REFLEKTION • I det lilla norrländska samhället Överkalix har pride stött på ett allt större motstånd, vilket har förfärat politikerna och andra HBTQ-vurmare. Peter Andersson reflekterar över HBTQ-motståndet.

Vi lever i en förändringens tid. Det omtalade vibrationsskiftet gör sig alltmer påmint. Censuren på sociala medier har påtagligt minskat och det är inte längre lika coolt att engagera sig i HBTQ-rörelsen som det har varit. Nyligen kunde Nordfront rapportera om att RFSL slutar med skolbesök i de vänstervridna, med norrländska mått mätta, storstäderna Umeå och Skellefteå. Detta beslutades efter att RFSL:s homoaktivism mött ett allt större motstånd, inte bara från elever utan också lärare. RFSL:s ordförande i Umeå beklagade sig då om att det finns skolor i Sverige där ungdomar får växa upp utan att någonsin se en queerperson som man öppet kan identifiera sig med.

Detta har också visat sig i norrländska Överkalix. I den lilla staden med omkring 3 200 invånare anordnade man i år en så kallad prideparad. Paraden som i mångt och mycket är ett storstadsfenomen hade vuxit i år jämfört mot förra året, men så hade även motståndet mot evenemanget. Prideprojektets ledare Rebecka Digervall hade redan innan årets ”pride” uttryckt en viss oro då man förra året råkade på folk med annan åsikt i form av bland annat tutande bilar.

— Hejar man på skall det kännas tydligt och ingen tvekan om att det finns andra intentioner, sade projektledare Digervall till P4 Norrbotten inför årets Pride, rapporterade QX.

Detta fick RFSL att be om större polisnärvaro inför årets parad, något som det socialdemokratiska kommunalrådet Niclas Hökfors såg positivt på. Förutom att vara en förespråkare av pride är fokus på klimatförändringarna viktigt för Hökfors som också har ett rasperspektiv på frågan.

— Jag brukar skoja och säga att jag är det största klimathotet, eftersom jag hör till den grupp av medelålders vita män med goda resurser som ofta är det, sade han under 2024 till Energikontor Norr och tillade att han försöker bättra sig genom att bland annat flyga mindre.

Trots den utökade polisnärvaron blev det fler polisanmälningar om vandalisering på pride i år. Homoflaggor stals och revs sönder och det visade sig också att affischerna inte fick vara i fred i år heller. Istället för att rivas ned hade sympatisörer till Nordiska motståndsrörelsen berikat dessa med klistermärken.

Hökfors förfärades av detta.

— Jag tycker det är jättetråkigt och vi måste jobba ännu mer. Vi vill ju ha ett öppet och inkluderande samhälle där alla kan få leva det livet de vill och man får älska vem man vill, sade Hökfors som inte hade förväntat sig detta till P4 Norrbotten.

Åtgärder som dessa mot den folkfientliga aktivismen brukar i demokratins namn stämplas som ”hat och hot” av systemet. Att HBTQ-rörelsens representanter gråter ut för småsaker som att klistermärken sätts upp, flaggor försvinner och att folk tutar på ett negativt sätt mot dem är i sig ingen nyhet. Det är heller ingen nyhet att systemet väljer att i ännu större grad skydda dessa då de anses så viktiga, vilket är problematiskt då det förstås sker på bekostnad av den välfungerande kärnfamiljen.

Bakgrunden till den ökade polisnärvaron, att Pride nu arbetas emot i ett litet samhälle som i Överkalix kan dock ses som ett tecken i tiden – speciellt då den ökade polisnärvaron inte hjälpte och man även förlorar mark i större vänsterstäder. Det kan utöver ett tecken i tiden även ses som en inspiration för andra på liknande orter att agera. RFSL har uttryck att det ”finns mycket jobb att göra”, men detsamma gäller för dess motståndare.

Det handlar trots allt om lite ”hat”, men med stort resultat.