ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Nationalsocialisten, den 15 maj. 1935 Skribenten är okänd.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

I morgon kommer Sven Olov Lindholm ut från Härlanda. Då är det två månader sedan partiledaren började avtjäna straffet för sitt ”brott” mot tryckfrihetsförordningen. Det kan nu vara av intresse att erinra sig varför den demokratiska rättvisan dömde honom till två månaders frihetsförlust. Den man som blev ”förorättad” genom artikeln ”När häktas Aschberg?” var ingen vanlig människa. Han var en av samhällets stöttepelare. Han var en av dessa sällsynta människor, som av pur blygsamhet föredrar att arbeta ”i det tysta”. På alla håll är Olof Aschberg en väl ansedd och allmänt aktad person.

Folkets Dagblad skrev ju en gång om honom:

Men under årtionden av samarbete och samvaro ha vi nu lärt känna Aschberg som en man av heder och ära. En affärsman, det är sant - men en rejäl sådan. En kapitalist, javisst - men en med en klar blick för kapitalismens förbannelse, redo att ställa sig i framåtskridandets och den nya ekonomiska ordningens tjänst.

Under målet mot Lindholm var gudsmannen Arthur Engberg Aschbergs moraliska stöd. Och Aschbergs roll i Sparbankskraschen, belyst genom otaliga tidningsartiklar och nationalsocialistiska föredrag, gjorde honom givetvis till en av det demokratiska samhällets heroer. Nu är ju den demokratiska rättvisan garanterat opolitisk och lika garanterat fri från alla obehöriga inflytanden. Det är ju förbjudet att sätta ordet ”korruption” i samband med någon offentlig inrättning, och för den skull undvika vi att göra det. Vi konstatera endast att vid målet mot Sven Olov Lindholm stod som anklagad en fattig svensk, som bakom sig endast hade en rörelse, som han själv kämpat fram, en rörelse utan det demokratiska samhällets väldiga resurser. Som anklagad stod en nationalsocialist, som förklarat demokratin och det kapitalistiska systemet krig med sitt eget liv som insats. Som anklagad stod systemets värste fiende och nationalsocialisternas, oppositionens, ledare.

Som kärande stod en av det demokratiska samhällets grand old men. Som käranden stod Engbergs, Sandlers och hela den demokratiska kamarillans¹ gode vän och mecenat. Som käranden stod den demokratiske kapitalisten.

Vi beskyller inte Göteborgs rådhusrätt och Högsta domstolen för korruption. Vi konstatera endast att den fattige folkledaren, som inte hade några lysande namn och klingande mynt bakom sig, förklarades skyldig och den regeringsunderstödde mångmiljonären fick rätt!

För någon tid sedan åtalades Aftonbladet för att ha gjort sig skyldigt till en grov propagandalögn. Många trodde att rättssamhället skulle träda i funktion och fälla Aftonbladets ansvarige utgivare. Man väntade med spänning på resultatet. Målet uppsköts och de flesta trodde att det slutgiltiga resultatet skulle utfalla till Aftonbladets nackdel. Men så blev inte fallet. Som anklagad stod denna gång en demokratisk tidning ägd av en av Stockholms rikaste män. Käranden var den enkle folkledaren, som krävde rättvisa. Oberoende av politiska intressen och obehöriga hänsyn fungerar rättvisan i det demokratiska samhället. Endast med den heliga rätten som ledstjärna arbetar demokratins domstolar. Åtminstone enligt egna uppgifter.

Utgången av Aschbergsmålet och målet mot Aftonbladet har tillfullo klarlagt värdet av den demokratiska rättvisan. För rubriken ”När häktas Aschberg?” dömdes Lindholm till två månaders fängelse. För den grova löpsedelslögnen ”Lindholm anhållen!” gick Aftonbladets ansvarige utgivare straffri. Kampen mellan den växande frihetsrörelsen och kapitalismen har förts på alla områden. Senast har den förts inför domstolen. Och i det demokratiska samhället har de fått den utgång, som vi alla känna till. Vi ropa till det arbetande svenska folket, med de bägge målens utgång framför oss:

— Kamrater! Tag lärdom av det, som varit! Vänta aldrig någon idealism eller sanningslidelse från demokratin och dess olika institutioner! Vänta ingen rättvisa från humanitetens, objektivitetens och alla andra idylliska egenskapers entreprenörer!

Men för den skull tänker vi inte ge upp! Tvärtom. I sin självgodhet sågar demokraterna av den gren på vilken de själva sitta. Och i det arbetet skall vi gärna vara herrarna behjälpliga.

1. en kamrarilla "ett kotteri", "ett slutet sällkskap", nedsättande ↩︎