ANTIKVARISKT • Artikel från Tidens Röst, nr 11 1943. Skribenten är Erik Augustsson.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Människolivet är inget räkneexempel. Sinnesrörelserna spelar i den mänskliga samlevnaden större roll än vad många förståndsmässiga teoretiker föreställa sig. Det är hos de flesta människor inte det kalla förståndsmässiga beräknandet, utan det innerliga intrycket som är avgörande. Främst står här kärleken och hatet. Kärleken är en rent innerlig känsla som inte kan vara abstrakt och opersonlig. Den är, då den är äkta, inte egoistisk, utan uppoffrande, altruistisk och leder till hängivenhet och dyrkan. Det finns hos de flesta människor ett behov av tillgivenhet och självuppoffring, som måste få uttryck. Särskilt den religiösa propagandan har alltid sökt att utnyttja denna drift. Om en religion söker bortse från det personliga offret, blir tron en död bokstav.

Även inom politiken har denna känsla utnyttjats. Det har rört sig om parti och klass, om nation och folkgemenskap. Fosterlandskärleken kan dock inte direkt räknas hit, då den ofta är rent abstrakt och inte innerlig. Men fosterlandet är dock till sist människorna, familjen, vännerna, arbetskamraterna o. s. v. Det är för dem, som soldaten offrar sig på slagfältet – inte för fosterlandets vackra natur eller stolta traditioner. Tillgivenhet och solidaritet betyder i avgörande ögonblick och svåra tider mest. Ära, tradition och liknande begrepp blir av sekundär betydelse. Men denna inriktning kan också gå över i passivitet; i den riktning, som menar att man utan aktivt motstånd skall tåla allt. Denna lära har alltid funnits och ofta skapat martyrer.

För att undvika denna passivitet går man över till den andra ytterligheten – hatet. Hatet mot fienden, som helst bör blandas med fruktan och förakt. Dess makt är större än kärlekens. Det kan få människor att prestera det yttersta. Det kan få arméer och besättningar till att uthärda allt och slåss till det yttersta, hellre än att ge sig till en hatad, fruktad och föraktad fiende. Den som förstår uppväcka och utnyttja folkhatet har en trumf på hand. Striden för frihet, framtid och lycka blir en illusion om inte hatet mot fiender eller förtryckare ger den sin färg. Även i fredlig politik kan hatet användas men endast i aktivistiskt syfte; i hatets luft laddas krigets eller revolutionens ackumulatorer.

Man kan älska och hata och vice versa, men för att nå verklig styrka måste hatet och kärleken förenas. Detta blir ofta propagandans mål. Härigenom kan man uppnå enbart det, som man inte uppnår genom enbart realpolitik. Den mentalitet som säger: ”Där jag har det bra är mitt fosterland”, kan aldrig motstå nöd och påfrestningar. Det är också de kalla egoisterna, som äro de predestinerade förrädarna.

Det finns hos de flesta människor en hjordinstinkt; de vill inte stå ensamma. Vi är alla beroende av varandra, den liberala individualismen torde knappast förneka detta. Människan är inte främst individ, hon är en del av samhället. Samhället får därför aldrig bli en själlös mekanism, det måste vara organiskt. Det får inte vara till endast för ekonomiska eller andra rationella orsaker. Det måste äga en inre mening och en levande tro på denna mening. Den enskilde måste underordna sig det hela, varav han är en del. Liberalismen har sökt skapa ett samhälle på grundval av individen, men misslyckats, då den inte förstått de primära mänskliga drifterna.

Vinningslystnaden och välfärdstanken är dock sekundära. De flesta av oss längtar efter något annat än vällevnad och frihet från nöd och fruktan. Man vill ha något att älska och något att hata, ett ideal att leva, kämpa, lida och dö för. Härigenom kan man mot demokratins välfärdsstat sätta upp tron på ett ideellt rike.