RECENSION. Martin Saxlind recenserar och tipsar här om en historisk roman som han anser vara bra läsning för svenska ungdomar.
I Outre-mer mättes alla män med samma måttstock: deras mod och förmåga att hantera häst, lans och svärd.
Jag är inget stort fan av tempelriddarestetik och kristna slagord i moderna nationalistiska sammanhang. Vår kamp är inte religiös och ”In hoc signo vinces” får mig att tänka på ett annat kors än det kristna korset.
Men historia är viktigt. Ett folk utan historia förlorar sin identitet och utan identitet upphör ett folk i praktiken att existera. Folket måste nämligen se sig självt som ett folk för att kunna uppträda som ett folk.
Dagens svenskar ser inte sig själva som ett folk i etnisk bemärkelse och därför är folkgemenskapen svag och nationalstaten desintegrerar hastigt.
Ett sätt att bekämpa förfallet på är att se till att svenska ungdomar studerar svensk och europeisk historia för att stärka sin identitet och få nya perspektiv på tillvaron.
Som en stor statsman en gång skrev är inte det viktigaste historiekunskaperna att kunna rabbla kända namn och viktiga årtal. Det viktiga är att mer övergripande förstå historien och att kunna leva sig in i våra förfäders livsvillkor och deras kamp för överlevnad som också är grunden för vår nutida existens.
Ett bra verktyg för att kunna leva sig in i vår historia är historiska romaner. Även om karaktärer och enskilda händelser är uppdiktade i sådana böcker så skildrar de ofta själva livet – den mänskliga tillvaron – på ett mer djupt och målande sätt än vad många renodlade faktaböcker gör.
En fängslande historisk roman som jag läste flera gånger på lågstadiet var ”Korsriddare” av Ronald Welch. Boken är från 1954 och översattes till svenska redan 1957. När jag gick på lågstadiet fanns den tillgänglig på biblioteket, i år lyckades jag hitta ett bra begagnat exemplar på Bokbörsen.se.
Boken kretsar kring huvudpersonen Filip d’Aubigny som härstammar från England men är född och uppvuxen i ”Det heliga landet”, eller ”Outre-mer” (bortom-havet) som det kallas i boken. Alltså utspelar sig boken till stor del i det landområde som idag är ockuperat av judarna, men under den tidsepok som boken skildrar var det kristna västerlänningar och muslimer från östern som stred om landet.
I boken får man följa hur Filip först dubbas till riddare och sedermera blir en respekterad krigsveteran efter att han bland annat stridit i de kända historiska slagen vid Hattin och Arsuf. Han träffar under berättelsens gång på historiska personer som muslimernas ledare Saladin och den engelske kungen Rikard Lejonhjärta.
Filip d’Aubigny är ingen överdrivet komplicerad karaktär, utan han besitter de arketypiska karaktärsdragen för en hjälte: Han är modig, godhjärtad och trofast. Då Filip är adlig har hans karaktär också ett drag av stolthet som kombineras med ungdomlig ärelystnad, men samtidigt är han ridderlig och hövisk i sitt beteende – även mot främlingar.
Det ska sägas att boken framställer den dåtida muslimska världen som kulturellt högstående jämfört med Europa och att boken inte kan sägas vara särskilt västchauvinistisk. Men med moderna mått mätt är den ändå väldigt ”rasistisk”. Begrepp som ”neger”, ”judiska köpmän” och ”halvblod” används och till och med den förhållandevis toleranta huvudpersonen anser att de rasblandade halvbloden vid hovet i Jerusalem är opålitliga intrigmakare. Vid ett tillfälle får Filip också ett raseriutbrott och utmanar en nyanländ korsriddare på duell efter att denne misstagit Filip för att vara ett rasblandat halvblod på grund av hans solbrända hud.
Så boken kan nog stoltsera med mer rasism än de idag kontroversiella Tintin-serierna och de två fruktade Bert-avsnitten…
Boken är också fullständigt befriad från feminism, eller kanske snarare ”befriad” från kvinnor i allmänhet. Bortsett från någon enstaka namngiven adelskvinna, som nämns lika mycket i förbigående som maten eller väggdekorationerna under ett besök på ett slott, förekommer inte någon kvinnlig karaktär i hela boken. Alltså vänder sig boken främst till pojkar.
På den här platsen låg korsfararnas slott ”Blanche Garde”, som i boken också är det slott Filip växer upp på då hans far Hugo d’Aubigny är slottsherre där.
Med tanke på att boken i sig är förhållandevis gammal och skildrar en ännu äldre epok är språkbruket bitvis ålderdomligt och innefattar en del ord som säkert är främmande för många ungdomar. Detta ser jag dock endast som en fördel då det bara är positivt att utvidga sitt ordförråd. Ju mer ord man kan, desto mer avancerade tankar kan man tänka. Det är därför våra fiender vill censurera och utrota vissa ord som leder till tankar som de ogillar. Det är också därför så lite görs för att bekämpa fördumningen av hela vår kultur; rotlösa och obildade människor är mer lättkontrollerade.
Även om ”Korsriddare” är en kort bok på strax under 200 sidor så lyckas den skildra många historiska händelser, miljöer och karaktärer kombinerat med en fängslande berättelse om den uppdiktade huvudpersonens liv. Boken vann också ”The Carnegie Medal in Literature” 1954, ett pris som delas ut till årets bästa engelskspråkiga barn-/ungdomsbok och har vunnits av bland andra C. S. Lewis för den sista boken i ”Narnia”-serien. Welch följde upp den framgångsrika boken ”Korsriddare” med en hel bokserie där de följande böckerna dock inte verkar ha översatts till svenska. Jag har inte läst de andra böckerna, men de skildrar andra karaktärer och epoker varför kopplingen till ”Korsriddare” är svag och boken definitivt bör ses som en komplett och självständig berättelse i sig.
Sammanfattningsvis är ”Korsriddare” en läsvärd bok där huvudpersonerna tillhör en vit krigararistokrati som präglades av helt andra värderingar än de kulturmarxistiska värderingar som dagens populärkultur förmedlar. Jag hoppas att många läsare införskaffar den här och liknande böcker och låter sina nuvarande eller framtida barn läsa sunda böcker som stärker deras identitet.
Hoppa till huvudinnehåll
