ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten, 15 januari 1943. Skriven av Gunnar Prawitz.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Med Nils Flyg har en ganska märklig man försvunnit ur det politiska livet i vårt land.

Han hade sina rötter i den svenska arbetarrörelsen. Känslan av de orättvisor mot det arbetande svenska folket som det kapitalistiska systemet innebar, var hans ungdoms lidelse. Och han beslöt att ägna sitt liv åt kampen för ekonomisk rättvisa åt de förtryckta klasserna. Men hos socialdemokratin trivdes han ej länge. Han bröt sig ut och sällade sig till de radikalaste bland de radikala. Hans väg gick ända till Moskva.

Där gjorde han emellertid en upptäckt. Uppvuxen, som han var, i marxistiska tankegångar hade han väntat att i Moskva finna den naturliga samlingsplatsen för ett enhetligt kämpande världsproletariat. Att finna idel trogna stridskamrater. Han fann något helt annat. Han fann ett konglomerat av raser av olika karaktärer och egenskaper, med olika moral och ideal. Och som ledande makt inom detta kaos en kall, grym, asiatisk despoti, som inte alls överensstämde med vad hans enkla svenska hjärta kunde acceptera. Så bröt han med Moskva.

Han förstod nu, att socialismen inte kunde förverkligas annat än genom inbördes samarbete av människor av lika art. Från raskaos i Moskva gick hans väg till de svenska landsmännen. Den forne internationalisten blev nationalist. Detta medförde emellertid icke att han släppte sin ungdoms socialistiska ideal. Han förstod att sammanställa dem med sin nya nationella åskådning. Han blev nationalsocialist.

Det var icke utan kamp, som hans omvändelse skedde. Kamp mot sina fiender, kamp med sina anhängare, som hade svårt att följa honom i hans snabba utveckling, och framför allt kamp inom honom själv mot hela den tankevärld, som varit hans ungdoms. När jag under det finska vinterkriget första gången besökte honom på hans redaktionslokal, hängde ännu på väggen ett porträtt av en skäggig jude – Karl Marx. I den mannen hade han allt sedan sin barndom sett sin ledstjärna. Men hans klara tankeförmåga och ärliga sanningskrav tvang honom att vända ryggen åt sin ungdoms tankevärld och bygga sig en ny. Och han genomförde operationen. När Folkets Dagblad i fjol började komma ut igen, hade det skäggiga porträttet försvunnit.

Det hade icke förunnats Flyg att i sin ungdom uppleva kärleken till fosterlandet lika intensivt, som många av oss andra gjorde det. Hans ungdom gick i klasskampens tecken. Måhända satte detta sin prägel också på hans gärning i det sista. Sverige och den svenska gemenskapen var för honom en produkt av den mogna ålderns tänkande. Den glödande känslan för vikingarnas och karolinernas Sverige måste man förvärva i ungdomen.

Hans förstånd ledde honom också till att bli en ivrig anhängare av det nya Tyskland och det av nationalsocialismen proklamerade nya Europa. De tyska tankarna hade i honom en varm förespråkare.

Nils Flyg var en fascinerande talare. Bättre än de flesta förstod han att rycka sina åhörare med sig – och att tysta mötesstörare. Hans penna var skarp och kvick. Hans tidning var han själv. Han angav dess ton, han var själen i den. Han var en orädd man, som ej fruktade att sätta fingret på en sjuk punkt, om det än dolde sig en aldrig så mäktig kraft bakom. Han kämpade hellre för vad han ansåg rätt, om än under svårigheter, än han lät sig driva med den breda strömmen fram till köttgrytorna.

Inom det nationella lägret i vårt land knöt man en gång stora förhoppningar till Flyg. Man trodde, att han skulle bli mannen, som skulle dra de svenska arbetarna över till nationellt tankesätt. Säkerligen var Flyg också själv redo för denna uppgift. Huruvida han var mannen att fullgöra den, kommer man nu aldrig att få veta. Man kan blott konstatera, att de arbetare, som voro anslutna till hans parti, icke kunde följa med i hans snabba utveckling. Valsiffrorna vid det senaste valet visade, att de blivit efter. De röster, han fick, härrörde till större delen från nya skaror, som fylkat sig om honom.

Hans stora förmåga låg mer på agitationens, diskussionens, polemikens och övertygandets område, än på det mödosamma partiorganiserandets. Han var en lysande fältherre, som vann beundran men icke härskaror. Efter sig lämnar han icke ett fast timrat parti men väl minnet av en ärlig och orädd kämpe och av en talets och pennans mästare.

Redaktionell anmärkning: Denna artikel publiceras som ett historiskt dokument i allmänbildande syfte. Publiceringens syfte är inte att kränka eller missakta någon folkgrupp. Nordfront står inte nödvändigtvis bakom allt som står i artikeln.