Det pratas mycket om kärnfamiljens vara eller icke vara. Hur ser det ut idag? Hur var det för 100 år sedan och hur fungerade det ännu längre tillbaka i tiden?

I det ”moderna” samhället vill man öppna upp för mer fria familjeförhållanden. Man påstår, inte sällan, att den traditionella kärnfamiljen är en förlegad realbild. För att verkligen, på djupet, förstå innebörden av kärnfamiljen måste man med facit i hand faktiskt erkänna att det är en mångt i mycket sårbar kreation. Att däremot försöka påvisa att den är förlegad är något annat. Kärnfamiljen är, precis som ordet insinuerar, den innersta kärnan av familjen. Alltså föräldrar med barn. Historiskt sett är den här sammansättningen relativt ny. För att lyckas behöver kärnfamiljen stöd utifrån. 

När industrialismen tog fart på allvar under sista delen av 1800-talet manades och lockades människor att flytta till städerna. De nya industrierna sökte febrilt efter arbetskraft och många par, både med och utan barn, tog sitt pick och pack och flyttade. För att klara av att husera alla nya invånare byggdes lägenheter. I de små lägenheterna bodde kärnfamiljerna. Mannen jobbade och kvinnan lämnades ensam kvar hemma med barnen. 

Det är här vi behöver stoppa en stund. Hur var situationen och levnadsstandarden för dessa människor? Trivdes de inne i städerna? En stor brist i det hela var att kvinnorna saknade hjälp och stöd utifrån. Tidigare hade människor levt i storfamiljer där hela byar stöttade varandra och hjälptes åt. I städerna var detta en omöjlighet. Kvinnorna blev ensamma, utarbetade och förlorade många gånger helt chansen till ett socialt nätverk. Kärnfamiljen hade sett dagens ljus.

I samband med industrialismen kom också en annan mycket känd revolution, eller ”frigörelse”. Nämligen den feministiska. I detta skede var män och kvinnor på många sätt helt åtskilda från varandra. Man saknade stöd och råd från de äldre generationerna och familjerna hade ofta svårt att klara av det nya stadslivet. Industrierna expanderade och krävde mer arbetskraft. Sakta men säkert började man locka allt fler kvinnor ut i arbetslivet. Den feministiska frihetsrörelsen manades på av kapitalismen. Detta var något man visste att man skulle tjäna på. 

Kärnfamiljen var då dömd att misslyckas. Redan från start började man underminera sin egna lösning. En sorts utstuderad variant av orsak och verkan. Att män och kvinnor skulle börja hysa agg mot varandra var givet. Situationen var ohållbar och är så än idag. Ett bra exempel på där kärnfamiljen i en mer modern tappning faktiskt fungerade var under det nationalsocialistiska styret i Tyskland under 30-40-talen. Där fick familjer stöd genom folkgemenskap, stat och släkt. Cirkeln var då sluten. 

Idag är skilsmässorna, otroheten och egoismen ett faktum. Titt som tätt kommer det rapporter om hur dåligt dagens människor mår. I forskningsresultaten kan man läsa att vi är stressade, hinner inte med våra barn/äldre, att vi är olyckliga, inte tillfreds med våra relationer etc etc. Kan det vara så att det beror på att många pusselbitar glömts bort i livspusslet? Kärnfamiljen klarar sig dåligt utan det skyddande höljet från resten. Nyligen läste jag om hur bra äldre mår av att få umgås med barn och vice versa. Man hade sett att familjer som umgås med varandra över generationsgränserna mår bättre. 

Frågan är hur vi återskapar ett sunt samhälle som erbjuder människor ett naturligare levnadssätt? Att krampartat hålla fast vid kärnfamiljen utan att finna lösningar för att stärka den är dömt att misslyckas. Kärnfamiljen är och förblir en sårbar del av det ursprungliga. Människan är i högsta grad ett flockdjur som är beroende av varandra. Att söka ha ett välfungerande socialt nätverk med nära och kära är A och O för ett lyckat familjeliv. För att lyckas måste vi stötta varandra, stärka blodsbanden till vårt folk och på så vis, tillsammans bygga en hållbar framtid.


  • Publicerad:
    2012-10-14 23:31