Det är årets längsta dag, fylld av nostalgi, glädje, sång och dans. ”I den svenska folksjälens inre är alla rörande överens om hur en midsommar ska se ut och hur den ska förlöpa. Efter middagen vill därför många fortfarande gå på dans, precis som förr. På en björkkantad dansbana vid en sjö, där dimman sakta lägger sig och där ljudet från dansbandet ekar mot bergen på andra sidan.” Så skriver frilansjournalisten och kulturkritikern Po Tidholm i sweden.se (2004).

Idag är man inte längre lika ”rörande överens” om den svenska folksjälens inverkan på midsommarfirandet. Snarare förnekar man dess existens och försöker med alla medel att göra midsommaren till något importerat från utlandet genom luddiga formuleringar och gamla fragment tagna ur sitt sammanhang. Låt oss därför – en gång för alla – fastställa varthän midsommarfirandet har sitt ursprung.

Många som besöker Skandinavien fascineras av de mer eller mindre tydliga perioder som avgränsas av vinter- och sommarsolstånd samt höst- och vårdagjämning. Alla har de firats sedan en lång tid tillbaka i tiden, man är dock osäker på hur firandet ska ha gått till då de historiska källorna är oförskämt tysta.

På 70-talet konstaterade man att skeppssättningen Ales stenar, vid Skånes sydkust, ska ha upprättats som en solkalender under den svenska vendeltiden (yngre järnålder). Detta innebär att skeppets mittlinje pekar mot den punkt på horisonten där solen går upp vid vinter- och sommarsolstånd. Det förstnämnda kom så småningom att firas som jul, medan det andra med tiden kom att kallas för midsommar.

Det är först på 1200-talet, i Olav Trygvassons isländska kungasagor, som ordet midsommar används för första gången, men en beskrivning av midsommaren får vi först av den svenske ärkebiskopen Olaus Magnus, så sent som på 1500-talet.

I ”Historia om de nordiska folken” (1599) förklarar han att unga som gamla samlades på torg eller ute på stora fält för att dansa vid skenet av otaliga eldar och för att sjunga om forntida hjältars bedrifter och om ärbara kvinnor. Också majning av åkrar var vanligt förekommande – man spred löv över åkrarna och uttalade böner för att skydda markens grönska mot ondo och för att trygga att den bar frukt under vintern. Enligt religions- och folklivsforskaren Martin P:n Nilsson, var detta en gammal nordisk tradition som senare tagits över av kristendomen och som avskaffades i slutet av 1700-talet, något som var en vanligt förekommande taktik från kyrkans sida då man var rädd för att det nordiska folket skulle trotsa den kristna överheten om inte dessa följde den folkliga festkalendern.

År 1746 kom Carl von Linné i kontakt med ett midsommarfirande i Lidköping. Han beskriver midsommar som ”årets behagligaste tid” då såväl pigor som drängar dansade ”efter sina förfäders urgamla vis” runt de lövade majstängerna. ”Ett menlöst nöje” enligt Linné, dock så djupt rotat sedan forntiden att alla – oavsett kön, ålder eller klass – gjorde sig lediga för att kunna njuta av midsommarfirandet.

Linné hade delvis rätt i sitt uttalande, delvis fel. Att midsommarfirandet var en djupt rotad och glädjande högtid med mycket dans och glädje, är svårt att säga emot. Dansandet runt majstången är dock svårt att kalla för urgammalt, så vida Linné inte ansåg ett par hundra år vara det.

Majstången kom till Sverige på tidigt 1600-tal, troligtvis från Tyskland. Traditionen bakom majstången härstammar också den från en förkristen tid, även om den nådde Sverige 400 år efter landets kristnande. Man tror att majstången majades och bars in i byn eller på gården för att överföra trädens grönska och inneboende kraft och lycka på hus och hem, åkrar och på hela byn. Skeptiker menar dock att majstången ska ha varit en ren tillfällighet – en prydnad. Man ska dock inte glömma att vårt folk (och så även det tyska folket, varthän denna sed stammar) alltid haft en nära kontakt med naturen, vilken innan kristendomens intåg ansågs helig. Såväl träd som bäckar och stenar ansågs ha en inneboende kraft – att majstången endast skulle vara en tillfällighet är därför ytterst tveksamt.

Innan majstången kom till Sverige, men även efter det att den fått fotfäste i landet, var majeldar vanligt förekommande element under midsommarfirandet. På 1820-talet skrev den inflyttade engelsmannen Llewellyn Lloyd en bok om svenska seder, där han förklarade att eldarna härstammade från den utbredda Balderskulten. Denna firade Balders död genom så kallade Baldersbål, eldar som vi idag känner igen som majbrasor, vilka i sin tur känns igen från den i Europa utbredda majfesten – vilken troligtvis härstammar från en äldre fransk medeltida mönstringsfest. Att olika gamla seder och traditioner går in i varandra, blandas, eller avlöser varandra, är inte helt ovanligt. Att majstången kallas för just majstång, och att man under midsommar majar åkrarna, kommer troligtvis från att sommaren kom tidigare i Europa än i Skandinavien. Firandet av sommarsolståndet (juni) och av sommarens intåg (maj) kan därför ha slagits ihop till det vi idag känner igen som ett midsommarfirande runt majstången.

För oss svenskar är midsommar en nostalgisk och glädjande tid. Jag minns de gamla seder som levt kvar ända till idag. Som flicka plockade jag sju sorters blommor, hoppade över sju gärsgårdar och höll mig för att skratta hela kvällen då pojkarna gjorde lustiga grimaser för att vi inte skulle drömma om någon av dem som våra tillkommande.

Frågar man sina mor- och farföräldrar, minns många av dem de vuxnas varningar om den förföriska Näcken och den vackra Bäckahästen som var extra aktiva under midsommarnatten. Det är svårt att låta bli att bli rörd då man ser gamla par ömsint krama sin älskades hand och tänka tillbaka på sin brudvaka vid en korsväg för många herrans år sedan – den dag då de såg sin käraste komma vandrandes på vägen tillsammans med gudinnan Freja.

Vår nordiska folksjäl tillåter oss att vara nostalgiska. Midsommar är inte bara en barnens högtid. Det är en familjens- och kärlekens högtid. Det är den högtid då vi kan dansa till små grodorna med blomsterkransar i håret, då vi – bortkopplade från all stress – kan vara ett med naturen, då vi kan umgås med vänner och kamrater på samma sätt som vi gjort i hundratals år. Midsommar tar fram någonting inuti oss, någonting som ligger djupt rotat i vårt inre. Det får oss att känna en samhörighet med varandra, med vår natur och med vårt arv. Det är den högtid då vi kan säga: ”det här är sprunget ur vår folksjäl”.


  • Publicerad:
    2012-06-22 12:18