SIONISM • Klockan tickar ner mot domedagen, men för vem? Russleman redogör här för det geopolitiska maktspelet i Mellanöstern.

I skrivande stund har USA samlat en militär styrka i Mellanöstern av en sådan omfattning att sannolikheten för krig framstår som överväldigande. Amerikanska medier har rapporterat att ett angrepp kan komma så tidigt som den kommande helgen. Donald Trump själv, i sin sedvanliga maffiastil, förklarade på torsdagen att Iran har tio dagars tidsfrist att ”ingå en överenskommelse” under ett tal till sitt nya ”fredsråd”.

Allvaret i de förestående händelserna kan inte överdrivas. Iran representerar den sista politiska motpolen till sionistisk hegemoni över hela Mellanöstern. Om det judisk-amerikanska imperiet skulle lyckas krossa den islamiska republiken, skulle det innebära flera decennier av ytterligare kaos och destabilisering i Mellanöstern – ett katastrofalt utfall med tanke på den pågående politiska kampen för att sätta remigration på den politiska dagordningen i Europa, som behöver ett stabiliserat Mellanöstern för att kunna realiseras. Detta utöver den potentiella flyktingströmmen från ett land med över 90 miljoner invånare som redan har försvagats ekonomiskt efter årtionden av amerikanska sanktioner.

Ett krig FÖR judar – mot europeiska intressen

Det finns inget rationellt eller sammanhängande argument för det förestående aggressionskriget ur ett europeiskt eller ”västerländskt” perspektiv. Det finns inget argument för att Iran har sponsrat islamisk terror i västländer som inte skulle kunna framföras tio gånger starkare mot USA:s ”allierade” i regionen, som Saudiarabien. Trumps argument om att Iran ”inte kan ha kärnvapen” är inte bara absurt utan också motsägelsefullt, med tanke på att han själv i månader har hävdat att ”Operation Midnight Hammer” i juni i år fullständigt förstörde Irans kärnprogram. 20 procent av världens oljeproduktion och 22 procent av den globala handeln med flytande naturgas (LNG) transporteras genom Hormuzsundet och skulle få förödande konsekvenser för världsekonomin om det stängdes, eftersom energikostnader är en av de centrala drivkrafterna bakom inflationen.

Detta är ett krig för Israel, sionistisk expansionism och judisk makt. Donald Trump har slutgiltigt bevisats vara en israelisk agent genom de nyligen släppta Epsteinfilerna. Han agerar nu under direkta order från Benjamin Netanyahu, vars ambition att krossa Iran kan spåras tillbaka till det tidiga 1990-talet. Det finns ingen annan rationell förklaring till Trumps handlingar.

Ett farligt ögonblick för det judisk-amerikanska imperiet

Trots den enorma mängd militära resurser som USA har koncentrerat till regionen är det långt ifrån självklart att det judisk-amerikanska imperiet har ett tydligt övertag här. Trots att Israel hade överraskningsmomentet på sin sida under Tolvdagarskriget i juni lyckades man varken förstöra Irans ledarskap, skapa internt kaos i landet eller undertrycka Irans förmåga att slå tillbaka med upprepade missilangrepp. Även om det kommande angreppet utan tvekan kommer att vara av betydligt större skala, kommer Iran att vara betydligt bättre förberett och redo att svara omedelbart, baserat på erfarenheterna från Tolvdagarskriget. Om det amerikanska flygvapnet inte kontinuerligt kan undertrycka Irans missilbaser och kriget drar ut på tiden, kommer Iran sannolikt att nöta ned israeliska och amerikanska raketförsvar – det var detta som mot slutet av Tolvdagarskriget resulterade i att Israel sökte fred via Trump. Dessutom skulle kriget utgöra ett indirekt angrepp på Kina, som får upp till hälften av sin oljeimport genom Hormuzsundet och som skulle slå tillbaka, om inte militärt så åtminstone ekonomiskt. Vidare skulle kriget vara extremt impopulärt bland Trumps egna politiska anhängare i USA på grund av det öppet sionistiska motivet, i ett läge där Trumps stöd är på sin lägsta nivå sedan början av hans andra presidentperiod.

Ett paradigmskifte

Per i dag finns det knappast något möjligt utfall av denna konfrontation som inte skulle innebära ett geopolitiskt paradigmskifte. Under flera år har viskningarna om USA som en avtagande militärmakt sakta men säkert blivit allt starkare. Om USA skulle blinka och dra sig tillbaka, eller misslyckas med att nå sina politiska mål i en direkt militär konflikt med en regional makt som Iran, även om det lyckas orsaka betydande skada, skulle dessa viskningar bli en objektiv realitet. Israels status i Mellanöstern, redan försvagad efter att myten om dess militära duglighet krossades genom det misslyckade kriget mot Hamas, kommer att framstå som alltmer osäker om hotet om amerikansk militärmakt inte längre upplevs som existentiellt. Argumentet för att lösgöra sig från amerikansk hegemoni över Europa kommer att stärkas. Idén om sionismens oövervinnelighet och oundviklighet, som ligger till grund för reaktionära argument om att ignorera judefrågan och den implicita tendensen att behandla judisk makt över västerländska angelägenheter som ett naturtillstånd som bara måste accepteras, kommer att förlora betydande legitimitet. Om kriget mot Iran däremot skulle lyckas, skulle det förlänga judisk hegemoni över Europa med flera decennier och innebära ett katastrofalt bakslag för att återföra Europas miljoner rasfrämmande till sina hemländer.

Varje individ eller grupp som ger sitt stöd till detta sionistiska krig, eller ens förhåller sig tyst i stället för att fördöma det, kommer att ha begått ett oförlåtligt svek mot den europeiska kampen för nationell frigörelse. Och de bör behandlas därefter för all framtid.

Ursprungligen publicerad på Frihetskamp.