Den 12 september berörde Paulina Forslund vikten av kvinnlig ideologisk skolning i artikeln Familjeliv och kamp – förenligt? I denna förklarar hon att ”det är viktigt att båda parter är hängivna och offervilliga, samspelta och passionerade” och att vi – män och kvinnor – måste ”stå enade” i kampen för vårt folks fortsatta existens. Kvinnan måste förstå vad det innebär att vara nationell aktivist, vilket i sin tur kan resultera i en kvinnlig påverkan av den icke-nationellt sinnade mannen, vilket gör den kvinnliga skolningen som Forslund talar om ytterst betydelsefull. 

Jag fick här om dagen frågan om jag håller med Forslund i hennes artikel. Frågan kom från en nära vän som själv inte är nationellt sinnad, men som ändå visar stort intresse och nyfikenhet för min livsåskådning. Det självklara svaret var givetvis ja. Självfallet håller jag med!

Att ha en partner som delar ens livsåskådning gör livet så mycket enklare, även om man förstås inte alltid kommer att vara överens om allt. Att inte dela livsåskådning bäddar för missförstånd och irritation hos den som inte förstår varför den andre ägnar timmar åt ett ”ideellt arbete” eller varför denne är bortrest på diverse möten och aktiviteter var och varannan helg. Men det skapar även irritation hos den som förstått vad nationalsocialismen – med allt tillkommande arbete för en bättre framtid – innebär och som ett resultat av detta inte förstår hur den andre inte kan se det man själv ser. I förlängningen blir detta ohållbart, om det inte är så att man – som i alla sunda förhållanden – hjälper den andre att förstå. Men det betyder även att kvinnan, som Forslund beskriver det i sin artikel, också måste vara insatt i den nationalsocialistiska ideologin och livsåskådningen.

Det är inte helt ovanligt att kvinnor hittar in i den nationella kretsen genom att skaffa en redan införlivad partner. Om/när förhållandet tar slut, är det därför lätt att hon lämnar rörelsen då det inte längre finns något som binder henne till den. Men, har man en gång öppnat ögonen är det svårt att stänga dem igen. Därför är det av största vikt att även kvinnan satt sig in i och förstår det ansvar som följer som aktiv nationalsocialist.

Kvinnan är i regel mer foglig än vad mannen är. Det fråntar henne dock inte hennes ansvar och förmåga att tala för sin sak och att påverka den icke-nationellt sinnade till ett bättre levnadssätt, oavsett om det, som i exemplet ovan, handlar om en partner eller om det – som de flesta har erfarit – berör familj och vänner.

Den stereotypa bilden av den nationellt sinnade kvinnan är en rakad ”butch-brud” med subkulturella kläder, något som inte alls stämmer överens med verkligheten. Inte sällan har jag fått höra att jag är alldeles för ”snäll och rar” för att passa in i den ram gemeneman har av den nationalsocialistiska kvinnan. Jag vill hävda att det är just det vi är; snälla och rara, emotionella och fulla av empati, något som hör till vår ras karaktär och som blir ännu mer framträdande hos den skolade kvinnan.

Nationalsocialismen är inte en manlig ideologi. Det är ”ett naturligt samspel mellan män och kvinnor”, som Forslund uttrycker det. Det är en världs- och livsåskådning där mannen och kvinnan kompletterar varandra och där samspelet mellan dessa är det mest fundamentala för ett naturligt och sund leverne. Kvinnans plats är bredvid mannen – inte under honom och inte heller över honom – som i dagens stundvis kristna, stundvis ”genusmedvetna” könsmaktsordning.

Att förstå samspelet mellan könen, rasblandningens ofrånkomliga defekter, det naturliga kretsloppet och allt annat kopplat till vår livsåskådning, skapar en stark individ som står upp för sin sak och genom detta bidrar till en en starkt positiv samhällsförändring. Det är på tiden att även kvinnan vågar ta steget mot frihet och upplysning, mot sanningen; mot ett nationalsocialistiskt liv.


  • Publicerad:
    2012-09-21 22:04