När en av de största naturkatastroferna i modern tid slog till i Sydostasien ville herrarna av Sveriges regering, vår så kallade ledning, mest bara likt strutsarna stoppa sina huvuden i sanden. Sedan lade socialdemokraterna ner stor energi på att kväsa rättmätig kritik riktat mot partiets brist på att agera och ta beslut. Utrikesminister Laila Freivalds ville inte ställa in sitt teaterbesök och Göran Persson kunde visst inte låta bli gotterierna på julbordet. Under tiden som regeringschefen tog sig an julbordet så handlade regeringar i Italien, Danmark, Finland och på många andra ställen i Europa. Dessa tog hem sina medborgare. Kritiken har varit massiv men allting ont har något gott med sig, anser kanske socialdemokraterna. Nu har regimen chansen att med hänvisning till katastrofen genomföra en lagändring den sedan länge velat och på så sätt få full åtkomst åt hela PKU-registret med medborgarnas blodprov samlade. Katastrofen i Sydostasien är en ny seger för systemet.
Att den svenska regeringen agerat fullkomligt handlingsförlamat är ett faktum och den här gången har socialdemokraterna genomskådats av befolkningen. Många är spekulationerna kring varför regeringen inte agerat med kraft då hjälpen behövts som mest. Somliga bedömare menar att det berott på att regeringen känt sin position hotad och att den av den orsaken tvekade och försatte chansen att agera. Andra menar att det berott på att regeringen och dess högsta chef i själva verket inte bryr sig nämnvärt om sitt eget folk, eller för den delen inte om några av de andra svenska medborgarna på plats. Sant är det att det var ingen Anna Lindh som dog i flodvågorna. Då hade Göran Persson ögonblickligen släppt julskinkan och befunnit sig i Rosenbad fortare än han hunnit torka av sina flottiga fingrar.
Efter mer än en vecka efter katastrofen visar nu regeringen att de vill hjälpa offren. På Svenska dagbladet skriver man att ”den auktoritet och beslutskraft som efter annandagens flodvågskatastrof saknats hos Sveriges regering och yttersta chef, gjorde sig på trettondagsafton äntligen påmind”. Tidningen syftar på en minnesceremoni i Rosenbad med Göran Persson i spetsen, för de sex först hemkomna döda svenskarna. Göran Persson möts nu med beröm och folket jublar som aldrig förr. Landsfadern är tillbaka! Allvarsam, och med hans speciellt folkliga sätt, vägleder han oss nu igen. Prisa Gud för det! Vad skulle vi göra utan vår landsfader? Inom oss alla svenskar ser vi åter framför oss den bilden på vår egen mysfarbror som krattar löv tillsammans med sin hustru Anitra i Harpsund. Den bild som vi alla har ramat in och som har en speciell plats i allas våra hjärtan.
Men alldeles dessförinnan man deltog i minnesceremonin skedde någonting annat. När katastrofens efterdyningar och hysterin kring katastrofen nått sin höjdpunkt tog vår landsfader fram ett ess ur rockärmen. Han vill genomföra en ny lag, en lag som ska underlätta vid liknande situationer sägs det. Under trettondagsafton hade regeringen och riksdagens partiledare enats om att för detta ändamål avbryta julledigheten. Under lördagen ska de diskutera en lagändring som gör det möjligt för systemet att använda PKU-registret till identifiering av saknade svenskar. Registret är en biobank med samlade blodprov från svenskar. Alla personer födda efter år 1975 finns med i registret vars ändamål är medicinsk forskning. Naturkatastrofen används som argument för denna lagförändring men detta är definitivt ett svepskäl. Det man åstadkommer med en sådan lagförändring är att förse systemet med uppgifter om samhällsmedborgarna från det att de kommer till denna värld. Du är i systemets våld från den stund du föds. Hur lagen exakt ska se ut får vi vänta med att se. Göran Persson säger till Expressen att Vi kommer att gå till riksdagen så snabbt som möjligt med en proposition, och förväntar oss ett snabbt beslut. Ingen tidsutdräkt ska ske på grund av vår beslutsprocess.
Alla inskränkningar i friheter kan man ge argument för, vare sig dessa skramlar tomma eller inte. Systemet kan till exempel hävda att människor känner sig ”kränkta” av det du säger och därmed genomföra en lag som förbjuder dig att yttra vissa saker, exempelvis sådant som kan vara ”hets mot folkgrupp”. Systemet kan mena att det finns ett potentiellt hot mot västvärlden, och därför besluta om att all telefoni- och Internettrafik hos samtliga medborgare måste övervakas och lagras (en sådan vansinnig lag arbetar redan EU för med justitieminister Thomas Bodström som en av de mest drivande). Systemet kan peka på att det förekommer för många butiksrån, skolvandalisering och annan kriminalitet så att medborgarna måste videoövervakas 24 timmar om dygnet.
Det finns dock all anledning att vara skeptisk mot att regimer som stiftat en ansenlig mängd korrupta lagar ska få tillgång till sådana uppgifter. Vad gäller PKU-registret kommer systemet givetvis att behandla uppgifterna noggrannt i ett par år, tills det att man stiftar nya lagar kring det och i slutänden får total kontroll på samma sätt som man får kontroll genom de ideliga kraven på allt mer utvidgad telefonavlyssning av medborgarna. Man säger sig också vilja ha denna massiva kontroll över medborgarna för att lösa sexualbrott, exempelvis våldtäktsfall. Kan man inte fordra att vårt så kallade ledarskap istället börjar i rätt ände, det vill säga skapar ett sunt samhälle, uppbyggt på verklig gemenskap, där våldtäkter knappt existerar alls? Ja, det är ju bara en tanke, vår landsfader vet nog bäst.
Ända sedan andra världskrigets slut har de europeiska regeringarna på ett mycket kusligt sätt arbetat för total kontroll över medborgarna och gjort det för politiska syften allena. Allt annat har varit svepskäl och lögn. I synnerhet har den socialdemokratiska regimen i Sverige verkat för utökad kontroll av medborgarna. Telefonavlyssningar har ökat, nya lagar har tillkommit för att förhindra kritik av systemet, polisen ges möjlighet att med hänvisning till nya paragrafer och godtyckligt bedömande avhysa människor från allmänna platser. Man arbetar intensivt med att förbjuda åsikter som kan anses ”stötande” mot andra människor, detta har redan skett i Belgien där ”rasism” är förbjudet. I länder som Tyskland är det straffbart att förneka ”Förintelsen” och kan ge flerårigt straff. Med lagar som ”hets mot folkgrupp” och andra förbudsåtgärder ska systemet förhindra opposition, verklig opposition.
Och de flesta av medborgarna jamsar än så länge med, utan att egentligen veta varför. Vissa av dem skulle säkert redan nu i största glädjerus kunna plantera in ett datachip i hjärnan. Det är ju för ”samhällets bästa” och de har ju ”inget att dölja” är vad man skulle gläfsa fram. Men systemet gör nog klokt i att vänta åtminstone 10-15 år till innan man lanserar en sådan fantastisk idé. Just nu är det DNA-register, PKU-register, fullskalig telefonavlyssning och förbudslagar som gäller. Samt ett massivt arbete från pressens sida att berätta för oss medborgare att det hela är någonting bra. Och så länge kälkborgarna har den slavmentalitet som systemet kräver av dem så har de – än så länge – inget att oroa sig för.
När lagen om Hets mot folkgrupp redan nämnts kan det tilläggas att den från första början tillkom för att stoppa obekväm kritik, i form av en enda person – Einar Åberg, enmansarmén som lyfte fram graverande uppgifter om de sionistiska segrarmakterna efter kriget och sände ut dessa upplysningar runt hela världen. Att lagen, som till och med fick heta SL 11:7 Lex Åberg, döpt efter fienden nummer ett, kom till för att staten ville kväsa all kritik behöver man inte längre spekulera kring, detta erkänner nämligen till och med det statliga Brottsförebyggande rådet i en rapport från 2001. Man skriver där att ”ett syfte med den (lagen) var att stoppa de flygblad Åberg distribuerade världen över”. Kanske kommer ett statligt organ gå ut om 50 år med ett liknande erkännande: ”Ja, det där med att vi kuppade PKU-registret hade ju inget med naturkatastrofen i Asien att göra utan katastrofen användes som svepskäl för att stärka regimens kontroll över medborgarna”.
Hoppa till huvudinnehåll
