Dagens Datum 9 oktober: Den här dagen firas vikingen Leif Erikssons landstigning i Nordamerika – 500 år innan Columbus.

Leif-Erikson-3

Vi har alla fått lära oss i skolan och i historieböckerna att det var sjöfararen Christofer Columbus som upptäckte Amerika i slutet av 1492. Vad han egentligen kom hem och berättade om var att han hade besökt några öar i Västindien. Idag vet man att Columbus knappast var den förste europé som besökte den här platsen. En skara ljushåriga skandinaver hade stigit i land på det nordamerikanska fastlandet redan 500 år tidigare med Leif Eriksson i spetsen.

Herjolfsson siktade land
För tusen år sedan var Nordamerika troligen lika kallt och oförutsägbart som det är idag. En sjöman kan tro sig känna havets föränderliga vindar och stormar, men dimma och hårt väder kan hålla i sig i veckor och göra det omöjligt att bestämma position. Enligt en av de fornnordiska sagorna var det precis vad som hände den unge Bjarni Herjolfsson, en duktig sjöfarare och äventyrare. Han levde under vikingatiden, då vi nordbor begav oss ut över haven och ned genom Europa för att utvidga vårt välde. Deras imponerande skepp kunde ses på de mest vitt skilda platser runt vår jord.

Enligt sagan om grönlänningarna begav sig Bjarni ut på en lång färd till Norge. År 986, när vintern var i antågande, återvände han till Island med fullastat skepp. Men vid sin ankomst fann han till sin förvåning att hans far hade lämnat Island tillsammans med en flotta som stod under befäl av Erik Röde. De hade gett sig av för att kolonisera ett stort land som Erik hade upptäckt väster om Island. För att få ön att verka mer tilltalande kallade Erik den för Grönland. Unge Bjarni satte resolut kurs mot detta land, men vinden vände och snart omgavs vikingarna av tät dimma. ”Många dagar gick utan att de visste var de var”, förtäljer de isländska sagorna.

Leif Erikssons färd
Även om Bjarni Herjolfsson inte steg i land, var detta den första kontakten med den kontinent som senare kom att bli känd som Nordamerika. Bjarnis rapport om vad de sett väckte stort intresse bland de andra nordmännen på Grönland. På deras frusna ö var det glest mellan träden och de var därför hänvisade till drivved eller kostsamma virkestransporter från andra länder när de skulle bygga och reparera båtar och hus. Men västerut, precis på andra sidan havet fanns tydligen ett land där skogarna rymde träd i oräkneligt antal!

Leif Eriksson, en av sönerna till Erik Röde, var mycket nyfiken på det här nya landet. Leif beskrivs i de isländska sagorna som ”en högrest, kraftfull man, klok och med ett imponerande yttre”. Omkring år 1000 köpte Leif Eriksson Bjarnis gamla skepp, och med en besättning på 35 man gav han sig av från Island för att hitta de kuster Bjarni hade siktat. När nordmännen slutligen siktade land såg de en frodig, bergig och skogtäckt kust, som inte alls stämde med hur man beskrivit Grönland. De seglade norrut med kusten på babord (vänster) sida. När de för andra gången siktade land, tycktes beskrivningen av Grönland stämma lika dåligt som första gången. Efter flera dagar möttes de emellertid av ett mer bergigt och isigt landskap. Då styrde Eriksson och hans besättning österut, mot öppet hav, och fann tillslut Grönland och den koloni som Erik Röde upprättat.

Tre nya länder
Enligt sagorna, kom Leif först till ett kallt land, där stora glaciärer täckte höglandet. Eftersom det här landet liknade en enda flat stenhäll kallade Leif den Helluland – som betyder ”Häll-landet”. Historiker tror att Helluland var detsamma som Buffin Island i nordöstra Kanada.

De nordiska upptäckarna fortsatte söderut. De kom till ett andra land, som var platt och skogtäckt och hade vita sandstränder, Leif kallade det Markland som betyder ”skogslandet”. Många idag tror att det var detsamma som Labrador.

Snart upptäckte de ett tredje och ännu mer lovande land. Sagorna fortsätter: ”De gav sig ut till havs och tillbringade där två dagar med en nordostlig vind innan de siktade land.” Det här nya landet föll dem så väl i smaken att de bestämde sig för att bygga hus och övervintra där. Under vintern ”blev det aldrig frost och gräset vissnade knappt”. Leif Eriksson kallade sedermera landet Vinland efter landets rika bestånd av ängsmark. (‘Vin’ är ett fornnordiskt ord för äng.) Följande vår seglade männen tillbaka till Grönland. Deras båtar var då lastade med mycket gott från det nyupptäckta landet. Forskare har funnit att topografin på Newfoundland stämmer in med beskrivningarna i de gamla sagorna. En utgrävning därifrån visar att det var nordbor som vistats på ön.

map2

Vilka är bevisen?
Ingen vet med säkerhet hur man skall få den här nordiska sagans detaljer att stämma med dagens geografi. De knapphändiga och kryptiska inslagen i sagorna har länge förbryllat historiker. Det mest påtagliga beviset för att nordmännen varit i Amerika före Columbus tid finns på Newfoundland på en plats som grävdes ut under 1960- och 1970-talen, i närheten av byn L`Anse aux Meadows. Här fann man resterna av hus som obestridligen byggdes av oss nordbor. Man hittade även en smedja och föremål som har daterats till Leif Erikssons tid.

En dansk forskningsresande som arbetat på södra Newfoundland fann för ett par år sedan en omsorgsfullt tuktad sten som troligen använts som barlast i ett vikingaskepp. Nordmännen var inte förtegna om sina resor till de nya länderna långt borta i väster. Leif Eriksson reste till Norge för att rapportera till den norske kungen vad han hade sett. När Adam av Bremen, en tysk historiker och magister i domstolen i Bremen, reste till Danmark omkring 1070 för att fördjupa sina kunskaper om Nordens länder, berättade den danske kungen Sven Estridsson för honom om Vinland. Dessutom omnämner isländska krönikor från 1100- och 1300-talen att nordmännen längre fram begav sig ut på resor till Vinland i väster om Grönland. Även Christofer Columbus kan mycket väl ha känt till de resor till Vinland som gjordes omkring 500 år före hans egna tid.

Vad hände då med nordmännen?
Så sent som förra året presenterade arkeologen Patricia Sutherland sina fynd vid en konferens i Kanada. Hon hade upptäckt en ny vikingabosättning som varit bebodd ända in på 1400-talet. Byteshandel och konfrontation mellan vikingar och infödingar skedde med all säkerhet, enligt de flesta forskare. Vikingarna hade ett speciellt ord på dessa infödingar – skrälingar. På Grönland försvann Erik Rödes och Leif Erikssons ättlingar efter fyra eller femhundra år och den sista skrivna skildringen om nordmän på Grönland handlar om ett bröllop år 1408. Mer än hundra år senare anlände ett tyskt handelsfartyg till Grönland och fann då hela kolonin övergiven, sånär som på liket av en man. Bredvid den döde låg fortfarande hans kniv! Man kan tänka att han varit bland de sista att försvara sin ö. Därefter blev det tyst om nordmännen på Grönland. Det var inte förrän på 1700-talet som norrmän och danskar kom och bosatte sig på ön.

Men det var från Grönland som de nordiska vikingarna med Leif Eriksson i spetsen seglade mot nytt land västerut. Man kan föreställa sig hur dessa orädda, hjältemodiga och stolta sjömän navigerade sina råsegelförsedda skepp i okända vatten för att upptäcka land efter land. I USA beslutade kongressen, år 1964, att den 9 oktober skulle utses till Leif Eriksson-dagen. Syftet med den här dagen är att hedra samt uppmärksamma de många amerikaner som är av nordiskt ursprung. Men också rikta fokus mot alla de nordiska influenserna i amerikansk kultur och utveckling genom historien.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-10-09.

  • Publicerad:
    2018-10-09 00:21