KRÖNIKA. Emma Karlsson skriver om regeringens förslag att tvinga bort henne och andra mödrar från sina barn.

Efter den senaste tidens utspel angående föräldraledigheten så känner jag att jag måste få skriva av mig lite. Jag sitter hemma och skakar på huvudet och undrar om jag någonsin ska våga skaffa barn igen. Jag kommer ju uppenbarligen inte att få vara med dem i alla fall.

Det verkar som att dagens samhälle har en kvinnosyn där man som kvinna ska vara en avelskossa som spottar fram barn för att sedan gå direkt från förlossningen till arbetet och tävla om att tjäna mest pengar. Inte en tanke finns på min vilja eller mitt välbefinnande.

De galna förslagen har inte ens stöd från forskningen. Tvärtom så går det emot vad all forskning visar om utvecklingspsykologi och föräldraskap. Till och med det mest grundläggande ifrågasätts i dagens sjuka samhälle.

Det finns hur mycket som helst att säga i ämnet, barn och föräldrar. Jag kan omöjligt ta upp allting här, utan får återkomma i en annan text. Just nu tänkte jag bara tala övergripande om ämnet så jag får ur mig min värsta frustration.

Vi börjar med den mest grundläggande faktan, genetiken;

En kvinna kan bli gravid, utveckla ett barn och föda det barnet. Hon känner instinktivt ett ansvar för detta barn, om inget har gått fel det vill säga. Hon är den som i sitt hjärta känner vad spädbarnet behöver när det skriker. Hon vaknar om barnet så mycket som vänder på sig i sängen. Det är biologiska faktorer, genetiska faktorer, hormoner som gör detta möjligt. Något som pappor inte har genetiskt i sig. När båda föräldrarna ligger och sover i samma rum som barnet och barnet börjar skrika så vaknar mamman instiktivt på grund av hormoner i kroppen. Detta finns inte naturligt hos pappan vilket innebär att de flesta pappor inte hör eller vaknar när barnet skriker.

Mamman kan dessutom amma barnet och bröstmjölk är faktiskt mer än bara mat. Man vet idag att den nära kroppskontakten som barnet får via ammningen har stor betydelse för barnets fortsatta känslomässiga utveckling.

Än så länge innebär förslagen som kommer från regeringen att mamman ska kunna vara hemma bara de första fem månaderna. Så låt oss då titta på barnets utveckling fem månader och framåt.

För det första rekommenderar ALLA att man ska försöka amma MINST SEX MÅNADER. Inte fem. För det andra är ett barn på fem månader fortfarande ett spädbarn och faller därför fortfarande under det hormonella bandet mellan mor och barn. Så låt oss titta på vad som skulle kunna hända utvecklingspsykologiskt hos barn som lämnas av sin moder vid fem månaders ålder.

Forskare inom området utvecklingsspykologi och då främst aspekten anknytning menar att barn som lämnas av sin mor ofta i tidig ålder får problem med att påbörja en varaktig relation som större barn och vuxna. De klarar på ett sätt inte av att helt lita på att en relation kommer att bli varaktig.

Vissa menar att detta inte spelar någon roll, för bebisar kan inte klockan och uppfattar inte tid. Det är totalt skitsnack! Ett barn kanske inte kan klockan men känner definitivt avsaknad! Dessutom skapades spädbarnets psyke långt innan frysboxar och modersmjölksersättning. I hundratusen år har mammas frånvaro inneburit detsamma som svält och död. Spädbarn är därför programerade att vilja vara i närheten av mamma.

Jag är själv separerad och har varit tvungen att lämna mitt barn från tidig ålder. Redan från just fem månader var mitt barn borta från mig 24 timmar i sträck, varje vecka. Han var sedan tvungen att börja förskola redan vid 1 års ålder då fadern tog tillbaka sina återstående dagar och jag var tvungen att gå och arbeta (tack regeringen för den delade föräldraförsäkringen!). I samma veva blev det också bestämt att han skulle vara borta fredag till söndag varannan helg och några hela veckor på jul- och sommarlov.

I början reagerade han kraftigt på varannan-helg-indelningen, men det går bättre nu när han är äldre. Nu är det bara de hela veckorna som är jobbiga för honom. Tack och lov är det bara några få om året.

Jag har sett mitt barn lida av min frånvaro, jag har tröstat honom när han vaknat skrikandes på natten av mardrömmar, jag har tagit striderna vid läggningen där han själv säger att han är rädd att jag ska försvinna och inte vågar somna.

Som tur var blev jag uthängd i våras och blev då av med arbetet, så nu ÄNTLIGEN får jag vara hemma med mitt barn. Han går dock kvar på förskolan, men under väldigt mycket kortare tider. Anledningen till att jag inte har honom hemma heltid är helt enkelt att han nu är så pass stor att han behöver stötas och blötas med andra barn för att utvecklas på alla plan. Däremot mår vi båda fruktansvärt mycket bättre av de kortare veckorna och dagarna på förskolan.

Jag är helt övertygad om att mitt barn har farit illa av denna behandling ur ett rent utvecklingspsykologiskt perspektiv. Jag hoppas bara på att jag kan reparera skadorna nu.

Att regeringen och olika instanser kommer med det ena sjuka förslaget efter det andra visar bara på hur mycket de totalt skiter i folket. Med fruktansvärda debatter som om barn ska byta kön, kvinnor ska arbeta och männen vara hemma. Trots att allt pekar på att kvinnor är hemma ofta för att de själva vill. Jag säger till folkförrädar-regeringen, alla kulturmarxister och PK-troll:

Lämna mig och min mammaroll ifred! Jag skiter i pensionen, jag struntar i karriären, jag mår som mamma psykiskt dåligt av att tvingas vara borta från mitt barn! Mitt barn mår psykiskt dåligt av att vara borta från mig. Det är väl ta mig fan inte min uppgift att se till att jag överlever som pensionär. Vad är då välfärden till för?

Jag hoppas, av hela mitt hjärta, att vi får igenom ett nationalsocialistiskt styre i detta land innan jag blir pensionär, och om inte så hoppas jag av hela mitt hjärta att det blir verklighet när mina barn blir stora.

För då kommer deras välbefinnande att gå före kapitalets. Då kommer mödrar kunna vara hemma med sina barn och fortfarande överleva som pensionärer.

Männen kommer återigen att känna ett ansvar över sina familjer och på så sätt känna sig behövda. Kvinnor kommer kunna känna sig starka och stolta i sin roll som mamma och kommer fortfarande arbeta när det behövs eller när barnen är stora. Valet kommer att stå hos föräldrarna.

Nationalsocialismen är ”jämställd” i grunden. Den ser till båda könens och naturens bästa. Det är självklart att kvinnor som vill arbeta och göra karriär ska få göra det. Som det står i boken ”Kvinnans roll i den nationalsocialistiska staten”:

kvinnans plats är där hon tjänar samhället bäst, om så är i barnasängen eller i laboratoriumet.

I ett verkligt ”jämställt” samhälle, ett fritt samhälle, får kvinnor själva avgöra hur de vill göra med sina barn.

• Publicerad:
  2015-06-04 19:20

Kategoriserat som:
• Hem & Familj
• Krönika
• Kultur & Kunskap
• Opinion
• Opinion & Motstånd
• Personlig utveckling