ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten, den 28:e januari 1949. Skribent är författaren Annie Åkerhielm.

Pearl S. Buck, Nobelpristagarinnan [i litteratur 1938, reds. anm.], som kanske gjort mer än någon annan för att bibringa en västerländsk publik en levande och åskådlig föreställning om Kinas yttre och inre liv, har i sin senaste i svensk översättning utgivna bok valt en speciell miljö.

Den handlar om en judisk koloni i staden Kai-Feng i provinsen Ho-nan och berättelsen är förlagd ett sekel tillbaka i tiden. Vi få där bevittna huru de judiska emigranterna långsamt men oemotståndligt assimileras med sin kinesiska omgivning. ”I dag”, slutar författaren, ”har även minnet av deras ursprung utplånats. De är kineser.”

Det är icke meningen att här presentera någon recension av den intressanta boken. Det är ej själva detta motiv som fängslar. Vi ha varit vana att betrakta den judiska nationalkänslan, den judiska andliga och fysiska rastypen, som ett av de starkaste och mest oövervinneliga elementen i folkens liv. I årtusenden ha judarna levat på västerländsk grund, bland ariska folk, utan att någonsin, ens när de tyckas vilja det, själva bli västerlänningar. I denna bok se vi den sega rasmentaliteten upplösas, trots gammeljudarnas förtvivlade motstånd. De fasthålla traditionerna med alla krafter medan de religiösa dogmerna utsuddas och den gamla synagogan, som de första invandrarna byggde och som småningom helt övergives, vittrar och förfaller.

Är då kinesisk ras så pass mycket mer livskraftig och assimilationsduglig än västerländsk, som den skildrade utvecklingen synes ge prov på? Och vår tanke ledes till det genomgående draget i kinesisk historia: Erövrare efter erövrare har lagt det okrigiska Kina under sig, vilket därigenom förblivit detsamma, som det alltid varit; kineserna ha levat som de varit vana att göra och de främmande erövrarna ha blivit kineser. Landet har sugit upp dem som en svamp och de ha mist sin egenart.

Juden Karl Marx kontra asiatiska filosofer

I den som vanligt intressanta utrikespolitiska artikeln under märket ”Kettíl”, i andra numret för i år av denna tidning, framhålles möjligheten av att Sovjetryssland, som snart synes ha Kina i sin hand, med indirekt hjälp av ett fortfarande tvehågset Amerika blir i stånd att på samma sätt tillägna sig även det återstående Asien, innan det vänder sig till munsbiten Västeuropa, något som USA i så fall knappast har förmågan att förhindra. Inför denna möjlighet — kanske sannolikhet — finner man en tröst: Månne ej Ryssland dessförinnan kommer att förblöda — av sina förehavanden i Asien? Mongolerna erövrade Kina, som ryssarna eller deras legotrupper göra nu — erövrade det, uppgingo i det, och utplånades som självständigt folk. Månne ej samma öde förestår ryssarna? Är det ej ganska sannolikt att när den rysk-kommunistiska hinnan en gång vidgat sig till att omfatta Asiens hela väldighet, då spricker den, och Indien och Kina – Asiens urgamla kulturvärldar framträda sådana de alltid varit och bjuda världen på nytt sin eviga visdoms skatter? Framträda som alla de förut uppslukade ur vargens upprivande mage i sagan om den lilla rödluvan? I längden kommer inte juden Marx att kunna tävla med Konfutse, Sakyamuni och Sankara.

"Guds utvalda folk"

Pearl Buck försöker ärligt att i sin roman stå fullt objektiv gentemot de båda parterna: den judiska och den kinesiska. Men det är inte svårt att se att den sistnämnda står hennes hjärta närmast. Antingen hon vill det eller inte, tecknar sig judisk trångsynthet skarpt mot kinesisk vidsynthet, judisk fanatism mot kinesisk tolerans, och man är villig att instämma i den bildade kinesens omdöme, att ”ingen människa kan älska dem som påstår att de ensamma är Guds söner”. Visst är att av alla religiösa föreställningar är ingen är så predisponerad att leda till grymhet, brott och förtryck som den om ett ”Guds utvalda folk”.

Den torde ha uppstått eller åtminstone klarast utformats hos judarna, men den har spritt sig i vidare kretsar. Anglosaxarna ha accepterat den för egen räkning – vi ha sett med vilken följd. Ryssarna-kommunisterna ha tillägnat sig den och fått den att stämma med sin gudlöshetsåskådning. De äro ödets, sanningens utvalda folk, det folk som alltid har rätt och gentemot vilket ingen annan har någon rätt. Man kan utplundra, mörda, tortera, förtrampa dessa andra, och man har fortfarande rätt. Varje brott blir något annat, ja rent av sin motsats, om det begås av någon bland de utvalda, än om gärningsmannen tillhör de uteslutna. Vi ha sett principen intill sina yttersta konsekvenser tillämpas av andra världskrigets segrarmakter.

Wall Streets judar - och Kremls

Det är underligt att båda de världsmakter, vilkas enighet på liv och död börjar te sig som ett oundvikligt, närmare eller fjärmare historiskt perspektiv, stå under judisk inflytande – Wall Streets judar och Kremls. De utgöra därigenom, trots spänningen dem emellan, i viss mån en enhet. Vilkendera som segrar i striden om världsväldet, den kapitalistiska makten eller den kommunistiska, kommer den att stå som utvaldhetsdogmens representant: de för en ännu djupare motsats till toleransens religioner, som omfattas av de högasiatiska månghundramiljonersfolken.

Kina som en kulturell helhet betraktat kanske kan sägas vara ateistiskt – såvida man med gudsbegreppet förbinder mera utpräglade personlighetsföreställningar. Men det är en ateism av helt annat slag än den bolsjevikiska. Den sistnämnda är intolerant, omfattar sin ”gudlösa” världsåskådning med religiös fanatism; den bildade kinesen åter ser med ett fördragsamt leende på lägre stammars och klassers mer eller mindre naiva kulter och trosformer, om de blott icke komma sina dyrkare att svika sina samhälleliga plikter. Vad Indien beträffar finnes plats för den i dess panteon, även nya och främmande sådana. För indisk uppfattning äro de enskilda gudarna, liksom de enskilda människorna, mer eller mindre fullkomliga uppenbarelser av Brahman, det enda sanna varat. Som sådana förtjäna de dyrkas, och respekteras även av icke-dyrkare, liksom alla profeter, Moses, Jesus och Muhammed förtjäna att vördas och studeras, ty alla ha de framburit en del av sanningen om Brahman.

När en av västerlandets sista båda uppenbarelseformer, kapitalism och kommunism, har besegrat den andra och vunnit världsväldet, då kommer detta yttersta motsatsförhållande mellan intolerans mot tolerans att göra sig gällande. Vem skall segra i den striden?

Kineser och indier äro båda okrigiska nationer. Några rekord i vapenbragder får man alltså icke vänta av dem. Deras vapen är det sega fasthållandet vid deras urtidsärvda världsåskådning. De tänka och leva på lång sikt; de fästa föga vikt vid generationernas antal, och därför ha de tid att vänta. Och de skola icke vänta förgäves. Förr eller senare skall det kommande världsimperiet, liksom alla föregående imperier, dö expansionsdöden: Hinnan spricker. Och då skola måhända dessa högasiatiska folk, till sitt inre så sällsamt oförändrade genom tiderna, åter ha en världshistorisk insats att göra.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Till arkivet