KRÖNIKA • Vera Oredsson skriver om olika minnen kopplade till krigsnederlaget 1945.

DEN dagen… då Tyskland förlorade kriget.

Som 17-åring efter en flykt, efter att ha fått lämna ett kamratskap i NSV-skolan i Thorn som förbundit mig med en ideologi som beljugs och hatas genom en indoktrinering som saknar motstycke.

Var jag vilsen? Visst, jag kände mig utlämnad. Den avskyvärda tyskan – men idag undrar jag: Vad hade jag att klaga över egentligen?

Jag kom ju lindrigt undan, blev inte slagen, fick behålla mitt hår, inte hånad av en segerberusad pöbel som i Norge, Danmark, Frankrike, Holland och Belgien. Alla dessa flickor och kvinnor som blev jagade. Vem tänker på dem idag?

Seger – 81 år senare, men hur känns det för de överlevande där det uppviglade hatet gjorde dem till monster? De behandlades verkligen som monster – känner de sig nöjda i dag?

Jag tänker ofta på de stackarna – de måste ha känt sig mer utlämnade än jag på den tiden. Kunde de söka andra vägar än att leta efter likasinnade som ödet gav i en gammal tidning med en annons som jag fann på vinden där jag gömde mig från de glada fredsberusade svenskarna när förtvivlan brann i mitt inre…

Ingen tröst – men en förhoppning: Svensk socialistiska partiet – LÄS DEN SVENSKE Markvardsgatan 5 Stockholm – en väg som förde mig bort från självömkan till nya tag. Den vägen var inte lätt, att leva livet i en samfälld ideologi med evig kamp.

På den tiden var svek otänkbart, men sammansvetsningen brast många gånger i ett land med vilseledda oppositioner – men det gav mig också mycket glädje när kamratskapet fungerade och fungerar, som det fortfarande gör.

Uthållighet är en av grunderna i ett nationalsocialistiskt medlemskap och accepterar man den trots alla svårigheter ger den ALLTID glädjande och livsbejakande framtidsvyer till slut. Man kämpar vidare!