ANTIKVARISKT • Artikel från Tidens Röst, 1943. Skriven av E.F.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Att tanken är fri är en vanlig sentens – man kan ju aldrig hindra en människa att tänka vad hon behagar, så länge hon tiger med vad hon tänker.

Hennes tankeverksamhet är beroende endast av hennes erfarenhet och av styrkan i hennes fantasi.

Men denna hennes naturliga frihet till rent privat tänkande är av ringa värde, ty att icke få meddela sina tankar till andra är otillfredsställande, pinsamt för den tänkande själv och helt utan värde för hennes medmänniskor.

För övrigt är det utomordentligt svårt att hålla inne med tankar, som äga någon makt över ens hjärna, de tränga på där innanför till dess att man måste delgiva dem till någon annan.

Om våra tankar kommer oss att ifrågasätta förträffligheten av de uppfattningar som omhuldas av den stora massan, eller idéer som pådyvlas massan av en därtill inriktad press, är det alldeles omöjligt för oss, om vi äro övertygade om sanningen i vårt resonemang, att inte förråda att vi äro av en annan uppfattning än den gängse.

Genomsnittshjärnan är av naturen trög och har tendens att röra sig i riktning åt det håll där det minsta motståndet finnes och genomsnittsmänniskans åsiktsliv består till hundra procent av övertygelser vilka hon kritiklöst antagit från den tidning som är hennes husorgan eller från den miljö som dagligen omger henne – och dessa åsikter är hon innerligt och starkt fästad vid. Och genom hennes ovilja till egen tankeansträngning, blir hon instinktmässigt fientlig till allt som kan rubba den bestående ordningen i hennes invanda tankeliv.

En ny idé medför, eftersom den inte består av de övertygelser hon redan är van vid, nödvändigheten av omgestaltning i hennes hjärna, och denna process är för henne ytterst mödosam och fordrar givetvis en långvarig förbrukning av hjärnenergi. För henne och hennes gelikar, som ju utgöra den stora majoriteten av folket, synes nya idéer och åsikter, som ingjuta tvivel på hennes ledares fullkomligheter eller hennes inlärda sympatiers riktighet, vara någonting ont – ty de äro misshagliga.

De vända sig bort därifrån i motvilja, helt enkelt emedan åsikten stör deras allmänna åskådningssätt och innebär en drastisk kritik av den tingens ordning, vid vilken de äro vana.

Antag t.ex. att ett folk tror att solförmörkelser äro tecken som deras gud använder för det särskilda ändamålet att meddela dem nyttiga upplysningar – och att en intelligent människa upptäcker den verkliga orsaken till solförmörkelsen.

För det första kommer hennes landsmän säkert att tycka mycket illa om den upptäckten, för de finner den ytterst svår att inpassa bland deras andra föreställningar, för det andra oroar det dem, därför att den ju omstörtar en anordning som de anse vara högeligen gynnsam för hela deras folk – det var ju så bekvämt för dem med de gudomliga tecknen. Och slutligen förskräcker det dem, då det ju är ett rent angrepp mot deras gudstro.

Under hela vårt liv kommer vi att möta folk, vilka anse en ny idé såsom något besvärligt, och som de taga mot som en hemsk fara – färdig att förgifta hela deras framtida liv.

Huru många av dem som nu vända sig bort från vårt Svenska Socialistiska Parti tror ni har undersökt argumenten för och emot detsamma?

Är det inte tvärtom troligt, att de helt simpelt sammanfört det med den antipati de känna för en av de stridande stormakterna? Och ändå är det väl så, vilket varje förnuftigt tänkande människa lätt kan fatta, att nationell socialism inte kan vara någon importvara – den måste nödvändigtvis vara uppväxt i och ur det egna landets folksjäl.

Eller är verkligen folkgemenskapstanken – som är punkt 1 i programmet – önskan att förena ett helt folk där alla talar samma språk, ha samma blod flytande i sina ådror och samma band till såväl forntiden som nutiden och framtiden, att förena detta folk till ett gemensamt arbete för allas väl – är denna tanke så främmande för svenskt tänkesätt att den absolut måste vara hämtad från ett annat lands ideologi.

Eller är tanken på en rättvis fördelning av inkomsterna och äganderätten osvensk?

Att en nations arbetare – högre eller lägre, grosshandlare, ingenjörer, boktryckare eller handens arbetare – skola ha rätt till sitt fosterland, såväl på det ekonomiska området som på alla andra områden, är ju lika mycket en nationell som en socialistisk fordran – och att inte detta kan vara en fattbar och antagbar idé för hela det svenska folket, det är något vi svenska socialister ha ytterst svårt att begripa.

Borgerligheten är och har aldrig varit nationell, fastän den alltid skrutit med sin svenskmannadygd, ty den har aldrig haft förmågan att förstå, att alla medborgare ha lika stor rätt att fordra sin del av det gemensamma fäderneslandet. Den arbetande medbrodern har varit dem mera främmande än utlänningen, som kommit till landet för att ockra på den svenska stammens arbete och gemensamma egendom.

Och lika lite som borgerligheten är nationalistisk – därför att den utesluter den fattige och ringa från fosterlandsgemenskapen och accepterar och beblandar sig med den rasfrämmande ockrar-parasiten – lika lite är marxismen socialistisk, ty den förnekar folkgemenskapen, som är den enda sanna formen av socialism – och predika sin hat- och våldslära, ”världsproletariatets klasskampsteori”.

Alla ha de människor, vilka i verkligheten tagit förnuftets parti, utgjort en ringa minoritet, och troligen kommer det att bli så en tid framåt.

Existensen av sådana personer, som hysa en panisk förskräckelse att beblanda sig med de farliga uppviglare som inte ha samma uppfattningen om vägarna till social välfärd som landets ledande, och sådana samhällsbevarare som ha en verklig rädsla för att taga del av nya idéer, gör att varje ändringsförslag som framlägges till samhällets förbättring – även om denna ändring klart kan bevisas vara till fördel för hela folkets bästa – mötes av ett intensivt hat och utsättes för förföljelse.

Det blir därför en given följd, att endast de mest rakryggade och modigaste bland medborgarna bli de första som accepterar de nya idéerna och våga att föra dessa vidare.