INSÄNDARE • John Karlsson delar i denna insändare med sig av tankar kring Sanna Hills avhopp och kritik mot delar av rörelsen hon lämnar.

Ingen kan väl ha undgått nyheten om att Sanna Hill har lämnat den nationella rörelsen efter 18 år och nu gjort avbön. Som brukligt när någon lämnar ”vår rörelse” har avhoppet följts av analyser, lyckönskningar och invektiv. Det märkliga är kanske inte reaktionerna i sig, utan snarare hur väl de illustrerar den ”interna” miljöns analys.

I en video beskriver Tor-Björn Änglasjö, Sanna Hill som ”tjejen som många i den här rörelsen ville ha”. Den formuleringen är troligen tyvärr sann och säger en del om vår rörelse. Att politiska miljöer också består av människor med begär, fåfänga och preferenser är naturligtvis inget konstigt. Däremot finns det något en smula unket i att kvinnors utseende så lättsamt leder till förtoendeuppdrag.

Plutarchos tillskrivs orden att det är en stor utmärkelse för en alldaglig kvinna att bli älskad för sin karaktär snarare än för sin skönhet. Oavsett den exakta ordalydelsen är principen värd att hålla fast vid: En politisk rörelse som vill tas på allvar borde rimligen värdera sina medlemmar efter deras karaktär, omdöme och handlingar snarare än efter hur väl de passar in i en estetisk fantasi.

Det har sagts att Sanna Hill under åren har valt fel män. Hon borde, ha valt bättre män inom den systemkritiska rörelsen och undvikit de dårar och våldsverkare som finns att välja bland oss. Det ligger naturligtvis något i detta. Men resonemanget stannar påfallande ofta där, som om problemet vore att fel kvinna valt fel män.

Den intressantare frågan är varför dessa män överhuvudtaget befinner sig i samma politiska miljö som oss.

Vilken sorts rörelse är det som kan rymma både den seriösa systemkritikern och den paranoide konspirationsteoretikern och våldsverkaren. Hur uppstod denna kreolisering?

Antonio Gramscis idéer om kulturell hegemoni (metapolitik) har på något märkligt sätt blivit vårt facit. Det räcker inte längre att ha en politisk idé; man måste också ha en livsstil och påverka kulturen? Man ska träna, se stark ut, tycka rätt sak i rätt tid, konsumera rätt sorts kultur/poddar och – om möjligt – demonstrera sin manlighet inför en indolent publik på sociala medier.

Är ”Järntemplet” politik eller toxisk maskulinitet kan man fråga sig, trots att man hamnar i fällan av att nyttja fiendes vokabulär.

Det är lätt att missta detta för politik. Jag är mer benägen att kalla det politiskt kamouflage.

”Kravet” på fysisk träning, som i sig är fullt rimligt, får i vissa sammanhang en nästan religiös karaktär. Motståndsrörelsen har exempelvis formulerat kravet för att bli aktivist att medlemmar ska träna regelbundet efter sin individuella fysiska förmåga. Det låter sunt. Men man skulle nästan kunna tänka sig en kompletterande paragraf:

Den medlem som tränar regelbundet men samtidigt fotograferar sig själv i bar överkropp framför gymmets spegel och publicerar bilderna på sociala medier bör betraktas som narcissistisk och mentalt svag.

Det vore åtminstone en konsekvent hållning.

Det verkligt ironiska är emellertid att vår rörelse som beskrivs som fördomsfull och kompromisslös i praktiken kan vara förvånansvärt tolerant. Dörren står öppen för nästan alla som delar några centrala ”antipatier”. Vaccin, invandring eller EU samt panegyriska hyllningar till Andrew Tate kan fungera som inträdesbiljetter till en gemenskap där väldigt olika människor samsas under samma paraply.

Det påminner på ett nästan parodiskt sätt om Socialdemokraternas gamla valspråk: Alla ska med.

E.M. Cioran skrev i Sammanfattning av sönderfallet att ”när ett folk inte längre har någon fördom i blodet återstår ingen annan utväg än att upplösas”. Det är en formulering som lätt kan avfärdas som puritansk gallimatias, men den pekar samtidigt på något väsentligt. Alla gemenskaper måste ha gränser. En rörelse som inte förmår säga nej till någon kommer förr eller senare att förlora förmågan att säga vad den själv är.

Det betyder inte att man ska kräva övermänniskor eller kasta ut barnet med barnvattnet.

Jag är själv långt ifrån något sådant perfekt exemplar. En framtida generalbikt skulle sannolikt innehålla tillräckligt mycket mänsklig svaghet för att få Homer Simpons bikt att framstå som kortfattad. Men jag tycker att det är rimligt att kräva någonting mer än att människor har ”hjärtat på rätt ställe”.

Den nationella rörelsen är inte en terapigrupp för foliehattar. Den är inte heller en mansklubb där medlemskap beviljas på grundval av gemensamma fiender eller vad du tar för bänkpress.

Det måste vara tillåtet att säga nej.

Om en person dyker upp till en nationell sammankomst iförd någon märklig huvudbonad och under förrätten högljutt förklarar att samtliga närvarande kommer att vara döda inom kort till följd av massvaccinationer, behöver man inte invänta förrätten innan man visar honom till dörren.

En tillnyktring bör även ske när man gjort misstaget att ge kvinnor förtroendeposter bara för att de är kvinnor.

PS: Bara för man skriver under en protestlista som Eva Vlaardingerbroek ligger bakom så betyder det inte att hon kommer dejta dig.