KRÖNIKA • Vera Oredsson resonerar kring kristendomen med anledning av en nyhet om att kristendomen globalt sett tappar mark.

”Kristendomen på tillbakagång.”

Denna rubrik kunde vi läsa på Nordfront förra veckan.

För de flesta asatroende och ateister är det ointressant, men ännu finns det kristna eller de som kallar sig kristna bland oss. Detta trots att vi nog alla är överens om att svenska kyrkan har svikit helt.

Normerna inom moralen, tidigare en viktig del i den kristna tron, är idag utsuddad av prästerskapet. Likaså nationalkänslan och vördnaden av våra förfäder. Nu har även psalmboken ändrats till HBTQI-vänliga texter.

Undra på att kristendomen är på tillbakagång! Alla anständiga kristna måste väl anse att deras religion har dragits ned i en karusell av oanständighet?

Den kristna tron har förr – med några vidriga undantag av vansinniga förföljelser under medeltiden – gett oss flera kulturella arv med byggnader som med dess skönhet berikat Europa. De flesta med skönhetsintresse måste väl hålla med om detta också.

Tro på en övermakt har alltid funnits hos människor, men tyvärr påtvingats i olika former på gott och ont. Tröst, bävan, överdrifter m.m.

De svenska kyrkorna i utlandet gav i alla fall svenskar en känsla av samhörighet med fosterlandet och även en förankring till landet som man flyttade till. En harmoni så länge inte de svenska prästerna blandade sig i politiken, vilket skedde i Berlin under 40-talet.

Tron är människors ensak, men trossamfunden kan berika med sammanhållning och vänskap – liksom partisamhörigheten kan.

Jag åhörde för många år sedan ett samtal mellan min kristna make Göran Oredsson och en asatroende. Samtalet handlade om hur asatroende förföljdes av kristna, utan märkbar oenighet – bara en diskussion. Göran menade att kristendomen ändå räddade vår ras i det hänseendet att de asatroende förgjorde sig själva genom sina oförlåtande vendettor, som varken skonade kvinnor eller barn. En evigt oförlåtande religion som skulle ha utplånat vårt folk.

Själv höll jag mig neutral eftersom jag tillhörde Himmlers Gottgläubig – gudstro utan bibeln, men senare i Sverige blev jag helt enkelt traditionskristen (inte troende). Man kan säga att man ryckte undan detta genom regnbågsfärgade mattor i domkyrkorna – och jag lämnade kyrkan helt 2020.

Även judendomen har övertagit våra kyrkor, vilket är en paradox då judendomen som religion historiskt sett har hatat kristendomen och grundat sig i ett avståndstagande från Jesus.

Trots detta kan man väl ge den verkliga kristendomen med sina gamla hedersvärda normer en chans? Våra förfäder fann ju tröst och hopp, ja även kampvilja i sin tro. Våra vita lysande landmärken med sina gyllene kors kan ännu ge lite tankeväckande tacksamhetskänslor.

Se också hur Ryssland sköter sina ortodoxa kyrkor! Där den kristna omgivningen ofta ger människorna hopp och folk vaknar upp och ger kyrkorna en upplyftning med målning och reparationer för att inte skämma ut sina helgedomar – och detta efter över 70 år av förtryck genom kommunismen. En ren tro kan aldrig förintas.

Detta är en debattartikel från min sida – mothugg från läsare tillåts.