DEBATT • Allt färre människor i Sverige tar ansvar eller ser det som sin plikt att bygga ett bättre samhälle för sina efterkommande. Är den demokratiska tanken ett felsteg som skapar mindre ansvar istället för mer?

Men du lever inte då! Så varför bryr du dig?

Jag vet inte hur många av er läsare som har hört det här. Jag själv har hört det många fler gånger än vad jag har fingrar och tår. Jag vet att en del av mina kamrater också har hört det. Det finns en viss variation i påståendet men det kommer ofta fram när man diskuterar med människor om att Sverige och andra europeiska länder försämras, när det talas om att rasen biologiskt dör ut. En annan version är att personen medger att den inte bryr sig om sådana här saker för personen är död då. Detta har jag hört från alla åldrar, alla kön och även från invandrare.

Vad personerna säger är att de är likgiltiga över framtiden efter deras död. Väl döda spelar ingenting längre någon roll för DE är döda! Detta är för mig höjden av narcissistiskt tänkande, men jag vet inte om sådant här tänk fanns förr eller om det har kommit nu under den här hyperindividualiserade nyliberala tidsåldern. En gång i Trelleborg när vi hade en offentlig flygbladsutdelning pratade jag med en moder, hon hade sitt barn med i en sittvagn, hon var emot oss och frågade mig varför jag ens brydde mig om vad som händer efter att jag dött. Jag förklarade för henne kort att det finns rasligt vita barn och barnbarn som måste leva i den värld våra generationer skapar, vi borde bygga ett så bra samhälle som möjligt för dem. Jag frågade sedan henne om hon bryr sig om framtiden efter hennes död? Jag fick ett nej till svar.

Där står den här medelklasskvinnan med sitt barn i sittvagnen, en skillnad på dem på säkert 30+ år och hon säger att hon inte bryr sig om vad som händer med samhället och världen när hon dött. Låt oss säga att när hon dör så är det barnet 50 år och har förmodligen egna barn och kanske barnbarn, enligt henne så är deras livsförhållanden i samhället inte intressant. När hon sa de orden tittade jag på henne i några sekunder och fick en djup avsmak för henne. Jag har sett en del dåligt moderskap både i verkliga livet och genom att läsa, men att höra henne säga det så rappt gjorde att jag såg henne instinktivt som en dålig moder och hon framstod som oerhört okvinnlig.

Jag tänkte att jag inte skulle sabotera diskussionen medvetet, trots att det finns flera vuxna som blir barnsligt trotsiga när de pratar med oss. Det fanns en chans att hennes ord bara berodde på denna trots. Jag förklarade för henne livets cykler, att det är vår uppgift att skapa ett så bra samhälle som möjligt för våra efterkommande och att de i sin tur tar över detta skapande när vi försvinner. Ju bättre samhälle, desto större större chans att våra barn och därmed våra gener upprätthåller den kedja som möjliggjorde att vi själva kunde existera på den här jorden. Hon höll inte med mig och med handen på hjärtat så har bara ett fåtal gjort detta, trots att jag framfört samma idéer. Detta beror på den socialliberala hjärntvätt som de uppfostrats i. Uppvaknandet hos sådana individer sker enligt Thomas Dalton stegvis, jag känner igen mig i hans beskrivning. Han för nämligen fram tankar om att det är samma mekanismer som vid de fem stadierna av sorg. Han skriver i sin text om sex stadier av uppvaknande där det slutgiltiga sjätte steget (Berättigad ilska och agerande) är det vi vill att våra rasfränder skall hamna i.

Man skulle kunna tro att när media idag basunerar ut domedagsmeddelanden var dag att människor skulle ta till sig sådana perspektiv och inte streta emot när vi applicerar samma principer på den vita rasens minskning och förstörelsen av Sverige, men inte ens det kan de erkänna. Men trots all miljöpropaganda fortsätter ändå människor med sin dagliga livsstil och få ändrar beteende och ät faktiskt redo att gå så långt som miljöpropagandan önskar att de gör. Folk är alltså inte redo att ta ansvar fastän att de i mångt och mycket håller med miljöpropagandan.

Ansvar och demokrati

Jag spekulerar nu men jag tror mycket av motståndet kommer från att människor inte är villiga att ta ansvar, de gör det oftast endast när det är verkligen nödvändigt. Ta demokratin som exempel. I över 100 år har vi haft allmän rösträtt, demokratiska värderingar lärs ut ända från dagis och sedan under uppväxten lärs det ut att man har ansvaret att informera sig om samhällets tillstånd för att kunna göra ett intelligent val när rösten skall läggas. Trots 100 år av detta så minskar folkets vilja att bli politiker från redan låga nivåer! Aktiva politiker har minskat från fyra procent bland männen till under två procent sedan 1986. Antalet medlemmar i politiska partier har minskat från 17 procent till 6 procent. Kvinnorna har varit lite lägre men följt männen trendmässigt. Tittar man på den nedre grafen så pratar under 50 procent av bägge könen ”för mesta delen” om vad för politik de vill ha när politiska diskussioner uppkommer.

Jag tror att en del av detta beror på att partitopparna styr allt mer med näringslivets lobbygrupper, EU-federalisterna eller andra organisationer som har en internationell agenda. Medlemmarna puttas då åt sidan och får mindre att säga till om eller sparkas ut om de blir för obekväma. Det var det som hände med AfS-gänget när SD-toppen inte fick väck dem genom valurnorna och det var det som hände med Håkan Juholt. Juholt satsade på gräsrötterna mot eliten och förlorade. Men jag tror också att det beror på att folk har det så bra att de inte har lust att stångas med andra människor om hur saker skall styras. Dessutom är den politiska moralen betydligt mer smutsig än vad den normala medborgarens är.

Nu spekulerar jag återigen men jag tror att den verkliga eliten valde demokratin som styrmedel just för att lägga över ansvaret på en befolkning som – förmodligen på grund av rent biologiska faktorer – faktiskt är oförmögen att ta ett sådant ansvar. Folket luras nu att de bär ansvaret när det egentligen är eliten som styr samhällena idag, eller så fanns det ingen baktanke men oavsett så är det såhär de västerländska demokratierna styrs idag. På detta sätt undkommer eliten tillräckligt mycket kritik för de intalar befolkningarna att det är dem som är skyldiga och fräckast av allt, att de kan få förändring genom valurnorna. Eliten upprätthåller alltså medvetet illusionen för att kunna styra i bakgrunden. Något som är vetenskapligt bevisat i USA. Där har rika lobbygrupper politikernas öron mycket mer än folket, minoriteter har makten – inte majoriteten.

Det finns de som tror på demokratin som koncept, som vill utöka den och få människor att ta mer ansvar genom att arbeta inom demokratins ramar. Men dessa har inte kunnat vitalisera människorna och därför är det allt färre istället för fler som önskar vara med i politiken, trots demokratins målsättning att få alla eller så många som möjligt att delta i den politiska processen. Detta gör att demokratin som idé brister fundamentalt i en del, att folket biologiskt vill ha en hierarki och att majoriteten av folket är oförmögna att ta ansvaret och välja sin elit. Folket verkar inte bry sig om de styrs av en elitistisk minoritet så länge den här eliten gynnar dem i tillräckligt stor utsträckning. Det är när folket inte längre känner att de gynnas som eliten delvis byts ut. Tyvärr för oss så styrs vi idag av en rasförrädisk elit som bryr sig mer om det judiska folkets välmående än den egna nordiska rasens välmående. Vi måste byta ut rasförrädarna och detta demokratiska system som jag anser lurar människor och skapa ett nytt nationalsocialistiskt system som inte bygger på idéer som är osanna i sin grund. Som inte vädjar till människorna att de skall ta ansvar utan som hårt fostrar dem om deras plikt att ta ansvar för resten av samhället.

Framtiden

För att återkomma till miljörörelsens domedagsscenarion så har de svårt, trots medias hjälp att få folk att ta ett ansvar. Vår uppgift att väcka människors ansvarskänsla gentemot den egna nordiska rasen och sedan resten av våra rasfränder i Europa kommer därför också bli svår. Fakta om förfallet finns det kilometervis med, även så på den här nyhetssidan. Vilket gör att jag tänkt appellera till era känslor. Tänk bara på vad våra förfäder lyckats skapa på den här delen av jorden som vi kallar Norden. Trots en sådan ogästvänligt miljö har den nordiska rasen blivit ett ljussken över hela världen. Denna framåtanda kommer inte de nya invandrarna att klara av att upprätthålla. Hade de kunnat det så hade deras egna nationer blomstrat likt vår – och de hade inte känt att det var nödvändigt att migrera hit, till vårt smörgåsbord. Detta synliga existentiella hot i närtid gör att vi har en fördel gentemot miljörörelsen. Det är viktigt för oss att återigen vitalisera vår rasliga identitet och att sedan försvara den med passion och stolthet trots att vi går emot dystrare tider.

Att motverka känslan av sämre tider gör vi genom att fostra vårt folk och våra kamrater i en ansvarskänsla och plikt för de kommande generationerna, alltså precis tvärtemot kvinnan med sittvagnen som till och med är likgiltig över sina barns öden så fort hon har avlidit. Alltid när man uppfostrar en individ eller en grupp så måste man använda stigmatisering när de flyr från plikten eller ansvaret. Jag är därför ärlig när jag säger att jag ser ned på människor från vår ras om jag anser att de är tillräckligt upplysta om den nuvarande situationen men ingenting gör. Det är min stigmatisering av de som sitter på röven och bara tittar på, oavsett vilka skäl de nu ändå försöker försvara ett sådant beteende med.

Det skall också sägas att detta går över när personen väljer att ta klivet över till den livslånga kampen, för den tar aldrig slut, inte för någon biologisk organism. Då är du en kamrat med alla de förmåner men mestadels förpliktelser du har tagit på dig och jag ser då inte längre ned på dig för du är nu en del i folkgemenskapen. Denna folkgemenskap krävs för att vi på sikt skall överleva rasligt men högst troligt också för att era barn, barnbarn och barnbarns barn skall få det bättre på den plats vi kallar hem.