GÄSTKRÖNIKA. Gästskribenten Maria Bengtsson bemöter här en artikel av feministen Cissi Wallin.

barn och mor

Cissi Wallin försöker i gårdagens Expressen att göra politisk poäng av sina tillkortakommanden som mamma och kvinna. Som så många andra feminister målar hon upp en verklighet i svart och vitt, en verklighet som bara är en politiskt korrekt chimär. Den där Den Lyckade Och Lyckliga Mamman ställs mot Den Ärliga Feministmamman. Som feminist sparkar hon inte som brukligt uppåt i sin krönika – utan hon sparkar inåt. Mot den kvinnlighet som hon säger sig företräda. För de allra flesta kvinnor är det omvälvande, omtumlande och en nystart i livet att bli mamma. Faktum är att det är den största händelsen i de allra flesta kvinnors liv.

Att bli mamma och den nystart i livet det innebär, betyder att man plötsligt får sätta någon annan i första rummet än sig själv. Det är en del i att mogna och att bli vuxen, men det är något som Cissi Wallin vill slippa. Hon inleder sin krönika med ”Att få småbarn har inte gjort mig lyckligare och det känns heller inte som meningen med livet”. Jag råkar veta att lycka just för Cissi Wallin bland annat är dyra handväskor och påkostade restaurangbesök. Då förstår jag att det kan vara svårt att finna lycka när ens Balanciaga måste bytas ut mot en praktisk Skip Hop. Eller när skaldjuren på Sturehof tvingas ersättas med korv och makaroner.

De val som vi gör resulterar i konsekvenser, och dessa konsekvenser behöver inte vara svartvita som i feminismens tankevärld. Det är mycket som innebär ”att leva”. Det innebär att man måste arbeta, äta, gå på toaletten, städa, storhandla, diska, dammsuga, betala räkningar, tanka bilen, vårda sina relationer, etcetera. Det är en del av livet. Det innebär inte att man måste älska varje sekund av det. Det är inte nödvändigt att känna lycka i sitt val av det som är en del av livet. Men vad som däremot är nödvändigt för ett lyckligt liv är att välja lyckan. Det gör man genom att acceptera de val man gjort och genom att se det stora i det lilla.

Jag kan finna lycka i att min dotter skriker; ”Jag älskar inte dig, du är en bajskorv!” – hon är bara ett barn. Mitt barn. Jag finner den i att tvingas gå upp tre gånger per natt och hämta vatten för att hon är törstig. Jag finner den i att hon blir hysterisk varje gång vi stänger av Teletubbies. Ja, lyckan är total när mina vita byxor blir skitiga av ett par leriga dagisstövlar, och jag är inte ens ironisk.

Jag har aldrig förverkligat mig själv eller utvecklats så mycket som människa som under de två år jag haft förmånen att vara mamma till min dotter. Jag väljer att se vad hon ger mig istället för att se vad hon eventuellt skulle beröva mig. Ett meningsfullt liv för mig är inte att spendera tusentals kronor på en väska. Inte heller att gråta över de krav som ställs på att leva ett liv. Inte heller att förfula något jag skapat och som jag också valt – min dotter.

Cissi Wallin; Jag är 27 år gammal, har sambo, sex bonusbarn och ett eget barn. Barn är ljuvliga OCH oerhört krävande. Att gå från singellivet till sju barn och sambo är betydligt mer än bara efterlängtat myspys. Jag arbetar heltid, äter, går på toaletten, städar, storhandlar, diskar, dammsuger, betalar räkningar, tankar bilen och vårdar mina relationer.

Trots det eller på grund av det, beroende på hur man ser det, så räcker min kärlek till. Och den sträcker sig inåt, i jämnbredd och vertikalt.

/Maria Bengtsson

  • Publicerad:
    2015-08-20 22:29