning utan en fullkomlig brytning mellan kronan och adeln. Läget var ännu sådant, att en försoning i stil med Gustav Adolfs, denna gång mellan kronan och de ofrälse, skulle varit möjlig. Genom det långa uppskovet hade denna möjlighet försuttits. Karl XI:s lösning blev en social revolution. Den gamla klassen krossades helt enkelt. Bitterhet och grämelse blev den oundvikliga konsekvensen. Samtidigt saknade Karl XI den vinnande personlighet och den politiska genialitet, som skulle varit nödvändig för att ur revolutionen skapa fram en ny ledarklass, en ny politisk elit i den gamlas ställe. Det finns en väsentlig skillnad mellan hans insats och Gustav Vasas. Båda räddade riket i sin ungdom. Båda sökte i fredligt uppbygge lägga en bärkraftig grund för framtiden. Gustav Vasa lyckades nästan helt. Karl XI bara till hälften. Gustav Vasa konsoliderade småstaten Sverige på ett sätt, som möjliggjorde dess utveckling till stormakt. Karl XI konsoliderade stormakten Sverige på ett sätt, som skapade förutsättningarna för dess återgång till småstat.

Utan tvekan hade den kungliga räknemästaren klart för sig, att den yttre styrkan måste stå i proportion till den inre. Utan tvekan bars hans politik upp av fullt riktiga och medvetet fattade utvecklingstendenser. Vad som fattades var helt enkelt den personliga förmågan att på ett verkligt nyskapande sätt genomföra detta program. När Karl XII tog emot sin faders arv, var han ingalunda medveten om dess brister. Under de första segerrika åren trädde de inte heller i dagen, men efter skrällen vid Poltava blevo de det sprängstoff, som skulle göra den sista stormaktskonungens förtvivlade kamp förgäves. Försvagandet av den yttre makten gåvo spillrorna av den gamla rådssalen det andrum de behövde, för att kunna börja intrigera mot kungamakten och lägga upp aktionen för revansch. Det var icke de yttre nederlagen, det var den gamla adelns förräderi, som framkallade katastrofen. Vad som skulle ha behövts i detta läge var helt enkelt den nya elit, som känt sin ställning oupplösligt förbunden med den karolinska folkstaten, och som därför till varje pris understött Karl XII:s politik. Nu kom denna att utan egentligt motstånd från några inflytelserika kretsar i Sverige saboteras genom rådets åtgörande.

Så bottnar den svenska stormaktens fall ursprungligen i Karl X Gustavs krigspolitik. Känslan för det nödvändiga i en full jämvikt mellan yttre kraftansträngningar och konsoliderad inre styrka, saknades. Vi ha på nära håll sett exempel på samma felsyn. När Mussolini 1934 genomfört den sista korporativa reformen. Hade han skapat ett nytt samhälles former. Men han hade inte fyllt det med ett nytt innehåll. Det fascistiska ledarskiktet var icke konsoliderat. När han nästa år inledde den imperialistiska politiken, som över Abessinien och Spanien förde till Italiens inträde i det andra världskriget, var Italien ingalunda mogen för denna politik. En viss förbrödring mellan partiets högerflygel och de borgerliga elementen blev den omedelbara konsekvensen, och det var ur denna förbrödring, som förräderiet växte, det förräderi, som slutligen störtade regimen en dov julisöndag 1943.

Den svenska stormaktssagans erfarenheter säga oss klar och tydligt, att uppfattningen om utrikespolitikens primat framför inrikespolitiken är en ödesdiger felsyn. Det skall bli den nysvenska åskådningens uppgift att utifrån nationella utgångspunkter hävda det skapande inre arbetets nödvändighet och storhet i tecknet av den kärve, som den gång gjordes till rikets symbol av den fredliga dynamikens mästare i svensk politik.