KAPITEL 16. Nationalsocialister har ett naturligt förhållningssätt till den egna kroppen.

Foto: CC0.

Om kyrkliga helgon berättas det att de plågat och vanställt sina kroppar, så att dessa skulle bli fördärvade, för att på så vis kväsa deras naturliga drifter så att de om möjligt redan på jorden kunde bli himmelska. Den helige Benedictus kastade sig naken in i ett buskage med törnbuskar och brännässlor och rullade sedan runt där, då en vacker kvinna för honom framstod som en frestelse. Den helige Symeon styliten stod i flera år med bara ett ben på en hög påle. Den heliga Rita tvättade sig inte längre på flera år, tills hennes underkläder ruttnade, maskar växte på hennes huvud och hela kroppen var uppslukad av smuts och sår. De heliga eremiterna lät sig bli inmurade, så att de bara hade en liten öppning för att få föda och kunna undervisa de häpna troende, och predikade om fåfängheten med den jordiska kroppen så länge de kunde, tills de gradvis dukade under i sin egen smuts och avföring. Den helige Ignatius, som själv likt många andra helgon plågade sig med tagelskjorta och piskor, framlade i sin skrift ”Andliga övningar”, att den mänskliga kroppen inte är något annat än ett varigt sår, en böld, som bara andas rent gift.

I timmar kunde man från kyrkans religiösa böcker berätta om de vidrigaste självstympningar, om de mest vettlösa former av plåganden och tortyrinstrument för mortifierande av kroppen, om de mest naturvidriga späkningar och botgöranden. Meningen med denna så kallade fromhet blev uttryckt i det betecknande ordet mortifikation. Kroppen är för dessa människor en ständig uppmuntran till synd, en djävulens tacksamma verktyg för att plundra själens oskyldighet. Kroppen måste därför enligt denna åskådning bli nertvingad och mortifierad. För att möta de så kallade farorna för kroppen, blir det vidare föreskrivet, att kroppen om möjligt måste skylas. Ansiktet får dock visas öppet. Det katolska skyddshelgonet för ungdomen, den helige Aloysius, hade enligt kyrkliga biografier inte en enda gång vågat se sin egen mor i ansiktet, för att inte få några syndiga frestelser.

Av den övriga kroppen får till exempel, enligt klädesföreskrifterna vid Fuldas biskopskonferens, endast halsen, armarna under armbågen och benen under knäna visas fritt och utan att skylas. Att bada (med baddräkt) är enligt kyrkliga bestämmelser endast tillåtet när män och kvinnor är åtskilda var för sig. Besök på familjebad gäller som frivilligt sökande efter allvarliga osedliga faror och därmed som en svår synd. I vissa katolska flickhem är det till och med endast tillåtet för flickor att bada i enskilda badrum om de är iklädda en skjorta som räcker ner till vristerna. Munkarna och nunnorna, som på ett alldeles särskilt sätt strävar efter fullkomlighet, har sina kroppar helt insvepta och är förutom hals och ansikte samt nedanför knäna inlindade i tjocka dukar, för att inte uppmuntra någon okyskhet hos sina medmänniskor.

Om kroppen enligt denna konfessionella uppfattning blir ”betvingad” genom mortifikation och skylning, så visar sig den orientaliska inställningen till kroppen på andra sätt, genom planmässig avmaterialisering av kroppen. Genom intensiv träning får fakiren det att gå så långt, att han inte längre känner av sin kropp, han känner inga smärtor och kan utsätta sig för de mest otroliga plåganden, utan att känna av det minsta. Genom rytmisk dans och en säregen rytmisk gymnastik försöker anhängarna av orientaliska okulta sekter få sina kroppar så besjälade, avmaterialiserade och förandligade, att de blir helt översinnliga och könlösa. Mellanösterns kroppsfientlighet försöker härigenom via en omväg av vissa sekteristiska gymnastik- och dansskolor åter smyga sig in i den nordiska världen.

Bleka, eteriskt förandligade, kraftlösa, könlösa eller tvåkönade typer är resultatet av denna för oss främmande hållning. Särskilt ungdomen hotas av detta gift. Utifrån är denna värld ofta svår att känna igen vid första anblicken. Den framstår ibland i konstnärlig skrud och i festkläder. Går man däremot på djupet är skillnaden mot den naturliga kroppsvården otvivelaktig. Mellanösterns hållning är kroppsfientlig. Överallt där kroppen kuvas eller genom skenbar kroppskultur blir avmaterialiserad och dess så kallade jordiska tyngd ska kläs av, överallt där kroppens naturliga form och uppgift tas bort, där den ska bli overklig och andlig, blir lagen om den naturliga ordningen sönderbruten och bekämpad, där blir den nordiska hållningen fördärvad och förnekad.

Inte mortifikation och avmaterialisering av kroppen, utan utveckling av kroppen, förbättring av dess förmågor och dess kraft, är den tyska människans krav. Hon skänker sin kropp mycket luft och sol, rörelse och frihet och uppfriskande vatten. Hon skyddar sin kropp mot gifter av alla slag, mot onaturliga inskränkningar, hämmanden och vanvård. Naturlighet är riktlinjen för hennes kroppsvård och klädkultur. Från denna naturlighet följer måttet på skönhet och smidighet, kraft och hälsa för människorna. Kroppsvården får därför inte heller vara könlös. Den måste desto mer vara utvecklande för könets egenart. Kroppsvården, klädkulturen, spel och dans får därför heller aldrig vara nedrig, meningslös, stillös eller undermålig.

Den nordiska människan kan vid sin kroppsvård därvid avstå från att mäta moralen med en tumstock eller att utföra de enskilda kroppsövningarna efter religiösa föreskrifter. Klara och med raka linjer, otvungna och naturliga är hennes lagar. Den naturliga känslan, den friska takten, den oförstörda moraliska medvetenheten talar om för henne, vad som är lämpligt, vad som är tillåtet, och vad som inte hör till. Fostrandet av en vacker, frisk, smidig och stark människa är kroppsvårdens mål. Fostrandet av en god och ädel människa blir samtidigt därmed ofta lättare att uppnå än genom långa moralpredikningar och påträngande undervisning.

  • Publicerad:
    2018-11-02 12:00