TREDJE RIKET. Vera Oredsson har läst ”Verchwörung und Verrat um Hitler” av Ernst Otto Remer och skriver om sina minnen av 20 juli-attentatet där illojala element ur överklassen planerade att mörda Adolf Hitler. Detta är den femte delen i artikelserien ”Alla utom vi får berätta”.

Som ni vet, har den etablerade pressen och media ALDRIG frågat efter hur vi inom landet Tyskland upplevde denna händelse. Helt i enlighet med demokratins sedvanliga indoktrineringshat så förklarar man dessa förrädare som modiga hjältar och efter kriget – under den ännu pågående ockupationen av Bundesrepubliken – uppkallas gator, kaserner och statyer med dessa ”hjältars” namn. Hjältar? Hur det förhöll sig berättar Ernst Otto Remer i sin bok ”Verchwörung und Verrat um Hitler” utgiven 1981 med en mycket trevlig dedikation till Göran Oredsson.

Otto Ernst Remer beordrades av Adolf Hitler att eliminera skadeverkningarna av den misslyckade kuppen. En genialisk kallelse då Remer först hade lurats av sina överordnade att fängsla Dr Goebbels med ordern att Hitler är död och att man ville förhindra ett inbördeskrig. Remer var en lydig frontsoldat men blev bedrövad över ordern och Hitlers död – som han trodde hade ägt rum. Vid ankomsten till Dr Goebbels blev han upplyst om att Hitler genomlevde bombattentatet utan skador. Vilket var nog en sanning i sig – men skadad blev han då armen hängde, bränn- och splitterskador dolde han. Kan undra om det var så klokt att dölja detta för tyska folket? Vi hade nog tvärtom älskat och ärat honom ännu mer och hatet mot förrädarna ökats.

Kuppen var noga förberedd och i Hitlers huvudkvarter undrade man vilka som stod bakom bombattentatet. En flygbomb var uteslutet, men kunde arbetarna som befann sig vid förbättringsarbeten vara de skyldiga? Typiskt för Hitler var hans reaktion: ”Arbetarna? Absolut inte ett trofast folk som mina arbetare, de skulle ALDRIG nedlåta sig till ett attentat mot mig, jag tror hellre på adliga dilettanter.” Och han hade rätt. Von, von, von – alla dessa namn och verkliga dilettanter som trodde i sin enfald att bara ”Hitler var död, så skulle man kunna resonera med de allierade och få skapliga fredsuppgörelser”. Utan vetskap om att dessa ville förgöra Tyskland i grunden – med eller utan Hitler. Om dessa adliga officerare hade lyckats – hur hade Sovjet reagerat med sitt hat mot ”överklassen”? De hade överrumplat hela Europa och inte stannat i Berlin. Ett inbördeskrig hade nog satt väldigt fint och de Allierade hade nog gladeligen gnidit sina händer i förtjusning över att tyskar stred mot tyskar med ett läger FÖR nationalsocialismen och ett MOT, för så hade det skett om attentatet mot Hitler lyckats. Ett hot om ett skamligt blodbad som vi på den tiden inte visste hur nära förestående det var. Inte heller visste vi att flera tusen SS-män i Frankrike arresterades, att trofasta skulle avrättas och att platsen där de allierade skulle marschera in i Frankrike utan motstånd var förberedd. Och dessa adliga förrädare hade mage att protestera mot ”alla morden” vid rättegången!

Mordet på Hitler var noga förberett men med konspiratörernas föreställning helt vansinnigt fanatiserande. De hade planerat flera attentat som skrinlades på grund av feghet – just feghet, de vågade inte sina liv. Något som ung nationalsocialist upprörde mig var följande: Ett par unga soldater i nya uniformsmodeller skulle inför Adolf Hitler visas för hans utlåtande. I dessa ingick även ränsel (fyrkantig hård ryggsäck) dit förberedde dessa förrädare att placera bomber för att spränga Adolf Hitler. Men planen slopades i sista stund då även ett par av konspiratörerna skulle närvara. Alltså: offra unga tyskar var inget problem, medan DERAS egna liv var desto viktigare. HJÄLTAR?

När meddelandet om ett attentat mot Führern kungjordes befann jag mig själv i ett tillstånd med begynnande scharlakansfeber och var uppgiven, utan levnadslust. Jag hörde hur mina kamrater i NSV-skolan Thorn skrek, grät och förbannade attentatsmännen. Säkert var vi inte ensamma om reaktionen – fasan fanns hos miljoner tyskar. Führern död? Mördad av vilka? Grevar, överklassen, vad skall det bli av oss? JUBEL hördes från mina kamrater när meddelandet kom att Adolf Hitler överlevde och jag förlorade medvetandet – jag minns bara ett ljussken innan.

Jag vaknade upp på ett epidemisjukhus med vårdande nunnor. Führern levde, jag fick vård och kunde uppleva några månader till i NSV-skolan och jag är så tacksam över att vi hade en regering som snabbt kunde eliminera skadorna och att vi skyddades från det hotande inbördeskriget (där miljontals nationalsocialister hade kämpat emot adeln, bolsjevikerna och förrädare) som oss ovetande var så nära förestående. TACK! Krigsslutet var fasansfullt nog, men ett inbördeskrig skulle ha skadat oss och hela Europa ännu mer. Trots nesligheten och de väntade hemska resultaten med blodbad i ett tyskt inbördeskrig – saker som demokraterna ändå måste ha haft insikt om – har man gjort dessa fega as till ”Hjältar”. Det är helt obegripligt – och särskilt i Tyskland som förnedrar sig med gatunamn som STAUFFENBERGSTRASSE och liknande. Kan man sjunka djupare?

/Vera Oredsson

Tillägg:

Detta är en svensk översättning av Ernst Otto Remers tyska hälsning till Göran Oredsson som syns på bilden högst upp i artikeln:

Att tjäna sanningen är plikt och trofasthet gentemot sitt fädernesland.

Den offentliga meningen är en yttring från de prostituerade! Den som förnekar sin historia är en fegling. Han kommer alltid att förlora kapplöpningen.

I gammal soldatisk samhörighet och med alla goda önskningar för Era politiska mål, käre kamrat GA Oredsson.

Er trofaste,
Otto Ernst Remer, mars 1984

  • Publicerad:
    2021-07-20 09:00