ANTIKVARISKT • Artikel från Tidens Röst, nr 9 1943. Skribenten är okänd.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Medan man talar med yankees om nödvändigheten av att dö för demokratin, skapar j**enheten sin diktatur i Washington. Sedan Roosevelt redan givit sina j**iska vänner så många viktiga poster att högljudda protester till och med höras från hans eget läger, har han nu tagit ett steg som på ett slående sätt åskådliggör j**eherraväldet i Washington. Som redan i korthet omnämnts, har den mest prominente och beryktade medlemmen av Roosevelts hjärntrust, Bernhard Baruch, placerats ”vid sidan av” chefen för det nybildade krigsmobiliseringsorganet, under vilket nästan alla andra regeringsorgan sortera.

Med hänsyn till det oerhörda inflytande som Baruch utövar på Roosevelt och det amerikanska regeringsmaskineriet kan detta endast betyda, att den med så mycket buller och bång utsedde mobiliseringsdiktatorn Byrnes endast några dagar efter det han tillträtt sitt ämbete degraderades till en bulvan. Då antisemitismen gör märkbara framsteg bland Amerikas befolkning och nyligen bevisat sin existens genom en rad starka livsyttringar, vågade Roosevelt inte öppet lämna detta med vittgående maktbefogenheter förenade uppdrag åt Baruch. Han placerade därför Byrnes i rampljuset och ställde allmänheten inför en gåta, då Byrnes, som tidigare inte spelat någon framträdande roll, fick detta uppdrag.

Men nu är gåtan löst. Baruch har via baktrappan kommit in i krigsmobiliseringsbyrån och ingen som känner denne man, hans förflutna och förhållande till presidenten, kan tvivla på att det är Baruch och inte Byrnes som har den viktigaste posten inom den inre amerikanska krigsorganisationen.

Nu har Baruch alltså uppnått vad amerikanska tidningar profeterade om redan i fjol, då det var fråga om en diktatorisk reglering av gummiproblemet: Han har blivit ”USA:s ekonomiske tsar”. Om sin position under första världskriget har Baruch själv sagt att han hade mera makt än någon annan i Amerika. Med en president vid sin sida, som han kan föra i ledband, stödd på av j**enheten ledda eller genomsyrade myndigheter, ekonomiska organisationer och tidningar, kan Baruch med ännu större rätt säga detsamma om sin nuvarande maktställning.

Hittills har hans inflytande som ordförande i rustningsindustrins koordinationskommitté, som rustningsrådgivare inom arméledningen och som manager inom gummi- och drivmedelssektorn inskränkt sig till delområden inom den amerikanska krigshushållningen, medan han i övriga fall har måst gå omvägen via Roosevelt.

Men nu har han ”vid Byrnes sida” en post som av anglosaxiska kommentatorer jämföres med en ministerpresidents. I alla inre amerikanska frågor har Baruch numera sista ordet. Han bestämmer om fördelningen av rustningsuppdrag. Han bestämmer om den amerikanska befolkningens insats i kriget och han avgör i alla sakliga meningsskiljaktigheter eller kompetenskonflikter mellan regeringsorganen.

Även om krigsmobiliseringsorganet inte har något att göra med utrikespolitiska och rent militära ting, har han likväl inom sitt eget stora verksamhetsområde befogenheten att träffa avgöranden, som binda samtliga andra ministerier, inklusive krigs- och marinministerierna. Allt som sammanhänger med fördelning av beställningar, produktion, transporter och med distribution av militärt och civilt material, går från och med nu genom Baruchs händer.

Roosevelt har skapat sin krigsmobiliseringsbyrå, inte bara för att ”eliminera dubbelarbete, övergrepp och friktioner inom de olika departementen” – utan också för att ta udden av beskyllningarna för att han på många områden vill vara medbestämmande och regera diktatoriskt. Därför har han nu givit de fria amerikanerna en j**isk diktator som, när han fattar sina beslut, varken behöver ha tillstånd av kongressen eller Vita huset – en man, vars förmåga som krigshetsare och krigsprofitör är oomstridd men vars ekonomiska organisationsförmåga på ett utomordentligt sätt karaktäriseras av fiaskot med New Deal-experimentet, som till största delen var hans verk. Baruch och hans män kunde under förra världskriget husera ungefär som de ville. I dag måste de i knapphetens och den fortskridande inflationens tecken bestrida kostnaderna för sina experiment med den amerikanska substansen. Redan nu står det klart för många yankees, att Baruch et consortes tära på deras livskraft.

Roosevelts manipulation med besättandet av platserna inom krigsmobiliseringsbyrån visar vem som regerar Amerika och vem de ha att tacka för alla sina krigsoffer och krigsbördor, i vilkas tjänst de kämpa och måste arbeta. Med det nödtorftigt camouflerade utnämnandet av Baruch till diktator över den amerikanska krigshushållningen har det j**iska krigshetsar- och krigsprofitörväldet i USA tagit det sista steget mot ett öppet omhändertagande av makten.