UPPFOSTRAN I boken ”Tyrannen” beskriver Diana Olofsson sin mormors uppväxt i Tredje riket och driver tesen att de hårda uppfostringsmetoderna skadade henne. Men samma metoder har funnits både före och efter och har inte sitt ursprung i nationalsocialismen.

Diana Olofsson har skrivit boken ”Tyrannen” om sin mormor som växte upp i Tredje riket och utsattes för den uppfostringsmodell som var populär då. Barnen skulle inte ”klemas bort” med uppmärksamhet och omtanke utan istället skulle frånvaron av det göra dem starka. Men detta var inte på något sätt unikt för Tredje riket eller ett utslag av nationalsocialismen vilket boken och recensionen av Gunilla Brodej i Expressen påskiner. Inställningen var inte begränsad till en viss stat, ideologi, plats eller tidpunkt.

Det är en vanlig uppfattning att det inte är skadligt att låta ett barn få sin vilja igenom så länge det bara är en liten bebis. Men det är en allvarlig vanföreställning.

Citatet ovan kommer från boken ”Cassel’s hushållsguide” från 1869 som ansåg att barnet skulle bli girigt och själviskt om man gav efter för barnets krav. Ett annat exempel är boken ”Sunt förnuft i barnkammaren” av Charis Frankenburg, under författarnamnet Mrs Sydney Frankenburg. Den gavs ut 1922 i Storbritannien och återpublicerades 1934 och 1946. Hon var en judisk feminist som arbetade för att kvinnor skulle börja använda preventivmedel.

Det finns även nutida ”experter” som förordar samma metoder, till exempel Anna Wahlgren vars Barnabok var mycket populär, men även kritiserad, under decennier. Hennes tes är att tröst bekräftar barnets oro och cementerar känslan av att vara hjälplös. Därför ska barnet få gråta ensam. I dagens samhälle är karriären en statussymbol för kvinnor och därför lämnas gråtande 1-åringar på dagis för att förhoppningsvis tröstas av andra medan mamman arbetar.

Det görs fortfarande studier som visar att det bästa är att ignorera gråt så att barnet lär sig att ”självtrösta”. Marsha Weinrub som är professor i psykologi vid Temple University kommenterade en sådan studie från 2016 med att det var en säker metod på både kort och lång sikt, vilket andra avfärdar.

Många fick alltså dessa råd utan att bete sig som den tyrann som Olofsson beskriver att hennes mormor blev. Förklaringen ligger kanske inte i uppfostringsteorierna eller ”nazismen” utan att mormodern hade en personlighetsstörning? Barn till narcissister eller sociopater kan beskriva exakt samma kalla, hårda beteende från föräldrar som även de rättfärdigar sig med att behandlingen ska stärka barnen. Men sunda vuxna, nu som då, visar kärlek och omsorg om sina barn. Så var det naturligtvis även i Tredje riket.