Kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Ilmar Reepalu (S), har begått den värsta av dödssynder. I en intervju för Skånska dagbladet dristade sig Reepalu att likställa antisemitism med sionism. Dessutom avkrävde sossepampen ett ställningstagande från de lokala judarna mot Israels terror på Västbanken och i Gaza. Svaret lät inte vänta på sig.
På självaste minnesdagen för ”Förintelsen” publicerades intervjun i centerpartistiska Skånska dagbladet. Det var med anledning av det påstått ökade judehatet i Malmö som Reepalu frågades ut. Reepalus oblygt propalestinska ställningstagande väckte inte helt oväntat ont blod och har gett eko i såväl rikstäckande som internationell media. Det som retat gallfeber på både den sionistiske toppmoderaten Gunnar Hökmark som SAP:s partiordförande Mona Sahlin, är bland annat följande uttalanden från kommunalrådet i Skånskan och Sunday Telegraph:
”Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.”
”Det var totalt oproportionerligt våld från Israel under Gazakonflikten. Det är en varböld förstås.”
”Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.”
”There haven’t been any attacks on Jewish people. If Jews from the city want to move to Israel that is not a matter for Malmö.”
För dessa förvånansvärt kloka uttalanden från en socialdemokratisk toppolitiker, har Reepalu formligen fått löpa gatlopp. Den numera transsexuelle bögen och riksdagsmannen Fredrick Federley har öppet krävt hans avgång, medan den projudiska lobbygruppen Svenska Kommittén mot antisemitismen, nöjt sig med att känna bestörtning över Reepalus ”häpnadsväckande brist på såväl historiska kunskaper som insikt i nutida antisemitisk jargong…” En med kippa försedd kommun- och finansmarknadsminister, Mats Odell (M), skyndade snabbt till Malmösynagogan på Föreningsgatan för att ”diskutera judarnas situation i staden”. Till Sydsvenskan (23/2) uttryckte ministern skarpt sitt ogillande över Reepalu; ”Judar ska inte behöva göra utrikespolitiska uttalanden för att förtjäna trygghet.”
När partipiskan viner är det dags för avbön
Under de första veckorna höll Reepalu, mot all förmodan, ståndaktigt ut. Han tog inte avstånd från några av sina deklarerade ståndpunkter. Uthålligheten fick dock ett abrupt slut efter den 14/2, när Mona Sahlin sammanträffat med representanter från den judiska församlingen på hotell Hilton. Efter mötet med toppjudarna Fred Khan, Fredrik Sieradzki och Jehoshua Kaufman utlyste Sahlin offentligt sitt påbud; ”Jag hoppas att judarna kan få en bättre dialog här i Malmö med den politiska ledningen. Det ska jag se till att Ilmar Reepalu vet och tar initiativ till…”
Och med partipiskan, gisslandes från absolut högsta tänkbara ort över sitt huvud, fick Reepalu snällt krypa tillbaka till korset. Torsdagen den 26/2 fick den lokale pampen själv undergivet ta emot Kahn och Sieradzki. Efter mötet tillkännagav Reepalu att han blivit vilseledd; ”Polisrapporterna jag fått är mycket snällare än vad judiska församlingens… När man utsätts för antisemitism och anmäler det till polisen säger judiska församlingen att det inte leder till åtal. Då undrar man hur rättsväsendet fungerar, och det ska vi ta upp med polisen.”
Med anledning av sitt tydliga ställningstagande mot den judiska rasismen, sionism kallad, bekände Reepalu emellertid att ”Det jag sa var att jag hade blivit glad om judiska församlingen tagit avstånd från Israels politik på samma sätt som många israeler har gjort. Jag hade lika gärna sett att moskén i Malmö tog avstånd från Hamasraketskjutningar mot Israel, och att man visade sin avsky mot att vissa ungdomar med islamisk bakgrund trakasserar judar i Malmö.” För att råda bot på det grasserande judehatet, skall det bland annat skickas ut ett brev med förhållningsregler till samtliga 20 000 anställda i kommunen.
Skillnad på folk och folk
Etablissemangets agerande är djupt frånstötande. Argumenteringen påvisar tydligt att det är skillnad på folk och folk. Att judars påstådda utsatthet är långt mycket viktigare än svenskars statistiskt säkerställda flykt från Malmö.
I sin förkastelsedom över Reepalu, skrev Svenska Kommittén mot antisemitismen (Skånskan 29/1) helt öppet att det som händer i Malmö är en ”tragedi”. Enligt dessa judiska lobbister är det fruktansvärt att stadens ringa judiska befolkning ”decimeras snabbt genom att unga judar flyttat till följd av trakasserier och otrygghet”. Må så vara att judarna vill bevaka sina etniska intressen, men vem tillvaratar svenskarnas?
I över ett decennium har framförallt svenska barnfamiljer flytt Malmö på grund av den ständigt ökade, grova kriminaliteten. Det har gjorts en rad statistiska undersökningar om just detta fenomen, men massmedia har aldrig satt detta i relation till massinvandringen. En C-uppsats vid Lunds universitet 2006, ger däremot en tydlig fingervisning om vad som kan ligga bakom svenskarnas. I sin avhandling konstaterade sociologen Petra Åkesson följande:
”Det var tur att jag använde bandspelare för de svar jag fick var så anmärkningsvärda att jag fick lyssna flera gånger för att riktigt inse vad de sagt. ”När vi är ute på stan och rånar så krigar vi, vi krigar mot svenskarna”, var ett återkommande argument.”
Det är således en avsevärd skillnad på folk och folk – vissa är mer de facto ”utvalda” och därav värda att begråtas.
Hoppa till huvudinnehåll
