ANTIKVARISKT • Artikel från Tidens Röst, nr 10 1943. Skribent är Einar Guss.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Under förra världskriget förundrade man sig storligen över, att inte Knut Hamsun lät höra sin stämma till förmån för den ena eller andra av de stridande parterna, då ju alla övriga av andens stormän fällde domar och horoskop för framtiden. Förklaringen kom 1917, då från Gyldendalske Boghandel i Oslo Hamsun utgav sitt klassiska verk: Markens Gröda.

Mitt under ett brinnande världskrig, då kanonernas dån och granaternas smatter överröstat allt annat, som velat tränga sig fram till människornas sinnen, hade den store mästaren fullbordat den fredliga odlingens epos. Ett monumentalt verk till arbetets ära hade skänkts människorna.

Denna gång, då striden mellan folken blossat upp på nytt, under om möjligt ännu värre former än förra gången, då har Hamsun valt sin sida. Men nu visar man sig mera irriterad än 1914–18, för nu har han kommit alldeles bort för de rättrogna. Sånt kan ju endast hänföras till att den store mannen är vorden gammal och att han inte har så värst reda på vad han tar sig till. Så säger åtminstone D.N. Och ändå borde väl hans ställningstagande i denna strid vara fullt förklarlig, om man något tar hänsyn till hans eget liv och diktning.

Mer än någon annan av våra store har han fått pröva på vad det vill säga att vara född på skuggsidan av livet. Ständigt i hård kamp för brödfödan arbetade han ömsom som kolare, skrivbiträde, rallare och skollärare. Kännande att han hade något annat att ge sina medmänniskor utöver det rent kroppsliga arbetet, försökte han sig som föreläsare i sitt hemland, och vid sitt första besök i Amerika, sökte han till präst, men misslyckades även här, då skeva samhällsförhållanden inte hade unnat honom den nödvändiga grund därtill, som t.o.m. fordras i U.S.A. Hans först uppmärksammade bidrag till litteraturen var ett brottstycke ur en novell Svält, som vittnade om en ingående kunskap i hungerpsykologi – den som skrivit den, måste verkligen ha prövat på umbäranden och svält.

Men för Hamsun finnes det till slut blott två slags människor: de idoga, strävsamma arbetarna, som föra utvecklingen framåt, och drönarna, som med sin oändamålsenliga egoism och lättsinniga fjärilslek med livet, hindrar kulturarbetet.

Så blir för Knut Hamsun åkern, skogen och ängen den gruva, ur vilken landets verkliga rikedomar skall hämtas. Umgänget med jorden är för människan källan till förnyelse, framsteg och hälsa. Jämt och stilla, men fyllt av lugn och varaktig lycka blir odlarens värv under vandringen bakom plog och harv, och det är hans grupp, som bildar kärnan i samhällets brokiga virrvarr. Industrin är konjunkturspel, dess rikedomar förslösas lika lättvindigt som de förvärvas, dess välsignelser är den hektiska rodnaden på en lungsotspatients kinder och dölja endast en anfrätt organism, medan jordbrukarens arbete och slit hålla vad de lova – och lite därtill.

Knut Hamsun är ett med den arbetsamme bonden, och han har känt kraften som ligger under och utstrålar från arbetet med markens gröda.