INSÄNDARE. Vera Oredsson recenserar här sin bror Folke Schimanskis nya bok ”Mat – en krigisk historia”.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

Här framställs något ovanligt. En recension av en bok från motståndarsidan och mina reflektioner över den.

Historien är följande. Jag erhöll genom en bekant en artikel i SYDSVENSKAN om den som hyllade författarens bok. I Rickard Hellströms recension nämner han några ord om familjens upplevelser som intresserade mig då även jag tillhörde familjen. Visserligen med en viss skepsis då författaren är känd som hjärntvättad demokratianhängare och hätsk motståndare till nationalsocialismen. Varför mitt intresse? Jo som jag nämnde, är familjens bakgrund även min, men som alla vet står vi på rakt motsatta sidan.

Är boken läsvärd? Nja – möjligen till sidan 145 då han efter min mors anteckningar beskrev svälten i Tyskland under första världskriget även om författaren stryker judarna medhårs hela vägen till katastrofen 1918.

Men efter sidan 145 kommer det vanliga: nazism, nazi, nazityskland till nästan sjuklig tjatighet blandat med de floskler om 6 000 000 judegasningar m.m. De saker jag upptäckte är när hans egna upplevelser med tyska soldater beskrivs som hyggliga, trevliga i förbigående visserligen – men hänvisas det om källor (förljugna) då blir tonen samma som alla andra öronskavningar med hatfulla överdrifter. Det går inte riktig ihop som en sanningsbeskrivning.

I: Att kriget 1939 – 1945 med åren blev hårdhänt är ett resultat av terrorbombningarna och de fruktansvärda bakhållsangreppen från partisaner och s.k. frihetskämpar.

II: Att en regering som är patriotisk och anständig ser till SITT folks levnadsvillkor på bekostnad av ockuperade fiender är naturligt. Så förkommer det i alla krig? Författaren ondgör sig över polackernas matransoner och dess behandling men nämner ingenting om hur Polen förföljde och mördade tyskar i områden som ockuperats efter Första världskriget och tog sin höjdpunkt i augusti och början av september 1939, DÅ Adolf Hitler gjorde sin befrielsemarsch in i Westpreussen efter många böner från den sargade befolkningen. I fredstid ser även en anständig regering till sina medborgares välbefinnande FÖRST – inte som i vårt land Sverige där svensk ungdom får stå tillbaka för ensamkommande ”flyktingbarn” i bostadsfrågan och protesterande svenskar mot orättvisorna anmäls för hets mot folkgrupp.

Nå – vi hoppar över till sidan 285 . Vi behöver inte läsa däremellan då Nordfront-redaktionen under flera år har redovisat Andra världskriget i en mera sansad och ärligare form utan den judiska indoktrineringen.

Författaren är inte vänligt inställd till Winston Churchill – det tackar vi för. Intressant är reflektionerna kring matsituationen efter kriget och för vår kommande generation med kritik till den industriella verksamheten som förstör hälsan.

Som avslutning matrecept som användes vid krissituationer, vilket är ovanligt men ändå logiskt på grund av bokens titel.

Ett PS är kanske på sin plats. Mina tankar går tillbaka till år 1944 i Thorns epidemiska sjukhus där jag vistades p.g.a. scharlakansfeber tillsammans med polska flickor som fick SAMMA vård och mat som jag. Att vi på den nämnda NS Schwesternschaft som inympats av den ”nazistiska rasläran” tog emot polska inskolningselever som vistades någon vecka hos oss för att lära dem vad nationalsocialismen verkligen betyder. Så nämner Folke även ”Naziarmeer” – Göran Oredsson rättade en förhörsledare av SÄPO som yttrade samma ord:

”Naziarme?” Vad är det för någonting? Wehrmacht, Luftwaffe, Waffen SS det känner jag till – men ”Naziarme”?

Konstigt att vi har samme far SA Oberscharfuehrer, som dotter är jag stolt – men hans son skäms.

/Vera Oredsson


  • Publicerad:
    2019-06-19 09:00