Det tydligaste tecknet på samhälleligt sönderfall, är en allmän acceptans för samröre mellan personer stammandes från vitt skilda raser. Människan är en art, ja, men denna art består av distinkt avgränsade raser. I likhet med blodskam – med dagens vokabulär kallat incest – är rasblandning en livsfarlig vedersakare till varje civiliserat samhälle.
En professor och en doktorand i praktisk filosofi vid Lunds universitet, har författat en gemensam artikel till försvar för incest. Utifrån rena subjektiva känsloargument och en gräslig relativisering försvaras incest vilken, i likhet med till exempel homosexualitet, av hävd alltid har varit skambelagt i Norden. Även om lundaintelligentsians resonemang är vidrig och framkallar sura uppstötningar hos var sunt funtad människa, så finns det en klar poäng i att ta upp det osmakliga ämnet för en vidare analys. Framförallt så här i efterdyningarna av den sexuellt ”frisannade” Pridefestivalen.
Utifrån de lärdas utläggning om ”syskonkärlek” i Sydsvenskan, vill jag här skärskåda och blottlägga konsekvenserna av det största hotet mot vårt folks fortbestånd – den alltmer förekommande rasblandningen.
De väsentligaste argumenten i Dan Egonssons (DE) och Cathrine Felixs (CF) argumentering i Sydsvenskan, till försvar för incest, är följande: De menar att ”frivilliga sexuella förbindelser” mellan myndiga personer inte kan betraktas som kriminellt, då citat ”Kärlek och sexualitet är grundläggande mänskliga behov och lagen bör skydda alla individers och gruppers rätt att leva ut det behovet, så länge det inte skadar andra.” Och även om ”risken för missbildningar på barnen ökar ju närmare släkt föräldrarna är”, så måste detta ”vägas mot att vi i andra fall är ovilliga att kriminalisera den typen av risktagande.” Som exempel på ”andra fall”, där missbildningar är en överhängande risk men ändå tillåts av samhället, anger DE och CF gravida kvinnor över 40.
Med sitt ivriga försvar för ett syskonpar i Kalmar och deras sexuella relation, blottlägger DE och CF sin åsikt, att eftersom vårt samhälle ändå är onaturligt, så finns det inget moraliskt hinder i vägen för att omfamna incest. ”Sex mellan föräldrar och barn är alltför vanskligt för att tillåtas, inte för att det strider mot naturen – för vad i vårt samhälle gör inte det – utan på grund av de maktproblem som redan nämnts.”
Utan att nämna det med en bokstav, har DE och CF med orden ”inte för att det strider mot naturen…”, satt fingret på det degenererade svenska samhällets godkännande av allehanda samhällsfarliga fenomen, för vilka rasblandning är det absolut farligaste.
Rasblandningens olycksbringande följder
Moraliska regler och föreskrifter, både för såväl mindre som större organiserade grupper av människor, är i grund och botten ett uttryck för ett folks kollektiva vilja till överlevnad. Oavsett vilka religiösa sedvänjor eller traditioner som behärskar ett samhälle, så är de uttryckssätt för ett folks strategi för överlevnad och i förlängning dess strävan till geografisk expansion. Detta är en grundlag i alla mänskliga samhällen, igenom hela historien. Det är detta som är en av de bakomliggande, egentliga, betydelserna i uttryck som ”naturlig”.
Alla fenomen, vilka strider mot en ras vilja till fortbestånd, stämplas av en sund individ som onaturlig. Det är alltså varken utlopp av ”fördomar” eller vettvillighet när varje samhälle och civilisation, vilken har bestått under en längre tidsperiod, varken har välkomnat incest, homosexualitet eller rasblandning. Samtliga dessa tre företeelser har tillåtits uppkomma och spridas enbart när ett samhälle börjat, eller varit på väg att, urarta. Det vill säga när ett samhälle hamnat i ett sjukdomstillstånd, vilket kännetecknats av en förlorad vilja till en långsiktig raslig överlevnad.
Rasblandning strider mot naturen. Innan den judiska, boasianska skolans seger över darwinismen inom antropologin och Tysklands förlust i maj 1945, kunde denna egenhet på sin höjd anses som något ”exotiskt” bland de ariska folken. Men aldrig som någonting positivt eller eftersträvansvärt, än mindre naturligt. Trots att rasblandning sällan accepterades av de breda folklagren var det först under senare delen av 1800-talet, som vetenskapen på allvar tog sig an dess problematik och empiriskt började utreda dess skadeverkningar. När väl rasblandning tidigare förekom i Västerlandet så var det främst inom aristokratin vilken öppenhjärtigt hängav sig åt den och då oftast med judiska madammer. Detta oavsett vad den marxistiska ”maktanalysen” vill hävda.
För att till viss del råda bot på och bemöta den boasianska irrläran om rasbegreppet som en social konstruktion, har Nationellt Motstånd förlag utgivit en översättning av den framlidne Jürgen Riegers skrift Ras – den avgörande frågan.
Från denna faktaspäckade skrift hämtas här ett axplock av allmänt accepterade vetenskapsmän, och deras uttalande om rasblandningens negativa påföljder.
Sir Julian Huxley, brittisk evolutionsbiolog, hänvisade angående sammanblandning av vitt skilda raser till det ”teoretiskt tämligen säkra” sakförhållandet att: ”extrema variationer kommer att passa varandra dåligt och kan vara [fysiskt] skadliga” (The Anatomy of a Controversy).
Uttalandet kommer alltså från en erkänd auktoritet på områden som Darwins teori om naturligt urval och Mendels ärftlighetslagar, vilken dessutom var generalsekreterare för FN-organet UNESCO 1945-49.
Henry E Garrett, professorn i psykologi vid Columbia Universitet, som 1947 blev världskänd för sitt konstaterande att skillnaden i intelligens mellan svarta och vita bebisar, vilka inte kunde förklaras med så kallade socioekonomiska variabler:
”Den svaga befolkningen i dagens Egypten, hårt drabbat av sjukdomar, ger ett dramatiskt bevis för de skadliga följderna av en bastardisering som pågått i 5000 år.”
Walter Scheidt, en internationellt erkänd antropolog som verkade i Tyskland innan det nationalsocialistiska maktövertagandet:
”Skall de rasblandade jämföras med prestationerna hos den ena eller den andra av föräldrarnas raser? De kommer i alla fall att komma till korta, vilket alla undersökningar hittills visat. För skapandet av en ras är en anpassningsprocess. […] Människan av en specifik ras är anpassad till den miljö som har format dennes ras. […] För varje ras (och deras motsvarande miljös) ståndpunkt är det därför berättigat att säga att den rasblandade är ”sämre”, dvs. har sämre förutsättningar för att konkurrera än den icke rasblandade, särskilt då det vid rasblandning kan uppstå en disharmonisk sammanblandning av olika enskilt anpassade anlag. I regel kommer det också i viss grad att bli resultatet.”
Likt en kräftsvulst
Dan Egonsson och Cathrine Felix försvar av incest är, naturligtvis, horribelt. Om det kan nog alltjämt en majoritet av svenskarna hålla med. Men varför man anser detta – vad den där ”magkänsla” av avsky gentemot ”syskonkärlek” egentligen kommer ifrån – har den enskilde desto svårare för att formulera. Och det är inte så konstigt.
Ty vi lever i en tid där det naturliga så till den milda grad har smutskastats och förvridits att det anses vara en sanning att det inte finns några raser. Härmed åsyftas det naturliga i betydelsen av de erfarenheter som traderats genom generationerna, till gagn för släktets fortbestånd och utveckling. Situationen kan till stor del skyllas på tvivelaktiga vetenskapsmän av den boasianska andan, vilkas läror blivit förhärskande.
Den urartningsprocess som pågår i hela Västerlandet har nu nått det stadiet att inte ens de mest perversa böjelser, kan anses sjukliga. Detta förlopp tog sin början i rasförnekelse och ifrågasättandet av de naturenliga hierarkierna. Den har, likt en kräftsvulst, spritt sig in i det allmänna medvetandet och vunnit en sådan acceptans att dess förespråkare offentligt öppet kan propagera för incest. Och det utan att de behöver oroa sig för några som helst repressalier.
Hoppa till huvudinnehåll
